White Shadows

Dystopiska samhällen innebär oftast en inte alltför hoppfull situation för en del av befolkningen. Dystopin i spelet som ligger framför oss är inget undantag. I rollen som en korpflicka beger vi oss på en resa från den ljusaste ytan till den mörkaste avgrunden för att hitta hopp i tillvaron, som minst sagt är en bristvara.

White Shadows skrider genast till verket med att få oss att spela. Efter att flickan med ett korphuvud som vi ska spela som, hoppar ner från en hög byggnadsstruktur är det dags att börja styra henne. Vi får ingen introduktion eller några skyltar som talar om vilka knappar som gör vad, utan det är bara att sätta igång med att springa åt höger och själv klura ut kontrollerna. En hel del ser säkert detta som ett dåligt tecken och kanske rent av stänger av spelet, för att det inte förklarar någonting. För mig är detta positivt och jag tycker att utvecklaren har fattat helt rätt beslut. Vi får möjlighet att genast investera oss i spelets atmosfär och det är ingenting som tar oss ur inlevelsen. Kontrollschemat är dessutom så pass logiskt att man inte behöver någon informationstext som förklarar det för oss.

Vad vi har att göra med här är en sidscrollande pussel-platformare i stil med Limbo, Inside och Little Nightmares. Vi springer på en bana åt höger eller vänster. Vi hoppar över avgrunder till andra plattformar och undviker hinder som vill döda oss. Med jämna mellanrum är vägen framåt blockerat av ett hinder som kräver en specifik lösning för att vi ska kunna springa vidare. Vad som är gemensamt med den här speltypen att det är minimalt med filmsekvenser som lägger fram handlingen för oss. Handlingen berättas istället med miljöerna vi befinner oss i och vad som sker i bakgrunden med andra karaktärer. Att vi har någonting mörkt och illavarslande framför oss blir otroligt tydligt från början. Först och främst eftersom att spelet är svartvitt med förstärkta skuggor. Miljöerna vi har omkring oss ser ut som en gigantisk industrilokal och ljudbilden består av drönande basljud och metalliska industriella ljud vilket gör det oerhört ödesmättat.

Som om det inte vore illavarslande nog möts vi väldigt tidigt i spelet av skyltar som hänger på byggnader lite överallt som säger: All animals are equal. Ett citat som är lånat ur George Orwells bok Animal Farm, som handlar om hur djuren på en bondgård gör uppror mot människorna och tar över gården samt skapar ett eget samhälle. Har ni inte läst boken rekommenderar jag den varmt. Har ni läst den vet ni att citatet senare korrigeras till: All animals are equal, but some animals are more equal than others. White Shadows har inte lånat hela citatet fullt ut, men utan att säga för mycket kan jag säga att de gör en liten twist på det som förmedlar nästan samma sak, med en om möjligt lite mörkare mening.

Fokus ligger även på att detta ska vara en sömlös upplevelse. Dels att vi inte får någon slags instruktionstext, mellansekvenserna är väldigt få och de som dyker upp blir ett skönt uppehåll i spelandet. De är dessutom väldigt korta. Vi är dessutom besparade från laddningstider. Allting är skapat för att det ska flyta på så väl som möjligt, vilket man definitivt lyckas med. Framåtrörelsen är hela tiden konstant. Det är väldigt sällan som du blir uppehållen i sceneriet. Undantagen är pusselsekvenserna. De är dock väldigt välbalanserade. De är inte överdrivet simpla att man inte behöver tänka på vad man ska göra, men de är inte heller så pass kryptiska att du står och trampar vatten i timtal och inte har en aning om vad man ska göra. Man behöver stanna upp och iaktta miljön, men man är väldigt skickliga med att ge subtila hintar om vad man ska göra och den subtila bakgrundshandlingen fungerar väldigt väl som moroten att hela tiden spela vidare.

Spelet är också väldigt kort. Det knappar in på knappa fyra timmar, vilket jag absolut inte har någonting emot. Tvärtom har man valt den speltiden man behöver för att berätta det man vill utan att det känns knapphändigt eller utdraget. Man har valt att det ska vara en stark upplevelse som man tar sig genom i en sittning och jag har ingenting att klaga på där.

En annan anledning till att kanske stanna upp i spelandet är grafiken. Spelet är vansinnigt läckert med den mörka och drömska designen på karaktärerna och scenerierna. Propagandaskyltarna som dyker upp ger dessutom mycket information till handlingen och hur allting egentligen ligger till. Man har dessutom en ljudbild som jag tycker förtjänar något typ av pris. De industriella ljuden och den drönande basen sätter helt klart stämningen väl. Vid jämna mellanrum dyker även kända klassiska stycken av Beethoven och Wagner upp. Vid de tillfällen dessa stycken används märks det att man valt dem med omsorg och upplevelsen blir oerhört mycket starkare och välsvarvad med dem.

Det som möjligen skulle tala emot White Shadows är det faktum att spel som Inside och Little Nightmares redan finns och har rent spelmekaniskt redan gjort det här. Det är definitivt sant, men det tar inte från faktumet att detta spel är oerhört välgjort. Handlingen som tar upp samhällskritik i form av rasism, våld mot kvinnor och djurplågeri, visar på att det finns en stark angelägenhet för utvecklarna att göra just det här spelet. Det här är dessutom utvecklaren Monokels första spel, vilket gör detta mer imponerande och jag kommer helt klart hålla utkik efter vad de hittar på i framtiden.

White Shadows är en helgjuten upplevelse och oerhört välpolerat. Man har haft en tydlig vision när det kommer till val av genre och berättelse. Även om det på pappret inte är ett super unikt spel rent spelmekaniskt. Men helhetsbilden gör att det står ut som en av de mer välskrivna Pussel-plattformarna och är en upplevelse ni ska ta er an oavsett smak av genre eller spelvana. Kort och gott: mästerligt.