Staden ligger helt öde. Du står alldeles ensam i en korsning och stirrar ängsligt omkring dig. En tät dimma håller omgivningen i ett förtryckande järngrepp och det är svårt att se någonting. Plötsligt ser du en hotfull skuggfigur i närheten. Den verkar röra sig mot dig. Du fryser till och känner hur isiga fingrar av skräck snabbt fortplantar sig längs med ryggraden. Vad är det frågan om egentligen, kanske du undrar. Ja, läs vidare… om du vågar.
Vad hade hänt om du hade korsbefruktat filmen The Mist (2007) med spelet Alien: Isolation (2014) och sedan låta den bortgångne regissören David Lynch skapa sin surrealistiska tolkning av ett skräckspel? Ja, då hade du med största säkerhet fått spelet SILENT HILL: Townfall som är en ny, fristående del i den långtgående spelserien från KONAMI.
Denna gången handlar det om amerikanen Simon Ordell som spolats upp på den ensliga ön St. Amelias småbåtshamn. Året är 1996, kall och ensam vaknar han upp nere vid hamnen med ett patientarmband runt handleden, ett dropp fixerat på armen med hjälp av en elastisk linda och en mystisk apparat fastspänd på handen. Han har ingen aning var han är någonstans eller hur han har hamnat där. En mystisk röst har förklarat att han måste ställa saker och ting till rätta på ön och att distriktsköterskan Zoe Ellis verkar ha en nyckelroll i det som har hänt staden. Så det är nu upp till dig att gräva upp hemligheterna som gömmer sig i dem täta dimman och avslöja sanningen om St. Amelias öde.
Välkommen hit. Hoppas din vistelse här blir trevlig och minnesvärd.
Detta är den något kryptiska handlingen till SILENT HILL: Townfall och spelets narrativ består av en löst ihopsatt parallellhandling på sex kapitel där du spelar igenom kampanjen som Simon Ordell och spelets nyckelperson Zoe Ellis. I spelets senare del får du även möjligheten att spela igenom ett kapitel med en tredje karaktär. När kampanjen väl börjar antar spelet samma skepnad som en oerhört snygg walking-simulator (Exempelvis Firewatch eller Gone Home). Detta är dock bara den stillsamma inledningen och nästan omedelbar slängs du in i en värld där atmosfären är makalöst bra och dryper av en hotfull mystik. Den täta dimman som omger allting är hela tiden i fokus och det skapar en inlevelse som är omöjlig att motstå.
För nybörjaren är SILENT HILL: Townfall ett spel där du ser världen från ett förstapersonsperspektiv. Du kan gå, springa, krypa och även tjuvkika rönt hörnen på byggnader för att se om några läskigheter väntar på dig. För att försvara dig finns det vapen i världen som till exempel pistol eller ett järnrör som du kan använda dig av. Det finns även andra saker till ditt förfogande som gatstenar och tomflaskor som du kan kasta iväg för att skapa en distraktion.
Du styr sedan din karaktär i den ödsliga staden och i början kan du inte göra så mycket mer än att läsa olika skyltar och kringliggande reklamblad i den magnifika miljön. Detta ändras successivt ju längre in i kampanjen du kommer och din progression följer en utveckling som känns logisk för huvudrollskaraktären. Exempelvis tar det en bra stund innan du lär dig att utöva melee combat eller att använda skjutvapen mot någon av dina fiender. På detta finurliga sätt känns det som att du hela tiden lär dig nya saker som gör dig mer kapabel och bättre utrustad att tackla många av de läskigheter som väntar på dig någonstans i den ogenomträngbara dimman.
Genremässigt är det ingen tvekan om saken. SILENT HILL: Townfall är ett skräckspel och under kampanjen som tar mellan 20-25 timmar att klara är det nödvändigt att du har nerver av stål. Det finns tre svårighetsgrader i spelet, Story Mode, Normal och Nightmare. Den första är för de spelare som bara vill ta del av spelets handling. Den andra är skräddarsydd efter spelet och är den nivå som utvecklarna vill att du väljer och den sista, där allting är betydligt svårare, är till för dem som vill ha en rejäl utmaning. SILENT HILL: Townfall delar stora likheter i spelmekaniken med ovannämnda Alien: Isolation. Du använder dig av en CRTV portabel TV-apparat för att hålla koll på dina fiender. När du spelar som Zoe så ersätts TV-apparaten av en personsökare och all teknik i världen är baserat på året 1996. Du kan gömma dig i garderober, dörrportar och andra trånga utrymmen för att undvika att bli upptäckt av några patrullerande monster. Även när du använder datorer för att läsa e-postmeddelanden och andra viktiga saker är den grafiska presentationen på datorns operativsystem medvetet primitiv vilket gör upplevelsen ännu mer autentisk.
En annan liknelse med Alien: Isolation är när du skall spara ditt spel. Då måste du använda en äldre knapptelefon eller telefonkiosk som finns på utvalda platser i spelvärlden. Det räcker inte att bara lyfta på luren för att spara ditt spel, du måste ringa ett specifikt nummer för att det skall lyckas. Det läskiga med just detta är att sekunderna det tar för telefonen att koppla fram dig till sparläget sker i realtid så du kan bli attackerad av ett monster medan du står och väntar. Medgrundaren av studion som ligger bakom SILENT HILL: Townfall och som även är författaren och regissören till spelet arbetade med Alien: Isolation när det begav sig. Detaljnivån i spelet är smått fantastisk och hur nära du än tittar på olika saker i spelvärlden återges allting med en knivskarp skärpa. Utvecklarna har också lyckats med bedriften att få allting i världen att kännas som om det verkligen vore år 1996.
Presentationen är snyggt paketerad och först när du har kommit en bit in i spelet får du se den snygga och oerhört filmiska genomgången. Det känns verkligen som om du tittar på en påkostad Hollywoodfilm och detta förstärks av det faktum att skådespelaren Terry O’Quinn (känd från Stepfather-filmerna) spelar en av rollerna i spelet. SILENT HILL: Townfall bjuder på många mellansekvenser som gör sitt bästa att leda spelaren genom den väldigt surrealistiska handlingen i spelet. Med sin snygga produktion passar de kampanjen som handen i handsken och är en fröjd att titta på.
I have a bad feeling about this!
Grafiken är riktigt välgjord och vittnar om ett hantverk där ingenting har lämnats åt slumpen. Byggnader, vägar och bilar men även interiörer av lägenheter med allt möblemang är läckra att titta på. Tillsammans med teknologin som finns i spelvärlden presenteras allting med en snygg och tidsenlig design som definitivt ger spelet ett extra plus i kanten. Då är det så synd att designen på merparten av monstren är så förvånansvärt idéfattiga. Visst, i början är de läskiga att möta men variationen på dem är på tok för liten och det känns nästan som om utvecklarna tappade motivationen halvvägs in i skapandet av dem. De känns helt enkelt inte speciellt skrämmande alls och i ett spel där skräcken skall dominera blir de mer anonyma hinder som bara står i vägen för din spelprogression. Även de betydligt större monstren (som inte går att döda) lider av en innehållslös design som inte riktigt vet vilket håll den skall luta sig mot. Det skall också understrykas att inga av dödsanimationerna i SILENT HILL: Townfall är speciellt skrämmande. De känns mer onödiga och tidsödande än någonting annat och skänker väldigt lite till spelupplevelsen.
Användargränssnittet är medvetet avskalat och det finns väldigt lite information som syns på spelskärmen. I början är det ingenting alls men så småningom dyker hälsan på din karaktär och ditt vapen upp. Just denna minimalistiska design hjälper verkligen till att förstärka känslan av isolering som spelet gör sitt bästa för att återskapa.
Pusselsektionerna är mestadels bra och har en jämn svårighetsgrad där vissa av dem kan se ganska så avancerade ut där det krävs att du genomför flera steg innan du har löst dem. Däremot är flera av spelets större pussel inte bra alls. De saknar en sofistikerad elegans och lösningarna till dem är alldeles för långsökta och ogenomtänkta. Om du dessutom är envis nog och bara försöker tillräckligt många gånger utan att ha förstått vad du skall göra kan du klara pusslen genom att enbart gissa till dig lösningarna.
Soundtracket i spelet är riktigt bra och är skapad av den kanadensiske kompositören och artisten Pilotpriest. Musiken domineras av ett ambient, nattsvart mörker som snabbt för tankarna till Thomas Köners skiva Nuuk från 1997. Tonerna är verkligen otäcka och skapar en känsla där allt hopp är ute. Den är oftast lågmäld och ondskefull men plötsligt kan låtarna bli hotfulla och brutala som får håren på armarna att resa sig upp i protest. Sättet som musiken ändrar skepnad när en fiende är i närheten av dig är smått briljant och hade du inte redan hjärtat i halsgropen kommer du att få det. I sin helhet blir musiken snabbt en integral del i upplevelsen och det passar spelet perfekt. Detta hjälper verkligen till att höja den redan så suggestiva atmosfären som SILENT HILL: Townfall bjuder på till en helt ny nivå.
Ljudeffekterna är i en klass för sig själv. De är oerhört skrämmande (speciellt med hörlurar) och är konstruerade så att du hela tiden tror att någon är efter dig. Är du till exempel i en ödslig lägenhet kan du höra hur skjutdörrar öppnas någonstans i fastigheten eller hur ljudet av snabba fotsteg plötsligt närmar sig. Det är inte ovanligt att detta inträffar när du är djupt inne i spelmenyn och undersöker ledtrådar för att komma vidare i spelet. Om du inte har nerver av stål blir du fullkomligt vettskrämd och hoppar genast ur menyn bara för att mötas av ett tomt rum. Ett annat scenario är när vissa av monstren plötsligt stannar upp i sin vandring. Ibland placerar de händerna på huvudet och grymtar av omänsklig vånda på ett sätt som får det att låta att ljudet kommer någonstans djupt inifrån deras kroppar.
När det kommer till spelkontrollen är den tight och responsiv och det känns underbart att navigera karaktären genom världen. När du svingar dina vapen mot dina fiender finns det en medveten tyngd i animeringarna och det gör att attackerna känns verkliga och brutala på samma gång. SILENT HILL: Townfall är inget snabbt spel, vilket är meningen men allting flyter ändå på perfekt.
På den tekniska sidan fungerar allt som det skall men vid ett par tillfällen har det förekommit lite grus i maskineriet. Spelet har hittills låst sig en gång. Det inträffade när jag skulle spara mitt spel för första gången i en telefonkiosk. Då frös allting till helt och hållet och jag var tvungen att starta om spelet. Det händer också att mellansekvenserna ibland drabbas av irriterande frame-rate drops som resulterar i att allting hackar på ett oönskat sätt.
Nu när dimman skingrat sig och vi kan se klart igen är en sak säker. SILENT HILL: Townfall är ett bra spel som erbjuder spelaren en matig kampanj med fina mellansekvenser. Produktionsvärdet är högt med en fantastisk miljö som verkligen förstärks av den hotfulla atmosfären. Musiken och ljudeffekterna är båda förstklassiga och tar spelupplevelsen till nya höjder. Även kontrollen gör sitt och erbjuder spelaren en responsiv och tight spelupplevelse. Smolket i bägaren blir tyvärr den undermåliga monsterdesignen och att de aldrig blir speciellt skrämmande. Handlingen är bitvis väldigt otydlig och det händer ofta att den blir för surrealistisk för sitt eget bästa. Lägg till detta en ojämn pusseldesign där lösningarna ibland är alldeles för långsökta och otydliga. I sin helhet är dock SILENT HILL: Townfall en värdig del i den anrika spelserien från KONAMI. Gillar du spel som genomsyras av en nagelbitande skräck i miljöer som är både skrämmande och surrealistiska. Då kan detta vara spelet för dig.
