YAR: Forgotten Throne

I det slaviska språket betyder Yar sluttning eller ravin. Efter att ha spelat det kan jag inte tänka mig ett lämpligare namn.

För länge sedan, eller så säger legenderna, besöktes landet Borea av en drake vid namn Aspir. Denna draken ville förslava landet och skapade en massa reptilliknande krigare. Under flera år härjade Aspir och hans soldater landet men tillslut gick ändå människorna segrande ur striden. Det har gått flera hundra år sedan dess men nu är ondskan tillbaka. Du spelar som Ratmir, en ung hjälte som är redo att försvara sitt hemland.

Bakgrunden till YAR: Forgotten Throne bäddar för oändligt många timmar där du kan välja vilken typ av krigare du vill vara. Antingen är du en fighter med svärd och sköld, en ranger med pilbågen och överraskningsmomentet på din sida eller så är du Volkhv – en sorts slavisk magiker med urgamla rötter. Jag drar genast paralleller till Skyrim och dess likar där jag har en stor, öppen värld framför mig och inget annat än tid. Jag inser fort när min båt landar på den lilla byn Torzhoks strand att så inte är fallet. Här får jag möjligheten att gå igenom en liten tutorial för att bekanta mig med systemet och två minuter senare är jag klar. Kort och koncist. Strax efter möter jag två råttor och dör sekunderna efter det. I samband med detta stöter jag på det första av många problem med spelet, att få upp menyerna. Jag kommer att ta upp allt detta lite senare i texten.

Det ska sägas att jag spelade detta på min Playstation 5. Det har varit ute på Steam sedan juli 2024. I nästan två år var det i early access och fick sin fulla release i april i år. Det jag upplever är alltså en portning av ett spel som släpptes till PC. 

 

I den karga vintern finns de största flingorna

Efter mina strider mot råttorna, mötte jag den första NPC av många. Hans kärra har fastnat i leran och jag erbjuder mig att dra upp den. Efter att ha lokaliserat den och försökt att dra ut den får jag klart för mig att jag är alldeles för svag. Jag kan höja mina olika stats (styrka, smidighet, uthållighet, tur och vishet) hos olika personer. Smeden, till exempel, kan göra mig starkare. Det kostar dock pengar och erfarenhetspoäng så jag behöver ta mig ut och äventyra. Varje gång du går upp en nivå, får du ett poäng som du kan spendera, ihop med pengar, hos sagda smed. Smidigt system tycker jag. Det är så här spelet ser ut. Du hittar någon att prata med, får ett uppdrag och slutför det. Uppdragen som kommer efter kan vara allt ifrån att leta upp sjöjungfrur till att plantera gurkor åt en gammal dam. Så tar du dig an uppdragen och sakta men säkert ramlar du dig fram i storyn. 

Tro mig! När jag säger sakta, är det exakt det jag menar. De första tre timmarna kom jag inte ut ur byn. Avsaknaden av karta (och lokalsinne till viss del) gör det svårt att veta åt vilket håll jag ska. En person säger att jag ska gå västerut men det vet jag inte vilket håll det ligger. Jag frågade en annan person i byn hur jag kommer till nästa stad. ”Gå in i skogen och följ skyltarna.” Tro det eller ej – Det FINNS inga skyltar i skogen. Jag behöver dock förklara kartan. I början har du ingen, vilket jag tycker är väl ändå rimligt. En karta kan jag köpa av en av handlarna i byn, men det är bara en översiktskarta. Den visar hur landet ser ut och absolut inget mer. Det finns inga riktlinjer eller markörer, du kan inte zooma in på kartan för att få en bättre överblick och bara att ta fram kartan gjorde mig oerhört frustrerad.

Så krångligt att ta sig hit.

För att få upp de olika menyerna i spelet, där jag kan välja vapen, mat eller titta på kartan, måste jag trycka på vänster eller höger på styrkorset. Om det skulle vara så att jag, gud förbjude, råkade röra styrspaken samtidigt, fortsätter min karaktär helt enkelt att gå åt det hållet medan jag läser min karta. Inte heller kan jag backa ut på något enkelt sätt med cirkel-knappen som i precis varenda spel jag någonsin har spelat. Jag måste manuellt flytta markören, som i det här fallet är ett stort svärd, längst ner till kartan och trycka på back. Vilket inte alltid registreras heller, ska tilläggas. Under den tiden det tar för mig att stressat komma ur kartan har jag blivit omringad av tre råttor och sekunden senare är jag död. Och här är nästa sak jag störde mig på. Skulle det vara så att du blir omringad av tre eller flera fiender, har du ett enda val och det är att dö. Det finns inte utrymme för försvar när din karaktär hamnar i en animation där han stapplar bakåt. Den animationen är längre än attackerna från fienden vilket resulterar i att jag paniktrycker på alla knappar utan att någonting registreras. Att knapptryckningar inte registreras är förresten ännu en sak jag stötte på under hela min spelning. Jag försökte hitta en gemensam nämnare för när det skedde men det verkar vara helt godtyckligt. Vissa gånger reagerade inmatningen direkt, andra gånger på andra eller tredje försöket. Oerhört märkligt och oerhört frustrerande.

Den portade versionen gör det inte lätt för konsolspelare. Istället för att underlätta med menyer och knappar, verkar de bara ha tagit all styrning rakt från PC. Jag styr mitt överdimensionerade svärd över hela skärmen för att komma till mitt färdighetsträd eller för att se vilken utrustning jag har på mig. Istället för att använda sig av de tillgängliga knapparna på kontrollen får jag intrycket av att de behandlar den som om det vore en datormus. Det finns också en översättning från det ryska originalspråket men den är inte konsekvent. Ena stunden har du någon högdragen, brittisk adelsman som strosar runt och pratar medan i nästa sekund får du två tre meningar på ryska. Något som jag hoppas att de kommer att lösa i en kommande patch.

Coolast i Borea!

Det finns dock bra saker med spelet. Även om storyn är spretig och ibland osammanhängande, är det en intressant premiss. Jag tyckte verkligen om musiken och ljudbilden också. Det känns anpassat efter de olika ställen du är på i spelet. I den mörka skogen blir musiken väldigt dov medan det i byarna är lite mer glatt och bekymmersfritt. Röstskådespelarna var tyvärr platta och ibland trodde jag att det var samma person som spelat in allt. Det är också en väldigt bra variation på både fiender och regioner. Täta skogar fylls av varulvar och spindlar och i de mer öppna skogarna finns det vargar, svampmonster och diverse blötdjur.

Jag hoppades verkligen att YAR: Forgotten Throne skulle vara ett spel där jag kunde stilla min äventyrslustan men där jag istället fick bli irriterad fler gånger under min spelsejour än jag hittills varit sammanlagt inräknat alla spel i år. Det vill så väl och jag ser verkligen potentialen och arbetet bakom. Tyvärr når inte spelet hela vägen och det är precis så att jag orkar ge det ett godkänt betyg.

Aspir besegrades en gång av människorna. Jag besegrades av tre råttor och en meny som gav mig klåda under huden.