Like a Dragon Gaiden: The Man Who Erased His Name

Det är ett hårt liv att vara en gangster. Framförallt Om du har gjort dig ökänd i den undre världen så att alla vet vem du när. Det blir ännu svårare när du försöker intala alla andra att du nu är en helt annan människa. Dessa svårigheter är någonting som Kazuma Kiryu snart kommer att bli varse.

Den legendariske Yakuza-gangstern Kazuma Kiryu är tillbaka! För att skydda sin familj och framtid har han dock fejkat sin egen död och bytt namn. Han försöker nu etablera för hela gangstervärden att han nu heter Joryu och har ingenting med den tidigare nämnda hårdingen att göra. Tyvärr verkar han ha gjort lite väl starkt intryck på sina kollegor och rivaler, som således inte köper illusionen. Att han dessutom tycker att han inte behöver mer än ett par transparenta solglasögon för att dölja sitt ansikte, är inte heller till någon hjälp. Han blir snart indragen i en konflikt där en mystisk person gör allt i sin makt att locka fram Kiryu från sitt gömställe. Han behöver återigen knyta sina nävar och spöa skiten ur alla som vill honom ont.

Vi har att göra med ett actionspel i tredjepersonsvy med fokus på slagsmål. När du fått din aktuella uppgift av en karaktär, får du i rollen som Kiryu gå eller springa genom staden fram till den angivna platsen, där du får titta på en ofta väldigt lång cinematisk mellansekvens, alternativt en minst lika lång dialogscen med textrutor där du måste trycka på en knapp för att få replikerna att fortlöpa. För att sedan befinna dig i en situation där du måste utdela stryk till några stöddiga typer som av någon anledning vill bråka med dig. På vägen genom staden kan du stöta på lite andra aktiviteter att sysselsätta dig med. Det finns affärer där du kan handla mat och medicin som du använder för att fylla på din hälsa och affärer där du kan köpa utrustning som gör att du tål mer stryk.

Du kan även spela, arkadspel, sällskapsspel, köra radiostyrd bil och sjunga karaoke. Detta är troligtvis inkastat för att erbjuda lite variation från alla slagsmål och fotgängare som bara är i vägen för dig. Jag har inte spelat något av de tidigare spelen och fascineras således av den tid som har lagts ned på dessa minispel. Vad som också förekommer på stadens gator, är gäng med ligister som går omkring som att de äger staden. Får de syn på dig bestämmer de sig givetvis för att försöka spöa skiten ur dig. Dessa konfrontationer går förvisso att undvika genom att springa därifrån, men de bjuder inte på särskilt stor utmaning och tar därför inte särskilt lång tid att genomföra.

För den som verkligen är sugen på någonting annat, finns det Cabaret-klubbar. Här förvandlas spelet till lite av en ”Dating Simulator”. Där vi får se Liveaction-filmade storbystade damer som flörtar och trånar mot kameran, när du väljer de mest charmiga replikerna att säga för att kanske få ut någonting mer än bara en trevlig konversation från damerna. jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta innehåll. Jag har inget emot att det finns där, men det känns väldigt underligt och fånigt. Förutom ett besök som är obligatoriskt i huvudberättelsen, är du förvisso inte tvungen att göra det. Jag får väl helt enkelt återigen säga att jag är fascinerad över den tid som lagts ned på dessa sidopartier.

Vilket för oss till en aspekt i berättelsen jag inte var förtjust i. För det mesta är dessa aktiviteter frivilliga och du kan därför strunta i allt det här och bara springa till de punkter som för berättelsen framåt. Förutom vid ett tillfälle. Kiryu/Joryu stöter vid ett tillfälle på Akame. En tuff brud som bedriver en verksamhet som ska hjälpa främst de hemlösa i staden. Hon har givetvis kontakter i gangstervärlden och ansvarar även för att anlita slagskämpar till ett Gladiatorspel på en plats som kallas “Slottet”.

“Slottet” är ett fraktfartyg som har gjorts om till ett slags flytande Las Vegas, där det finns kasinon, ännu mer Cabaret-klubbar och inte minst Colliseum. Det sistnämnda är en arena där slagskämpar på gladiator-manér slåss mot varandra för ära och berömmelse, om någon skulle dö i dessa slagsmål är det bara en lycklig bonus för publiken. Ja ni gissade rätt. Självklart får vi äran att bli inbjudna som, en av dessa kämpar och får spöa skiten ur andra personer till publikens jubel. Colliseum etableras som någonting du kan ägna dig åt vid sidan av huvudberättelsen, men vid två tillfällen tvingar spelet dig att delta i turneringar och vinna dem. Tänk om jag inte är intresserad av att delta i dessa turneringar då!? Ja det var ju tråkigt för du måste engagera dig i detta för att komma vidare. Utvecklarna måste verkligen ha varit extremt stolta över det här partiet, eftersom att ingen spelare får gå miste om det här. Jag har återigen ingenting emot att det finns i spelet, men jag blir irriterad när spelet inte låter mig att enbart ägna mig åt historien.

Huvudhistorien består till majoriteten av långa cinematiska mellansekvenser, men förutom dem är det slagsmål som gäller. Och eftersom att varje slagsmål inleds med en flashig text som presenterar de aktuella motståndarna precis som i ett Fightingspel bjuder det inte på någon variation direkt, utan är mer av en tårta som placeras ovanpå en identisk tårta. Troligtvis är det inkastat för att dryga ut berättelsen och spellängden ännu mer. Vilket är någonting som spelet gör precis hela tiden! Jag vet inte hur många gånger framförallt i den senare delen av spelet, som jag tror att spelet bygger upp till ett slut, bara för att dra mattan under fötterna på mig och säga “Där fick vi dig allt” för att sedan hånskratta mig i ansiktet. Det är just detta som gör att mellansekvenserna känns ännu längre. Repliker som säger samma saker som sagts flera gånger tidigare i samma scen, med en liten omskrivning gör att jag frustrerad sitter och undrar om det inte är dags att gå vidare snart.

Spelets klimax utgörs dessutom av ett slagsmål som håller på otroligt länge, med cinematiska avbrott med jämna mellanrum som inte går att hoppa över. Tanken är förmodligen att jag ska sitta och häpnas över hur storslaget och episkt det är. Tyvärr för spelet är jag så pass cynisk att jag tänker “Ni vill verkligen inte avsluta spelet eller hur?”. Och istället för att känna tillfredsställelse av att klara en utmanande strid, är jag istället så pass irriterad, att jag knappt orkar vara uppmärksam på de cinematiska slutscenerna.

Jag tycker berättelsen är helt okej. Den fungerar väl som en gansterberättelse och när spelet håller sig till att vara en actionfylld Thriller är det även som bäst. Det tidigare nämnda problemet med att utvecklaren har försökt dryga ut speltiden märks dock av här också. Eftersom att berättelsen egentligen är ganska rätt fram, så är den inte lämpad till att vara särskilt lång. Vilket gör att karaktärer helt plötsligt gör 180 graders svängar i sitt agerande för att skohorna in en anledning till varför det inte tar slut riktigt än. Känslan av “Gud vilken twist!” byts ut till “Nej nu får ni fasen ta och ge er!”

Utseendemässigt är det inte mycket att klaga på alls. Framförallt karaktärsmodellerna är extremt detaljrika och välgjorda. Musiken gör sitt jobb beroende på vilken situation du befinner dig i, men lämnar inte särskilt bestående intryck. Kontrollerna är lättmanövrerade och bidrar till att göra slagsmålen underhållande, då jag känner mig som en stenhård actionhjälte när jag spöar skiten ur folk.

När Like a Dragon Gaiden: The Man Who Erased His Name håller sig till att vara en rättfram actionrökare är det som bäst. Slagsmålen är underhållande för det mesta och får dig att känna dig lika stenhård som huvudkaraktären. Tyvärr lider spelet av en lång rad partier som har kastats in för att göra spelet längre. Påtvingade sidospår, framkrystade vändningar i berättelsen samt otroligt långa mellansekvenser gör att underhållningen snabbt byts ut till irritation och gör det svårt att sitta med spelet längre perioder. Gillar du de tidigare spelen, kommer du säkert uppskatta det här också. Vi andra kan nöja oss med att bara konstatera att spelet existerar, att det är kul för de som gillar det och sedan gå vidare i livet utan att se tillbaka.