Yomawari: Midnight Shadows

Yomawari: Midnight Shadows är uppföljaren till Yomawari: Night Alone. Ett survival horror spel utvecklat av Nippon Ichi Software som både överraskar och lämnar spelaren sittandes med en ihållande obehagskänsla. Det är en helt ny story och du behöver inte ha spelat Night Alone för att uppleva allt som Midnight Shadows har att erbjuda. Dock är uppföljaren lika mörk, om inte mörkare…

När jag satte mig ner för att spela Yomawari: Midnight Shadows, en mörk kväll i november, så visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag har nämligen inte spelat Yomawari: Night Alone. Jag var som Bambi på hal is helt enkelt. Om Bambi satt med ett headset och spelade ett survival horror spel på Playstation 4, det vill säga. När jag startar spelet så frågar det mig om jag sitter i ett mörkt rum. Jag tittar runt och noterar att den enda ljuskällan är från mina skärmar så jag rycker på axlarna nonchalant och tänker : ”Ja, det är väl mörkt nog.” Spelet ger mig instruktionerna att aldrig titta bort från skärmen. Jag lyfter ett ögonbryn i klassisk skeptisk-Sara-anda men tänker: ”Jaja, visst, jag lovar.” Lite halvt malligt, sådär. Ärligt talat, jag var lika mallig som Simba när han fick veta att han skulle bli kung.

Under spelets tutorial får vi träffa Yui. En av hennes hundar har gått bort och vi bekantar oss lite med spelets gameplay medan hon begraver sin hund. Så, spelet börjar redan med misär. Jag har inget emot morbida teman eller spel som gör en illa till mods. Visst, det är chockerande att starta med att begrava en död hund. Men den riktiga chocken kommer cirka fem minuter in i spelets tutorial.

Fem minuter in i spelet är jag tvungen att stänga av. Jag rör inte spelet igen tills nästa dag.

Okej, jag samlar mod och tar upp spelet igen dagen efter. Nu sitter jag inte i ett mörkt rum. Jag använder inte mitt headset. Jag skiftar lite nervöst med blicken och måste medge att det var många gånger som jag pausade och lämnade för att göra annat. Det är ett tungt spel psykiskt. Dess tutorial sätter tonen och resten av spelet följer denna ton till punkt och pricka. Vi får träffa på Yui och Haru; de är bästa vänner. Denna kväll ska de se på fyrverkerier, men en väldigt tråkig sanning hänger över de båda: Haru ska snart flytta och Yui kommer att förlora sin bästa vän. På vägen hem från fyrverkerierna så har det blivit mörkt, men lyckligtvis har Yui en ficklampa. Efter ett tag hör Haru någonting som skrämmer henne och Yui bestämmer sig för att ta en titt ensam medans Haru gömmer sig i en buske. Yui är borta oerhört länge och efter ett tag så tar Haru modet tills sig för att se efter vad som hänt. Yui är borta men hennes ficklampa ligger på marken. Haru plockar upp ficklampan, lyckas ta sig tillbaka till staden och det är här spelet tar av stapeln. Vi följer de två bästa vännerna, Haru mestadels, i deras äventyr för att hitta tillbaka till varandra.

Yomawari: Midnight Shadows är verkligen ett survival horror spel. Det är ett stort spel och staden som Haru navigerar runt i har många olika fascinerande ställen att undersöka, men även skrämmande överraskningar att uppleva. Genom att lista ut hur olika fienden fungerar samt olika lösningar av diverse pussel avancerar du vidare i spelet. Du har inget vapen så du måste hela tiden vara på din vakt. Du kan gömma dig i buskar eller bakom skyltar för att undvika att bli tagen av något av de olika monster som finns i spelet. Du kan smyga, springa eller gå som vanligt. Ibland kommer du att behöva springa som tusan, enbart för att försent komma på att du tog fel väg och på så sätt bli dödad. Du kommer se dessa gulliga chibi-tjejer uppleva traumatiska händelser om och om igen eftersom spelet har ett ”trial and error” gameplay, likt Dark Souls. Det är upp till spelaren att lista ut vilken utväg är bäst, hur de olika fienden beter sig och på så sätt lyckas överleva genom att dö om och om igen. Efter du dött ett stort antal gånger kan du triumferande gå vidare tills du möter nästa hinder som får dig att återuppleva en repetitiv död. Detta kan vara lite irriterande ibland; många djupa andetag och suckar har smitit ur mig under tiden jag spelade spelet.

När du dör förlorar du inte några items, vilket är skönt. Spelet använder sig av sparpunkter och när du dör så kommer du till liv igen vid den du sparade vid senast. Sparpunkterna är i form av shrines, det vill säga altare, som du aktiverar genom att använda ett guldmynt. Save-systemet är väldigt likt hur Resident Evil använder sig av ink-ribbons, dock finns det många mynt att hitta så det är sällan att man kände att det fanns en brist. Dessa shrines fungerar även som ett teleport-system, så du kan resa snabbt mellan de olika save-shrines du aktiverat, vilket spelare som tycker om att samla på sig alla objekt kan uppskatta. Spelets karta är väldigt expansiv och det finns många olika samlarobjekt att hitta som kan tillföra till spelets bakgrund och story. För den som vill samla på alla så kan det läggas till ytterligare ett par timmar på spelets 5-7 timmer långa kampanj. Jag tog det relativt lugnt, så det tog mig ungefär 10 timmar att klara av det. Kanske längre. Om jag ska vara ärlig så behövde jag ta många pauser, som det ängsliga nervvrak som jag är. Det är svårt att riktigt veta hur lång tid jag spenderade i spelet kontra hur lång tid jag låg i fosterställning.

Visuellt är spelet väldigt simpelt men charmigt i typiskt Japanskt anime-stuk. Yui och Haru är söta chibi-figurer, men det är i princip det enda gulliga med spelet. Jag älskar när spel använder både ljud och bild för att fånga in spelaren; här lyckas Yomawari: Midnight Shadows exemplariskt. Om vi bortser från jump scares som spelet använder en del, så är både storyn och atmosfären båda bidragande till varför man både vill fortsätta spela, men även prompt vill sluta. Det tycker jag är ett bra recept. När du, till största delen som Haru, navigerar dig runt den stora staden så är tystnaden väldigt påträngande. Det finns inte ett storslaget soundtrack, musik är nästintill obefintlig. Istället hör du varje steg du tar, syrsorna som sjunger i bakgrunden, när pulsen ökar eller skriken från obehagliga monster. Du sitter helt enkelt på nålar under spelets gång. Varje monster är även baserade på olika japanska myter och legender, var och en häftig visuellt men samtidigt enormt kusliga när du frenetiskt försöker komma på ett sätt att undvika hamna i deras klor. Din handkontroll kommer att vibrera i takt med Harus puls när hon blir rädd, något som jag ibland kände tog bort lite av det kusliga med tanke på oerhört våldsamt Playstation 4-kontrollen vibrerar. Men vibrationerna väckte mig till liv när det så behövdes och räddade nog Harus liv ett par gånger tack vare den funktionen.

Berättelsen i spelet är själen av det hela. Den är morbid men fängslande. Jag är inget stort fan av ”spring och göm dig”-gameplay men Yomawari Midnight: Shadows fick mig att bry mig om de två bästa vännerna. Jag behövde se hur det slutade. Jag behövde se en liten glimt av hopp. Men fick jag det, mån tro? Det tåls att nämna att det finns mer än ett slut, men jag har enbart upplevt ett. Mestadels för att jag blir illa till mods av bara tanken att spela om det igen. Inte för att det är ett dåligt spel, för det är det verkligen inte. Yomawari Midnight Shadows är ett superbt spel. Utan för att det berörde mig på ett sätt som bara ett fåtal spel gjort. Tänk Spec-Ops: The Line, The Walking Dead: Season One eller To The Moon. Det är en upplevelse jag sent kommer att glömma, både på gott och ont. Mestadels ont i hjärtat. Som slutet av Micke och Molle gjorde ont i hjärtat.