Vem behöver levande arbetare när kyrkogården är full av potentiell arbetskraft? I Graveyard Keeper 2 väntar en hel värld av gravar, hantverk, zombier och märkliga uppdrag. Med en rejäl dos humor och mängder av saker att tillverka är det åter dags att kavla upp ärmarna och göra döden till en lönsam verksamhet.
Ett byggar- bygg- låter lite bättre och tillverkningsspel där vi tar kontroll över Keeper, som direkt får axla rollen som kyrkogårdsvaktmästare. Runt omkring oss finns mängder av karaktärer som behöver hjälp, och det dröjer inte länge innan uppdragen börjar staplas på hög. Lyckligtvis är de flesta karaktärer och berättelser skrivna med en rejäl portion humor, vilket gör att jag hela tiden känner mig motiverad att se vad som väntar härnäst. Den här gången har dessutom karaktärerna fått betydligt mer liv genom fullt röstskådespel på engelska, där framför allt Larry, den talande dödskallen som följer med på resan, sticker ut med sin torra och sarkastiska humor.
Sex teknikträd och oändligt med arbete
En stor del av upplevelsen handlar om att tillverka, bygga och låsa upp nya möjligheter. Här finns sex olika teknikträd som ger tillgång till allt från nya föremål att tillverka till fler funktioner och arbetsmoment. Building handlar exempelvis om själva byggandet och de olika arbetsstationerna, medan Theology, alltså teologi, kretsar kring kyrkan, ceremonier och resurser som tro. Metallurgy, Farming, Theology, Anatomy and Alchemy samt Cooking har alla sina egna områden och möjligheter att utforska. Utöver dessa finns Inspirations, som fungerar som ytterligare ett uppgraderingsträd. Här handlar det snarare om att förbättra hur bra Keeper utför olika handlingar än att låsa upp nya tekniska framsteg. Nästan allt jag gör i spelet ger någon form av erfarenhet, vilket gör att jag hela tiden har något att arbeta mot.
Det som gör systemet intressant är hur de olika träden hänger ihop. Det räcker inte att fokusera på ett enda område och hoppas på det bästa. För att komma åt allt som spelet erbjuder behöver jag utforska flera delar av systemen och utveckla verksamheten på bred front. Ska jag exempelvis komma vidare med en viss tillverkning kan det krävas att jag först har låst upp något i ett helt annat område. Det skapar en naturlig progression där nya möjligheter hela tiden leder till fler saker att göra. För mig, som gärna samlar på mig precis allt jag hittar, är detta både en välsignelse och en förbannelse.
Poki har blivit en religiös man
Det är otroligt tillfredsställande att samla material, låsa upp nya recept och sakta bygga upp verksamheten. Samtidigt finns det så mycket att göra att mitt hamstrande ibland snarare bromsar framstegen än hjälper mig. Det är lätt att fastna i att samla resurser och förbereda sig inför nästa projekt, bara för att upptäcka att det finns ytterligare fem saker som behöver göras först.
Zombier, uppdrag och dödligt bra arbetskraft
Utöver själva byggandet och tillverkningen finns det också ett slags minispel där jag ska återta staden från de zombier som härjar i trakten. Genom att klara av dessa utmaningar låser jag upp fler funktioner under resans gång och får tillgång till ytterligare karaktärer som behöver min hjälp med att ställa saker och ting till rätta. Det här blir också en viktig del av spelets större berättelse, där återuppbyggnaden av staden och kampen mot zombiehotet ger allt jag tillverkar ett större syfte.
En bra bit in i spelet får jag dessutom möjligheten att förvandla zombier till arbetare. Gratis arbetskraft! Och med tanke på hur mycket som ska byggas, odlas och tillverkas känns det minst sagt välkommet att kunna låta de döda hjälpa till med verksamheten. Det blir ytterligare ett lager i utvecklingen, där jag inte längre behöver göra precis allting själv.
Karaktärerna är dessutom en viktig anledning till att jag fortsätter framåt. Keeper och hans omgivning är fulla av personligheter, men det är framför allt mötena och dialogerna som får spelets ganska absurda värld att fungera. Den torra humorn passar perfekt tillsammans med den märkliga situationen jag befinner mig i, och röstskådespelet gör att flera av figurerna känns betydligt mer levande än vad deras pixelgrafik först kanske antyder.
Ljudbilden passar också spelets märkliga blandning av mörker och humor. Soundtracket håller sig ofta i bakgrunden och bygger framför allt stämning, med både mer melankoliska melodier och lättsammare toner beroende på situation. Till det kommer ljudeffekterna från allt vardagligt arbete, där även saker som annars hade känts ganska monotona får lite extra liv. Röstskådespelet är däremot det som märks mest och blir ett välkommet tillskott till spelets presentation.
Själva kampanjen är dessutom förhållandevis omfattande. En normal genomspelning av huvudberättelsen ligger runt 30–40 timmar, men eftersom spelet hela tiden lockar med nya system, uppgraderingar och saker att tillverka är det lätt att spendera betydligt mer tid speciellt om man vill göra allt.
Det är också här spelets humor kommer till sin rätt. Uppdragen från de olika karaktärerna är ofta komiskt skrivna och ger mig en anledning att fortsätta utforska världen. Jag uppskattar hur berättelsen och karaktärerna hela tiden lockar mig vidare, även när jag egentligen bara hade tänkt tillverka några föremål och sedan gå vidare med något annat. Samtidigt finns det en hel del springande mellan de olika delarna av verksamheten.
Kartan för vårt äventyr
Om jag exempelvis befinner mig vid jordbruket och behöver material som ligger vid byggområdet måste jag ta mig dit och hämta det. Det är inget större problem i sig, men när flera uppgifter kräver resurser från olika platser kan det bli många onödiga vändor. Och med tanke på hur många saker jag har igång samtidigt händer det ganska ofta.
Ett gravallvarligt arbete med några onödiga omvägar
Det finns mycket jag uppskattar med spelet, inte minst hur spelets olika system bygger vidare på varandra. Jag har hela tiden nya mål att arbeta mot, nya saker att låsa upp och fler karaktärer att hjälpa. Humorn gör dessutom att uppdragen känns roliga att ta sig an, och jag har gång på gång känt mig motiverad att fortsätta bara för att se vad som händer härnäst. Rent tekniskt har jag inte stött på några buggar eller andra problem under min speltid. Allt har flutit på hur bra som helst, vilket gör att jag kunnat fokusera på själva spelandet utan att behöva bekymra mig över tekniska hinder.
Hatar när nunnorna ger mig heebie-jeebies!
Det jag däremot gärna hade sett en förändring kring är hanteringen av resurser. Om jag har material i en kista på arbetsstationen eller direkt i fickorna kan jag använda det när jag tillverkar saker. Men ligger materialet i en kista på en annan plats måste jag själv springa dit och hämta det. Ännu mer frustrerande blir det när jag precis har hämtat plankor och spik för att tillverka något, bara för att upptäcka att jag behöver fler plankor till nästa föremål. Då är det bara att springa tillbaka igen. Jag hade verkligen uppskattat om samtliga kistor varit tillgängliga när jag tillverkar föremål, oavsett var jag befinner mig. Jag förstår samtidigt att det kan vara ett medvetet val från utvecklarna, men för mig blir det ibland ett oönskat avbrott i ett annars väldigt underhållande spel.
Trots detta har spelet lyckats fånga mig med sin blandning av humor, hantverk och ständig utveckling. Det finns alltid något nytt att göra, och jag gillar hur de olika systemen hela tiden får mig att tänka framåt. Mitt samlande hjälper mig ibland att ligga steget före, men lika ofta leder det till att jag tappar bort mig bland alla projekt. Graveyard Keeper 2 är helt enkelt ett spel där döden bara är början på ännu en arbetsdag. Med sina många system, sin absurda humor, ett gäng minnesvärda karaktärer och en rejäl mängd innehåll finns det mycket som håller mig kvar. Det hade varit skönt att slippa några av de många springturerna mellan arbetsstationerna, men trots det har jag haft riktigt roligt med min kyrkogård, mina zombier och allt annat som ska hinnas med.
Testdator: Intel Core i9-11900K, 32GB DDR5, RTX 3090
