NHL 23

Hösten är här och hockeysäsongen har dragit i gång. Med den följer det obligatoriska släppet av årets hockeyspel, NHL. I år heter utgåvan 23 och har för första gången en kvinnlig (och en manlig) spelare på framsidan. Det är nytt för spelet då namnet antyder att det är manliga hockeyspelare. Något annat som är nytt är… ja, vad då egentligen?

Hockey är en sport där man har knivar under fötterna, spelar på is, skjuter en bit vulkaniserat gummi med en kompositpinne mot en stackare som aktivt försöker få gummibiten på sig. Sen är sporten också väldigt fysisk med tacklingar till höger och vänster. Mer förklaring än så tarvas inte. Hur det applicerats som spel är lika enkelt att förklara: man rör sig på en begränsad yta (rinken) med sina fem spelare, försöker få tag i pucken och skjuta den förbi motståndarens målvakt. Enkelt värre! Det som kan komplicera det en aning är kontrollerna, men det är knappt. Kontrollschemat är egentligen samma som de senaste sex – sju iterationerna av spelserien. Åka, åka snabbt, finta/skjuta/tackla med samma spak, passa/byt, hålla in en annan knapp och finta för att göra häftigare grejer. Ja, det är egentligen allt som är relevant. Kontrollerna sätter sig ganska snabbt, men om man som jag spelat alla sen NHL 09 (sist det tog ett markant utvecklande gameplay-språng) är det lite av en besvikelse.

Ingenting händer med utvecklingen av gameplay. Inför varje släpp gör EA en grej av att en ny revolutionerande funktion är fantastiskt implementerad, endast för att göra spelarna besvikna. Ett år var deras USP (unique selling point) att tröjornas animationer fladdrade mer verklighetstroget. Något år senare ändrade de animationerna för skridskoåkningen vilket gjorde en del för upplevelsen, men egentligen inte tillräckligt mycket. Och det är just det som är problemet; ingen av de uppgraderingarna är dåliga, de är bara inte tillräckliga. I årets utgåva har de bland annat lagt till desperation shot/pass. Om man åker mot en fri puck och dubbeltrycker på skjut eller passa slänger sig spelaren och skjuter eller passar. Det kan väl vara spännande att se det första gången, men det är inget som skakar om ens bild av upplevelsen. Men alla förändringar adderar inte saker, de tar ifrån…

I och med släppet av NHL 18 skapades ett extremt arkadigt spelläge kallat Threes. Vad namnet antyder är antalet spelare i vardera lagen, tre. Man får tacklas hur mycket man vill utan påföljder, men fäller man någon får motståndarlaget straff. Målet kan vara att göra ett visst antal mål eller att göra flest mål på några få korta perioder. Puckarna kan ge fler mål för dig eller ge dig ett mål och dra av mål från motståndaren. Det fanns också flera utmaningar vilket gav spelläget värde att återvända till. Gjorde man tillräckligt bra ifrån sig på en viss svårighetsgrad låste man upp en viss spelare. Det var spännande och underhållande. Spelarna man hade möjligheten att vinna var först ganska bra till att bli bättre och bättre. Man fick till en början möta ungdomslag och få en nuvarande NHL-spelare som spelat för dem som pris. Men i senare versioner av spelläget har de tagit bort den delen. Nu möter man bara NHL-lag och får riktigt bra spelare med en gång. Det känns meningslöst och lämnar mig helt utan sug att fortsätta då det inte riktigt är någon utveckling efter att ha besegrat tre – fyra lag och fått deras stjärnspelare. I NHL 18 var det här läget det absolut mest spännande, men nu är det inte ens värt att testa.

Det läget jag gillar mest har tidigare alltid varit Be A Pro där man skapar sin egen karaktär och får spela genom hela dennes hockeykarriär. Man får genomgå processen att draftas av lag, intervjuerna med lagen som funderar på att välja dig, välja längd på slutspelsskägget, ta emot kontraktsförslag från olika lag, begära att få byta lag och lite till. Sakta men säkert har det här läget rört sig mer och mer mot RPG-hållet – till min stora förtret. Det charmiga med det här spelläget har varit att det är en övervägande stor del som fokuserar på att just spela. I årets utgåva är mycket förändrat. Tidigare har man fått snabb feedback av tränaren eller välja vad man ska svara i en kortare konversation med lagkamraterna. Nu händer det här HELA TIDEN. Nuvarande generationens konsoler (nåja, Xbox och Playstation åtminstone) såldes med fokus på hur snabbt de kan läsa in data.

NHL 23 är likt sina föregångare tyvärr ganska dåligt optimerat, men det laddar snabbare, det gör det. Men konversationerna i Be A Pro sätter käppar i hjulet för snabbheten. Det kan dyka upp så mycket som två – tre konversationer varje dag. Om man spelar en match på måndag och nästa match är på torsdag kan det ta några minuter att komma dit. Det är något som inte ska ta mer än en handfull sekunder. Om man nu hade kunnat välja att stänga av den här funktionen hade det inte varit hela världen, men icke! Man tvingas genomlida de här meningslösa utbytena av ord utan att få se röken av en match. Ibland är det så långt mellan matcherna att man får åka taxi, för att parafrasera en känd diss av en känd komikers standup.

Men de stoppande konversationerna är inte allt som är bedrövligt. Jag nämnde att det finns element av RPG. Man får nämligen vissa poäng att sätta ut som ökar spelarens förmågor. Man kan skjuta hårdare/träffsäkrare, åka snabbare, tacklas hårdare osv. Visst kan jag uppskatta att det här sättet finns, men det gör jag inte! Låt säga att du spelar en match och har fått några poäng att uppgradera karaktären för. Det dyker upp direkt efter matchen. Hejsan hoppsan lillebror, här ska slagskott uppgraderas! Eller vill jag kunna finta mer effektivt? Hm… Den matchen jag nyss spelade klart upplevdes min spelare lite seg. Kanske skulle jag åka snabbare? Eller när jag tänker efter föll han väldigt enkelt, så bättre balans tro. Nej, det får bli pricksäkerhet med handledsskott. Det blir mumma! Och nu vill tränaren prata med mig… och min agent… och min lagkamrat… och min… Eländet tar aldrig slut.

Tidigare utgåvor i serien lät dig uppgradera, ibland på det här sättet, ibland baserat på hur man spelade. Tacklades man mycket blev man starkare och tacklades hårdare. Sköt man mycket slagskott blev de hårdare och mer träffsäkra. Man kunde också välja vad man ville lägga sina träningstimmar på via en meny för att snabba på processen. Träningstimmarna finns kvar här, även om det andra systemet också finns? Låt mig bara spela. Gör det enkelt för mig. RPG-fantaster kommer inte spela NHL och NHL-fantaster kommer inte uppskatta onödiga RPG-element. Det här är en fatal clinch.

Att NJD vinner mot NYR är absolut propaganda från mitt håll.

Det estetiska är ibland lika rörigt som det träliga uppgraderingssystemet. Musiken är väldigt varierad, alldeles för mycket varierad. Det finns pop, punk, någon slags modern rock och lite elektroniskt. Ett tema hade kanske inte suttit fel, eller åtminstone fler låtar ur samma genre, nu upplevs det mest som de valde en låt ur varje genre de kunde hitta. Skridskoskär i isen och stenhårda slagskott i stolpen är fortfarande rysligt härliga. Där lyckas de överträffa sig själva år efter år. Det finns alltid någon detalj man märker är lite krispigare från tidigare utgåva. Visuellt är spelets animationer väldigt snygga, som vanligt, men utseendet på resten är undermåligt. Publiken ser ut som folk CJ stöter på i GTA: San Andreas, dvs Playstation 2-eran. Allt som är estetiskt är både bra, men också ganska dåligt.

Jaha, det var det för i år. NHL 23 har släppts och varit… ett onödigt köp om man äger tidigare utgåvor (likt de senaste åren). Det senaste spelet i serien som varit värt ett köp är NHL 18. Äger man det behöver man inte heller i år köpa det senaste. Väntar jag några år till händer det kanske något marginellt spännande som får mig att känna lust för serien igen. Jädra EA som har monopol på NHL-spelen. Lite konkurrens hade minsann varit på sin plats för att locka fram lite kvalité…