Paper Trail

Att bege sig ut i stora vida världen kan vara besvärligt. Dels kan vi inte var helt säkra på vad som väntar oss, men framförallt kan det ju ta fruktansvärt lång tid att förflytta sig. Tänk då om du kunde vika tid och rum som ett pappersark. Det är precis den förmågan Paige har och den kommer väl till pass på hennes färd till universitetet.

Paper Trail är ett pusseläventyrsspel med ett så kallat top-down perspektiv. Det vill säga att kameran är placerad uppe i skyarna och vi tittar ner på världen och karaktären som vi styr. Vi intar rollen som Paige. Hon bor i en liten by vid havet tillsammans med sina föräldrar. Hon har precis blivit antagen till universitetet i en större stad. Hon är såklart sugen på att dra dit, utbilda sig och ta sina egna steg ut i vuxenlivet på allvar. Tyvärr vill inte hennes föräldrar samma sak. De vill hellre att hon ska stanna hemma hos dem för evigt. En stormig natt bestämmer sig Paige således att bege sig iväg från hemmets trygga vrå, för att inte gå miste om den här chansen som hon kanske bara får en gång i livet.

Vägen till universitetet är dock lång och besvärlig. Många partier av vägen verkar dessutom inte finnas kvar längre. Som tur är har Paige ett ess i sin rockärm. Hon kan nämligen påverka tid och rum på så sätt att hon kan vika dem som ett pappersark. Vilken tur då att världen verkar vara gjord av just papper och ser ut som hämtad från en barnbok. Det är här spelets primära mekanik kommer in. Varje nivå vi kommer till är uppdelad i en eller flera fyrkanter som ser ut som papperssidor. För att hjälpa Paige ta sig vidare, måste vi ta tag i hörnen och kanterna på dessa ark och vika dem på olika sätt för att hitta nya vägar för att komma närmare universitetet.

Detta är vad du kommer ägna dig åt under spelets gång. Du kommer till en ny miljö och börjar vika världen på olika sätt för att hitta vad lösningen är. Med jämna mellanrum kommer utmaningen att trappas upp genom att det till exempel står statyer eller andra objekt i vägen för dina vikningar, så att du först måste hitta ett sätt att flytta på dem för att kunna vika sidan på rätt sätt. Senare i spelet kommer du även behöva leda ljusstrålar mellan olika typer av torn och vid andra tillfällen kommer du att vika flera sidor på samma gång vare sig du vill eller inte. Det är ett smart sätt att hitta variation i spelet, men fortfarande hålla sig till samma mekanik hela tiden.

Det för med sig ett väldigt långsamt tempo i spelet som jag i detta fall inte har något problem med. Tvärtom tycker jag att det passar spelets väldigt mysiga nästan Feelgood-aktiga atmosfär. Den här känslan förstärks av den mycket välgjorda musiken som bjuder på trevligt plock på akustisk gitarr. Tillsammans med den handritade grafiken som på ett bra sätt ser ut som en mysig barnbok, skapas en atmosfär som bara helt enkelt är trevlig och behaglig. Eftersom att lösningarna på pusslen bitvis blir riktigt kluriga, gör musiken att jag inte har några problem med att bara sitta och filosofera för mig själv när jag letar efter lösningen.

Jag förstår dock att andra spelare kanske inte är lika tålmodiga som jag är och kanske snarare blir frustrerade och stressade av allt det jag pratat gott om nu. Förvisso kommer dessa troligtvis inte frivilligt kasta sig in i ett Pusselspel, men skulle det vara så, finns det en hintfunktion. Trycker du på H på tangentbordet, får du se en svart skärm med vita konturer som representerar miljön du för tillfället befinner dig på. På nedre delen av skärmen ser du en tidslinje och när du för markören längs med denna, får du se hur du ska vika sidan i kronologisk ordning. Nu ska jag inte påstå att min genomspelning var helt förskonad från viss frustration, men vid de tillfällena var det skönt att veta att den här funktionen fanns. Frustrationen varade som tur var aldrig särskilt länge, då spelet tenderar att locka in mig i den mysiga stämningen igen.

Kontrollmässigt är det egentligen inga konstigheter och det är välgjort i all sin enkelhet. Förutsatt att du väljer att spela med mus och tangentbord. Visst, om du nu vill hålla på att böka med handkontrollens kontrollschema, så kör i vind! Jag vet att många föredrar att spela alla spel med handkontroll. Personligen känns det dock som att spelet är skapat med att spelas med framförallt musen. Eftersom att det både är lätt att både hugga tag i sidorna samt dra dem till önskad position. Men det är såklart en smaksak.

Den kanske största behållningen för mig med spelet, förutom stämningen är berättelsen. Det är så vanligt nuförtiden med spel som har berättelser som är nattsvarta och dystra. Det är såklart någonting jag också kan tycka väldigt mycket om, men ibland är det skönt med någonting som bryter av och tänder en positiv lampa i tillvaron. Nu har förvisso berättelsen i Paper Trail sina tillfällen då det blir ganska gripande också. Men på det stora hela är det en positiv berättelse om att växa upp, släppa taget och få möjligheten att få prova sina egna vingar.

Paper Trail bjuder på ett enkelt, men också välgjort koncept. Det är klurigt och bitvis kan det vara frustrerande, men spelet lyckas hela tiden locka in mig i sin positiva och mysiga atmosfär. Jag är den förste att erkänna att jag älskar nattsvarta berättelser. Men ibland behövs även upplevelser som tvärtom är positiva och helt enkelt bara trevliga. Med tanke på hur tillvaron ser ut runt om i världen, är det skönt att veta att upplevelser som Paper Trail fortfarande görs. Det blir en tillflyktsort där allting bara får vara trevligt och ibland är det precis vad vi behöver!