Thymesia

Har du inte fått nog av Elden Ring och andra soulslikes som släppts detta år finns lösningen här framför dig. I en mörk medeltida värld som härjats av en hemsk pest är det upp till dig att återfå dina minnen och ta reda på vad som i hela friden hände här egentligen.

Kungariket Hermes är känt för sin ädla läkekonst, men när pesten kommer finns det inget som kan stoppa den. Efter en smärre minnesförlust vaknar du, Corvus, upp bredvid kungarikets prins och har total minnesförlust. Med en mask á là pestdoktor är det upp till dig att ta reda på vad som hände, återfå dina minnen och spöa skiten ur bossar i denna soulslike.

Om du levt under en sten och helt missat det megafenomen som From Softwares spel blivit har du inte bara några fantastiska spel att ta dig an, du behöver också en ingående förklaring kring vad denna genre av spel är. I detta fall kommer du få det genom Thymesia.

I spelet går du omkring på jakt efter bossar. I något labyrintliknande banor letar du dig fram från sparstation till sparstation, och mellan dessa stationer slåss du mot horder av fiender. Banorna är små. Det låter kanske lätt på pappret, men sanningen är den att det inte alls är lätt. Soulslikes är nämligen svåra spel och det är själva poängen med dem. Spelen är oftast i tredjeperson och din spelkaraktär har förmågan att rulla undan eller på andra vis undvika fiendeattacker.

Innan vi börjar prata om hur du slåss måste vi prata lite om fienderna. Alla fiender, inklusive bossar, har två hälsomätare, den ena under den andra, en vit, en grön. För att skada den gröna måste du först skada den vita. Du behöver dock inte ta bort allt vitt, utan kan banka på det gröna du låst upp i stunden. Om fiender inte tar skada efter ett tag kommer de få tillbaka vitt liv tills det täcker det gröna.

För att slåss mot bossar och andra typer av fiender har du tre olika attacker till hjälp, dina klor, dina fjädrar och ditt svärd (näbb?). Corvus har inte bara fågelnamn, han slåss som en också. Ditt svärd är snabbt och smidigt, med korta animationer som snabbt kan bli avbrutna med en rullning. Svärdet är också det som gör mest skada på det vita lagret av fienders hälsomätare. Dina kloattacker är långsammare, tyngre, men gör tio gånger så mycket skada på det gröna lagret av fienders hälsomätare jämfört med svärdet. Med andra ord, svärdet först, klor sen. Du måste använda båda typer av attacker för att på ett så effektivt sätt som möjligt injicera en dos fågelsmisk.

Fjädrarna är inte så mycket ett vapen som ett verktyg. Skadan på båda typerna av hälsa är minimal, men de har en annan funktion. Vissa typer av attacker, critical attacks, är extremt svåra att undvika, och går inte att parera på vanligt vis. Med en grön ljusblixt visar spelet att denna typ av attack är i antågande, men med en vältajmad fjäder i nyllet avbryts attacken och du kan lugnt hugga vidare. Juste! Jag måste prata om parering… 

Alla attacker, förutom ovan nämnda, går att parera. Oavsett om det är ett spjut, pilbåge, ett enormt svärd, hammare, lie eller någon annan typ av vapen så kan du parera. Du har till och med en separat knapp dedikerad helt åt pareringens ädla konst. Det är dock allt annat än lätt att parera, då du måste tajma ditt knapptryck exakt med fiendens attack för att lyckas. Belöningen för en lyckad parering är inte bara att du helt undviker skada från fiendens attack, du skalar också bort en rejäl bit av deras vita hälsomätare. Om du vantrivs med parering går denna att uppgradera till en mer traditionell blockering, men vem vill inte lära sig bossars rörelsemönster till den grad att du kan parera varenda attack?

Något som det stått vitt och brett om i spelets marknadsföring är förmågan att stjäla fienders vapen. Om du laddar upp din klo-attack till fullt kommer du få en förmåga från fienden du träffar, vilket även fungerar på bossar. Senare i spelet kan du ha upp till två attacker som upplåsta förmågor och stjäla en tredje. Det du kan stjäla är en variant av fiendernas critical attack, oavsett om det är lie, svärd, pilbåge etc. Det ger en viss variation till striderna, och ibland kan du till och med tjäna på att använda förmågorna.

Du samlar på dig minnen, med dessa kan du levla upp Corvus. Du har tre attribut att välja mellan, den ena ger dig mer liv, medan de andra två ökar skadan på svärd respektive klor. För varje nivå får du också en talent point. Denna används i ett mer klassiskt förmågeträd, där du bland annat kan få fler fjädrar att kasta, öka skadan på dina attacker eller göra om din parering till blockering. Du kan närsomhelst, vid en sparstation, ta bort och placera om samtliga talent points om du vill testa en ny spelstil. Det är mycket praktiskt och roligt att vara så fri i sitt karaktärsbygge.

När du väl tagit ett svärd eller spjut rätt i ansiktet kan du dricka trolldryck för att få tillbaka lite hälsopoäng. Dessa trolldrycker finns i fyra varianter, och går att skräddarsy ytterligare med ingredienser som du hittar runt om i världen. Vill du få tillbaka ytterligare lite mer liv vid varje användning? Krydda med vitlök. Extra skada? Får jag rekommendera peppar och gurkmeja.

Spelets historia är… krånglig och fylld med… tre punkter lite överallt… Berättelsen får du läsa genom diverse brev du hittar lite varstans på spelets olika banor, och det hela känns lite slappt. Jag förstår ärligt talat inte mycket alls, och den sista bosstriden är något av det mest förvirrande jag varit med om. Det hjälper inte att många av dessa brev ofta är undangömda i spelets minst sagt labyrintliknande banor. Kombinera detta med att spelet har olika slut och röran är total. Jag fattar noll förutom det som berättas i spelets introduktionssekvens.

Jag känner en slags tomhet efter att ha spelat Thymesia. Under recensionsperioden har jag inte kunnat låta bli att gång på gång se på alla de soulslikes jag har i mitt spelbibliotek (och de facto souls-spel) och undrat varför ska jag spela just Thymesia? Finns det något här som detta spel gör bättre än alla sina föregångare? Något nytt? Jag sitter under hela min spelperiod och letar efter det som gör Thymesia kul. Det finns en enorm tillfredsställelse i att få till den där perfekta pareringen och döda den senaste bossen, men jag har ändå inte kul. Specifikt parering och bossar är bra, men samtidigt har jag upplevt dessa delar som bättre i andra spel. Jag uppskattar att de finns här, men det kommer inte vara därför jag väljer att spela Thymesia.

Många punkter… i Thymesia…

Det nya som spelet presenterar, fjädrarna och plague weapons är roliga när de används, men känns inte fullt implementerade. Det är förvånansvärt sällan jag behöver kasta en fjäder för att stoppa en specialattack, såpass sällan att jag ofta glömmer att de finns. De plague weapons som jag stjäl varierar från kraftfulla till totalt värdelösa. Men deras största brist är egentligen hur ofta jag dog mot bossar när jag försökte använda dem. De bosstrider jag vann lättast var de när jag använde mina plague weapons endast en eller noll gånger.

Det visuella blir tyvärr efter ett tag tråkigt. Det finns variation mellan banorna, men banorna i sig saknar variation och distinkta platser. Detsamma gäller de icke-boss-fiender du stöter på, där nya banor har samma fiender som den förra, men med en ny färg. I slutet slogs jag knappt mot dessa, utan sprang helt enkelt förbi dem i jakt efter nästa boss.

Något som låter kul i teorin är att du utför finishers mot de fiender som du besegrat. De som du gör mot spelets olika bossar är extremt snygga och välanimerade, men de som har gjorts till vanliga fiender händer alldeles för snabbt för att jag ska kunna se vad som händer.

Allt som allt är Thymesia okej, men det är inte mer än ett soulslike i mängden. Om du är en riktig souls-veteran kommer du nog tycka att spelet saknar djup, vilket det absolut gör. Samtidigt är detta en helt okej inkörsport till genren, men inte mer än så. Bosstrider är inte allt, men med Thymesia önskar jag nästan att så var fallet, då resten är rätt så tråkigt.