Två spel släppta 1999 och 2001, nu uppdaterade för en modern publik. Hur bra är verkligen en modern remaster av dessa klassiska spel? Svaret är mycket, mycket bra.
Jag kan börja recensionen med att vara fullkomligt ärlig: jag har aldrig spelat Soul Reaver 1 eller 2 tidigare. Faktum är att jag inte ens var född när spelen släpptes. Soul Reaver 1 såg dagens ljus 1999 och var då ett revolutionerande spel som imponerade med sin djupa berättelse och sitt robusta gameplay. Bara 2 år senare, 2001, kom uppföljaren Soul Reaver 2, ett spel som enligt rykten (recensioner jag läst på internet) matchade originalet i både kvalitet och ambition. Okej, jag kanske inte är en ”OG” Soul Reaver–fanboy, men ändå lyckades jag sätta tänderna i denna ikoniska serie – och njuta av dess gameplay. Den remaster jag nu recenserar släpptes 2024 och är ett utmärkt exempel på hur remasters ska göras.
För den som inte är bekant med Soul Reaver-serien är berättelsen något invecklad, men absolut nödvändig för att kunna bli engagerad i spelet. Du spelar som Raziel, en vampyr som blir förrådd av vampyrherren Kain. Du kastas in i en brinnande flod, men återuppstår magiskt som en Soul Reaver – driven av hämnd och vägledd av en mystisk entitet kallad ”The Elder God”. Målet? Res genom ruinerna av Nosgoth och konfrontera Kain. Däribland kryddas spelen av filosofiska undertoner och svårförståeliga, djupa berättelser, men sådant behöver ni inte nörda ner er i.
Soul Reaver är i grunden ett spel med mycket enkla mekaniker, med ett större fokus på världen, berättelsen och estetiken. Remastern gör inga försök att modernisera karaktärens rörelser, stridssystemet eller själva världen Nosgoth. Raziel kan hoppa, springa, glida med sina trasiga vingar och slåss mot fiender. Vapen kan plockas upp från marken, men skillnaderna mellan dem är begränsade – vissa gör bara mer skada än andra. Striderna är enkla och går i princip ut på att upprepat slå tills fienden dör. Det är grundläggande, men det har också sin charm som skulle gå förlorad om remastern försökte göra om stridssystemet.
För dig som är van vid äldre spel är detta ingen nyhet – så kunde det vara förr. Det är rudimentärt och har på så sätt en viss charm. Den charmen har Soul Reaver-remastern absolut inte förlorat. Den enkla grafiken känns härligt nostalgisk (även för mig), ljudet är på samma vis åldrat och menyerna är direkt från 1999. Allt känns… gammalt, men ändå modernt. Kontrollerna känns responsiva, både på tangentbord och kontroller. Jag upplevde i princip inga buggar, inte en enda krasch och inga problem med spelet alls under mina timmar. Det är precis så här en remaster ska göras; behåll allt som gjorde det ursprungliga spelet ikoniskt och förbättra det som ruinerar spelupplevelsen.
Om du var ett fan av Soul Reaver-serien när du var yngre och undrar om denna remaster kommer att ge dig en nostalgisk kick, då behöver du inte läsa mycket mer av denna recension. Det här är en äkta, rejält bra och finputsad remaster som onekligen kommer väcka interna minnen som du inte ens visste fanns kvar. Grafiken är förbättrad, spelets kontroller är fullt användbara och allt bara fungerar precis som det ska. Denna remaster har lyckats väl i att behålla så mycket av det originella spelet som behövdes, medan de förfinat det som behövde förbättras. Om du inte gillar den nya grafiken? Då kan du lätt klicka på en enda knapp så återgår spelet till dess 2000-tals grafik. Hur coolt är inte det?!
Så, ja, remastern i sig är utmärkt. Nu går jag vidare till att recensera spelet utifrån mitt egna, moderna perspektiv, och det är här recensionen kommer att bli något mer negativ. Moderna spel, som jag är van vid, erbjuder ofta mer polerad grafik och fler komplexa system, men det gör också att de ibland förlorar den rena, fokuserade design som många äldre spel hade. Soul Reaver bjuder istället på en rå och genuin spelupplevelse. Jag vill börja med grafiken, som är självklart inte i höjd med dagens spel, även i denna remaster. Det är faktiskt en bra sak, för det går inte att förbättra grafiken från 2000-talet särskilt mycket utan att spelet förlorar sin ursprungliga charm. Problemet för mig med spelets grafik ligger i att nästan varje miljö, särskilt inomhus, ser precis likadan ut. För det första är detta tråkigt och repetitivt, men främst av allt är det oerhört lätt att tappa bort sig.
Och tappa bort mig – det gjorde jag rätt ofta. Soul Reaver är genomsyrat av pussel, som oftast är ganska enkla, i stil med ”putta denna låda hit”. Det riktiga pusslet för mig var dock att veta vart sjutton jag ska! Stundtals visste jag inte vad jag skulle göra, men även när jag visste det var vägen dit inte alltid självklar. Det är nästan pinsamt att säga, men några gånger behövde jag öppna upp en guide för att se vad jag skulle göra härnäst. Är det mig det är fel på, eller spelet? Oklart. Det jag dock vet är att spelet inte skulle skadas av lite fler tips, en bättre karta och fler vägledande markeringar för zoomers som mig. Det pinsammaste av allt var nog när jag gick in i spelets inställningar i hopp om att det fanns en inställning för att stänga på och av tips. Mycket riktigt fanns en sådan… Men den var redan påslagen. Jahopp.
Något som de ursprungliga Legacy of Kain-spelen aldrig hyllades för var deras enormt enkla stridssystem. Det är, i all ärlighet, väldigt tråkigt. Strider går, som sagt, mestadels ut på att spamma slå-knappen för att döda fienden. Det finns inte mycket mer taktik än så, även om spelet har mekaniker som att hoppa till sidan och blockera slag. Fighterna känns därigenom klumpiga, repetitiva och.. Tja, precis som i originalet. Och vet du vad, det är faktiskt helt okej. Detta är trots allt en remaster, och inte en remake. Målet är att behålla det som fungerade, och mycket riktigt görs det här. Bossfighterna, å andra sidan, är betydligt roligare och utmanande nog för att verkligen kännas som ”boss”-fighter.
Men det var egentligen allt negativt för min del: spelvärlden är klumpig och striderna är repetitiva. Resten av spelet är än idag på toppnivå, även för mig som är ovan med äldre spel. Berättelsen som utspelas är intressant och förgylls av en härlig berättarröst som tar en genom hela spelet. Röstskådespelet är på toppnivå – det finns inte många spel som gör det bättre. Musiken är så pass bra att du kan ha det i en spellista och ljudeffekterna är, om än enkla, väldigt direkta och fullt fungerande. Det märks att remastern har gjorts med kärlek, då den kommer med betydligt mer innehåll än bara de två spelen: fan-arts, soundtracks och ytterligare banor som inte fanns med i de originella spelen. För ett äkta Soul Reaver-fan är detta drömmen.
Soul Reaver 1 & 2 Remastered är exakt vad en remaster ska vara. Grafiken är förbättrad och spelen är optimerade för moderna datorer utan att förlora sin ursprungliga charm. Möjligheten att växla mellan nya och gamla grafiken är pricken över i:et. Visst, striderna och världens design känns daterade, men detta är en remaster som förvaltar originalets själ med bravur. För fans av serien är det ett givet köp, och för nykomlingar är det en chans att uppleva en klassiker i modern tappning. Soul Reaver 1 & 2 Remastered förtjänar utmärkelsen ”Toppklass”, för dess fantastiska exekvering av en remaster – något som inte är en självklarhet i dagens spelindustri där fokuset på ekonomisk vinst dominerar alltför ofta.
Denna recension baseras på PC-versionen.
Spelet finns även till Playstation 4|5, Xbox One/Series X|S och Nintendo Switch.
Legacy of Kain: Soul Reaver 1&2 Remastered. Lägsta pris ca. 330 kronor enligt Steam.com 2025-01-27.
Kod tillhandahållen av Aspyr.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.