Vad ska man göra när mamma är jobbig och det finns en festival i fjärran? Låt oss hoppa ned från taket och bege oss iväg på en vandring utan någon packning i takt till musiken…
Det första som händer när vi startar spelet är att vi ska trycka på mellanslag i takt till musik för att kalibrera spelet på något sätt. Är detta ett musikspel är min förvånade reaktion helt övertygad om att det är en Journey-kopia jag ska påbörja. En typisk spring och få en berättelse på vägen fast i Skotska höglandet (fast förutom musiken kunde det vara fjällen, alperna eller för den delen någon annan plats där vi ser bergstoppar i flera lager i bakgrunden).
Som karaktären Moira börjar vi vår historia sittandes i fönstret på andra våningen bråkandes med sin mor. Vad är då vår lösning? Med tankar på en farbror/morbror som alltid varit vänlig beger vi oss mot en festival som han bjudit oss till i fjärran. Något att se fram emot men även en anledning att lämna vardagslivet och bråken bakom oss. Musiken kommer igång och den är riktigt välgjord. Alltmedan vi springer framåt får vi höra lite av brevväxlingen som förekommit mellan Moira och hennes farbror/morbror (engelska uncle, vi kör morbror framöver) där han berättar om världen, detta sker genom att det rullar text i nederkant samtidigt som vi hör en behaglig röst. I sig tycker jag inte att berättelsen tillför så mycket men den är trivsam att ha i bakgrunden. Dock så var det ganska ofta jag glömde av att lyssna på vad som sades men uppskattade rösten.
Vi springer framåt, bakåt, bortåt, klättrar uppför klippor, ramlar ned från klipporna och stukar foten och blir kalla i regnet. Ibland kommer det ett moment då vi springer efter en hjort och ska trycka på knappar i takt till musiken, det är det musikmoment som ingår. Dag som natt springer vi, i regn och sol, vilar när vi är trötta, sover när vi är jättetrötta och lägger oss för att dö när vi inte orkar längre. Ska jag vara helt ärlig så trodde jag länge att det inte var meningen att vi skulle komma fram till festivalen, att spelet var en gestaltning på vår existensiella ångest i vår kamp som kallas livet och som med säkerhet kommer att sluta med döden. Något som kan vara förödande för sinnet såhär i mörker och slask.
– Pappa vad ska vi göra?
– Spelar det någon roll egentligen? Vi kommer ändå dö ensamma och tyna bort eller eldas upp, det enda sanna i våra korta menlösa liv…
– Kurragömma!!!!
– Jag räknar till 30…. 1… 2… *suck* 3…
Det visade sig dock inte vara fallet, det finns en väg till målet, men den kunde vara både svår eller enkel beroende på valen vi gör på vägen. Låter nästan som livet, eller som en pretentiös tolkning av en spelrecensent.
Spelmomenten är tämligen enkla. Vi springer för att nå vårt slutmål och på vägen är det lätt att komma vilse då det finns stigar både uppåt, nedåt och bakåt. Vi kommer även att få klättra upp och ned för klippor och stora stenar och när orken tar slut faller vi.
Världen är uppbyggd i lager. Tänk er att ni har flera papper bakom varandra med lite mellanrum, papperna är klippta så de har lite olika bergsformationer. Mellan dessa lager går det broar eller stigar, vi kommer aldrig behöva aktivt att gå mellan lagren utan flyttar oss när vi hittar rätt position på det lagret vi är på för stunden. Under spelets gång hittar vi en del föremål som folk har tappat eller slängt i naturen. Vissa saker har vi nytta av, som en burk med fisk. Vissa saker innehåller kartbilder som vi använder för att hitta mål på berg i fjärran dit vi ska ta oss. Ibland hittar vi även saker som rep som hjälper oss att tillhandahålla en genväg uppför en klippa för att minska vår frustration när vi ramlat ned för 511:e gången och inte vill gå den långa vägen tillbaka. Vi har även de musikala inslagen med hjorten som jag nämnt tidigare, vad dessa tillför egentligen vet jag inte men musiken under dessa moment är bra.
Kalibrering av timing för musik-inslagen
Apropå musiken så är den helt fenomenal enligt mig. Den är välgjord, förstärker stämningen i spelet och blir aldrig tjatig. Dessutom får den mig att vilja göra en scenshow med Michael Flatley (mannen bakom Riverdance och Lord of the Dance). Kontrollerna som består av några få knappar funkar bra, det är inte ovanligt i denna typ av spel att kontrollerna är lite oexakta vilket kan leda till att hopp missas och svordomar yttras. Grafiken som närmst kan liknas vid akvarell är vacker och precis som med musiken så förstärker den berättelsen oerhört bra. Stilen som kan upplevas som lite nedstämd med dova färger med några undantag förstärker berättelsen. Något som inte alltid nämns men som måste göras i detta fall är röstskådespeleriet som i mitt tycke även detta passar bra in i berättelsen och ytterligare förstärker berättelsen.
Med tanke på det relativt låga priset så är det ett spel jag skulle rekommendera för att få en vacker upplevelse. Spelet ska utspela sig i skotska högländerna men berättelsen och sinnesstämningen hade gått att applicera på många platser, det är musiken som sätter det på kartan. Du får förutom en vacker upplevelse bra musik och högt blodtryck då det kan vara svårt att nå vårt mål, eller oerhört enkelt om du snubblar på rätt väg direkt. Så spelet är både långt och kort skulle jag säga. För mig så tog det mellan fyra till åtta timmar. Dock är det kanske lite sent på bollen då spel som Journey har inspirerat många andra den sista tiden och jag vet inte riktigt vad det som får det att sticka ut. Bra musik, bra berättelse, men är det redan gjort? Jag hade inte köpt spelet men om jag råkade få det i min ägo och spelat det så hade jag undrat varför jag inte gjort det tidigare.
