En kamera ljuger aldrig. Men det beror givetvis i händerna på vem och vad materialet i sig är för något. Vem är du och vad är det du vill, egentligen?
Found footage. Ett begrepp som idag må vara ytterst urvattnat men som ändå ligger nära så många människors hjärtan. Alltifrån The Blair Witch Project (1999) till en hel serie av filmer i form av Paranormal Activity har berikat (eller förkortat) våra liv genom åren. Personligen är jag inget fan av Paranormal Activity, egentligen är jag inget fan av de flesta found footage filmer som kommit de senaste åren. Det samma gäller spelgenren där en kamera endast verkar ha forcerats in i premissen som en eftertanke. Outlast (2013) byggde hela sin story på att du bar en kamera (tvåan gjorde hela den grejen sämre i mitt eget tycke) – du skulle dokumentera det fruktansvärda som pågick omkring dig. Kameran blev ditt hjälpmedel med sitt mörkerseende och, egentligen, din MacGuffin – ditt motiv. Visserligen var motivet att avslöja vad som försiggick inne på mentalsjukhuset, men ni fattar vad jag menar. Utan kameran hade det blivit lite svårare, eller hur?
I alla fall…
Indiescenen (både film och spel, men låt oss hålla oss till spel för närvarande) exploderade med mängder av spel där protagonistens ögon var fastklistrade vid en kameradisplay utan att det egentligen betydde nåt eller gav någon direkt spelmekanik. Det var helt enkelt väldigt ogenomtänkt i de flesta spel som dök upp på marknaden ett tag. Om inte kameran ger dig som spelare något spelmekaniskt, ett syfte att finnas där, så är den onödig om den då inte är av vikt för storyn som i till exempelvis Outlast, där den dessutom blir ett viktigt verktyg.
Det är här vi kommer in på spelet som berörs av denna text som dessvärre kommer bli rätt kort då spelet i sig endast är fem och en halv minut. Ja ni läste rätt. 5 minuter och 30 sekunder. Men vilka välanvända minuter det är.
I SEPTEMBER 1999 kastas du rakt in i spelet utan meny, svårighetsgrader eller alternativ att pilla runt med. Det enda som är klart är att du bevittnar allt genom en kamera alá 90-tal, närmare bestämt 18:e september, 1999. Allt med tillhörande tracking, tids- och datumstämpel och klassisk VHS-look overlay över hela bilden. Det första som slog mig var grafiken. En kort stund funderade jag på om det var någon konstig form av FMV-spel (full motion video) jag hade satt igång på grund av grafiken, stilen och kameraeffekten som lyckas sälja en otroligt effektiv miljö, även om det kanske är lite Uncanny Valley över det hela, vilket förvisso inte behöver vara något dåligt. Det ser ju inte direkt fotorealistiskt ut, men det är tillräckligt övertygande första sekunderna för att få mig i alla fall att gnugga ögonen.
Du kan kika runt, zooma in och gå mellan en hall och ett rum. Det är allt. Med hjälp av tidsstämpeln ser man när i tiden man befinner sig. Spelet utspelar sig under fem icke-linjära dagar i september: 18:e, 19:e, 21:e, 22:e och 30:e. Vi får ta del av ungefär en minut per dag där vi själva får försöka pussla ihop vad som egentligen har skett för storyn, om vi nu ens kan kallad det för det, lyser med sin direkta frånvaro. Allt verkar ligga hos spelaren själv. Det finns självklart ett par detaljer i miljön som förändras under spelets gång. Saker och ting flyttas på, läggs till eller försvinner. Ett krucifix, en bibel, tavlor på fåglar, flaskor, burkar, kläder, etc.
Det som kanske berättar mer än detaljerna omkring en är den otroligt snygga ljuddesignen. Väl valda ljud fyller dina lurar och inte med några höga skrik eller läten utan endast fyller dina öronhålor med atmosfär och små men viktiga detaljer. Vart kommer ljuden ifrån? Ibland är det lätt att räkna ut, ibland undrar man och man lämnas ett par gånger med den undran.
Men vem spelar man som då? Ärligt talat vet vi inte det. Vi har verkligen ingen aning. Det finns ledtrådar, men dessa kan lika gärna gälla någon helt annan och inte den med kameran. Spelet väcker verkligen många funderingar på ett sätt som för mina tankar till P.T (2014), dock i en mycket mindre skala än Hideo Kojima, Guillermo Del Toros och Norman Reedus olycksamma projekt.
SEPTEMBER 1999 finns gratis på både Itch.io och Steam och är utvecklat och utgivet av Youtubern 98DEMAKE som gjort sig känd för sina videor av hur moderna spel skulle se ut på äldre hårdvara (såsom Minecraft på Game Boy eller Resident Evil 7 på PSX) och tydligen är en “uppföljare”, DECEMBER 2000, på gång vars teaser ni kan se här.
Jag vill inte avslöja för mycket för upplevelsen är så kort att det är lika bra att man hoppar in i det utan att veta något alls egentligen.
Och så kommer vi till det… Upplevelsen… Är det kanske det kanske vad man bör kalla något som det här – en upplevelse? Det i sig är ju en helt annat debatt som jag inte tänker gå in på här, men spelmässigt sker det i princip ingenting, du gör faktiskt ingenting, du bara åker med och upplever det som visas eftersom allt i sig är tidsbaserat, du triggar ingenting ens. Räknar man det som spel? Jag gör det personligen. Även så kallade “walking simulators” har sin plats och allt behöver inte ha megamycket saker som sker för att vara en interaktiv upplevelse vilket ett spel i sig är.
