Generation Exile

Miljön dryper av atmosfär, musiken ger en gåshud och premissen; mänsklighetens sista hopp ombord på ett gigantiskt rymdskepp. Narrativet till Generation Exile känns som hämtat ur en högkvalitativ sci-fi-roman. Citybuilders är en genre jag är helt novis på. Min enda referens är att jag spelade Sim City på Super Nintendo en gång 1994, tyckte det var tråkigt, orsakade katastrofer, lade ner och har inte spelat något från den genren sedan dess. Men Generation Exile kan kanske kan bli en bra återvisit till genren?

Den glittriga fasaden: En visuell fälla

Generation Exiles design är helt makalös. Utvecklarna har lyckats skapa en värld som stilistiskt flörtar med spelet Firewatch. Här möts vi av en färgglad värld men det är också något ensligt och kusligt med allt. Berättelsen förmedlas med klipp där dialogen är textbaserad och korta sekvenser där den sparsmakade grafiken ihop med stämningen får ta den största platsen. Det är vackert och vemodigt med massor av stämning. Vi befinner oss på ett rymdskepp med slutmålet – en ny planet. Något har hänt med jorden och alla på skeppet är de sista som är kvar av mänskligheten.

Musiken som spelas är en lugnande bakgrundsmelodi som kontrasterar mot den karga miljön. Det är också det enda ljudet i spelet så det märks att Sonderlust Studios kreativa chef Nels Anderson lagt fokus på att vi ska känna något med minimal interaktion. Nu kanske ni tänker att namnet “Nels”, känner jag ju igen. Han är en av personerna som var ansvarig för just spelet Firewatch och stämningen därifrån spiller över på detta spel.

Gedigen karaktärseditor utan någon riktig substans.

Mekanik som inte går ihop

I början får jag skapa en karaktär och göra massor av val i dialoger om min bakgrund. Det känns som att du sätter din egen prägel på historien. Men efter att ha kört om spelet flera gånger kan jag bekräfta: dessa val betyder absolut ingenting. Berättelsen är statisk och du får samma utfall i berättelsen oavsett vilka val jag gör. Jag är kaptenen på skeppet med en besättning. Jag har visioner och minnen som är upp till mig som spelare att tolka fritt. Detsamma gäller valen av min besättning. De har personlighetsdrag och statistik som ser avancerad ut på pappret, men i praktiken kan jag ignorera dem helt. Det är ett system utan funktion. Varje gång jag startar om spelet måste jag göra en ny karaktär med nya dialogval och nya besättningsmedlemmar.

Spelet kallar fyra kampanjuppdrag för en tutorial, men de lär mig i princip ingenting. Jag får ingen förklaring till vad jag ska göra med mina besättningsmedlemmar, hela skärmen är fylld med ikoner och staplar. När jag fyller en hexagon ruta med någonting så kommer det flera nya ikoner upp på dem också. Inget av detta förklaras. Ibland kan jag placera muspekaren över en ikon och då kan det förklaras vad den betyder, men absolut inte varje gång.

Jag har hört att i de flesta stadsbyggare ska logistik vara en rolig utmaning, här är all form av logistik ett hinder. Min byggyta är extremt begränsad. Jag behöver fylla de hexagonala rutorna med bland annat bosättningar, arbetarbostäder, vattentorn, elverk, sopstationer, etcetera… Eftersom detta även är ett turordningsbaserat spel så har jag bara ett visst antal handlingar jag kan göra per runda. Bygga ett vattentorn, avsluta min runda, bygga bosättning, avsluta runda och så vidare.

Ett av de största logistiska hindren jag stöter på tidigt är avfall. Mina invånare producerar avfall som måste samlas in, men i spelets tidiga skede finns det inget sätt att faktiskt göra sig av med avfallet. Min enda lösning är att bygga fler avfallsstationer, som i sin tur tar upp den lilla plats jag har kvar. Samtidigt som det skapar en frustration hos mina invånare (att de behöver bo nära en avfallsstation), men jag måste ha avfallsstationen nära bosättningen för annars är den utanför upptagningsområdet och skräpet blir liggande. Ju längre in i spelet jag kommer, desto färre rutor har jag kvar för att bygga på.

Jag blir tvungen att riva äldre byggnader för att uppgradera till nya men rivningssystemet är otroligt bökigt. När jag river en byggnad blir den till bråte. Detta bråte måste tas bort manuellt av en annan specifik byggnad. Logistiken kring rivning är onödigt komplicerad och kräver flera led av lagringsbyggnader som snabbt blir fulla. Detta skapar ett nytt problem för mig, för att det inte går att skaffa sig mer resurser – förutom biologiskt avfall. Det material jag har när jag börjar spelet, det ska jag klara mig på. Det visar sig att rivningsprocessen är en del av ett större maskineri som inte alls förklaras för mig. Jag behöver hushålla med resurserna och utöva en form av återbruk av materialet tillsammans med det biologiska avfallet som behövs för att odla. Det tjänar inget syfte annat än att dra ut på tiden och göra mig irriterad – när det väl fungerar. Många som testat spelet, jag själv inkluderad, har stött på märkliga buggar där infrastrukturs-byggnader slutar fungera trots att allt ser rätt ut.

Jahopp, det var ett misslyckande…

En teknisk katastrof

Generation Exiles användargränssnitt är en katastrof. Det är otydligt och gör det nästan omöjligt att hitta var mina valutor är, begränsningar på vad jag kan bygga eller vad jag saknar. Ikoner berättar nästan ingenting, utan spelet räknar med att jag ska förstå vad som sker.

Exempelvis finns det tre ikoner i form av ringar som fylls av blixtar. En blixt är en indikation på att något är jättetokigt fel. Får jag tre blixtar så har jag fem till nio rundor på mig att åtgärda felet, annars dör vi allihopa. Åtgärdar jag felet försvinner blixten och den akuta faran är avvärjd för stunden. Men hur jag avvärjer problemet berättas inte. Ett av de mest kryptiska blixtfelen är att invånarna känner sig “isolerade”. Jag har ingen aning om hur jag ska åtgärda det och får jag tre blixtikoner med varningen “isolerade” så förlorar jag spelet och får ett meddelande att alla dött. Jag har även två liggande staplar som visar händelser. En positiv och en negativ. Men hur jag påverkar detta eller vad det ger eller ens händer vet jag inte. Spelet har inte förklarat något av denna mekanik.

Spelet lider också av allvarliga prestandaproblem. Krascher och uppdrag som slutar ladda vidare gör att jag ofta tvingas ladda om gamla sparfiler. Det finns även en gräns för hur mycket spelet klarar av. Jag tror att målet med spelet är att göra en självförsörjande bosättning, se till att bosättningen klarar av resan till en ny planet – med minsta möjliga inverkan från mig. När jag väljer Planetfall-läget, som är spelets huvudläge och det läge där jag får spela på riktigt utan handhållning, så berättar spelet att jag snart är framme. Överlev! Jag kan säga att det resan mot slutmålet inte baseras på rundor, vilket en lätt kan tro om du ser på trailern till spelet. Där de nämner att ”Tiden tar slut”, tänker då att det är metaforiskt för mänskligheten då inget i spelet går på tid eller på rundor. Under en spelsession byggde jag ihop en bosättning med folk som arbetade, fick mat, vatten och el samt en avfallsstation som inte förorenade och började klicka “Avsluta runda”.

Efter 600 rundor börjar spelet lagga, grafikbuggar dök upp och musiken börjar staka sig. Efter 1 000 rundor kan jag inte röra muspekaren längre och måste trycka “alt+f4” för att komma ur spelet. Generation Exile berättar att om jag slutför vissa valfria uppdrag så kan jag utveckla min bas på något vis, men jag vet faktiskt inte hur jag ska göra det. Allt jag försökt med har lett till undergång och jag har inte klarat spelet. Det finns en achievement för det så det måste gå – men jag tänker att sluttexterna i en stadsbyggarsimulator kanske inte är slutmålet.

1 000 rundor senare och inte ett mål i sikte.

Svårighetsgrad utan finess

Det finns spel som är svåra för att de kräver skicklighet och så finns det spel som är svåra för att de är dåligt balanserade. Generation Exile tillhör den senare kategorin. Svårighetsgraden i kampanjläget (läget som ska fungera som en tutorial) skjuter i höjden helt utan förvarning. Ena sekunden är allt fridfullt, nästa sekund begår hela min befolkning myteri. Det finns ingen chans att experimentera eller lära sig av mina misstag på ett meningsfullt sätt. Eftersom spelet är så linjärt känns varje förlust bara som att jag måste göra samma tråkiga procedur en gång till, snarare än att jag vill prova en ny strategi.

Slutsats: Spara dina pengar

Många av utvecklarna hos Sonderlust Studios har flera stora titlar under sitt bälte, så jag tycker det borde vara ett bättre spel – eller så är jag inte demografin för just denna genre. När jag erbjöds koden för spelet var mina förväntningar låga och det skulle krävas mycket för att jag inte skulle söka efter en katastrofknapp. I sitt nuvarande skick är Generation Exile inget annat än en dålig upplevelse för mig, en person som inte har någon som helst relation till denna genre. Om du absolut vill testa det, vänta tills det kostar under en hundralapp eller tills utvecklarna faktiskt har patchat klart spelet. Men det finns säkert betydligt bättre stadsbyggare där ute som faktiskt respekterar din tid och din plånbok. Jag rekommenderar att ni går in och läser Reddit-tråden från utvecklarna. Den ger en ganska intressant bild av hur utvecklare tänker kring Wishlist-mekaniken på Steam och hur den kan skapa en orättvis bild av hur spelet egentligen kommer att mottas.

Testdator: Intel Core i7-12700f, 32GB DDR4, Geforce RTX 4070