Just Dance: Decades of Hits

Det är inte ofta jag ställer mig och spelar något i stil med Just Dance, faktum är att senaste gången var nog runt 2015. Nu har jag fått möjligheten att återbesöka ett av de senaste spelen, nämligen Decades of Hits. Det är ett relativt kul spel som påminner mig om att jag faktiskt har åldrats en del också.

Decades of Hits är det senaste tillskottet till en spelserie som känns som att den fortfarande är rätt så stark på marknaden, mest för att det inte finns så många som liknar det i dagsläget. Även om jag inte minns särskilt mycket från det jag spelade 2015 så finns det helt klart några nya finesser som jag personligen inte sett förr.

Till att börja med innehåller spelet 35 låtar som är från lite olika tidsepoker, och som det är med allt inom musik är det en salig blandning. Det var helt klart en del som var bekanta och som cirkulerar på min party-spellista, medan andra var lite mer främmande. Svårighetsgraden var kopplad till låten som spelades, med en tydlig markering i menyn om en låt var enkel eller svår, oftast kopplad till tempot av låten.

Det enda jag önskade med musikutbudet var att det fanns fler låtar som hade lite mer ös, utan att öka svårighetsgraden. Jag må vara en latino, men jag är fruktansvärt stel och helt värdelös på att dansa – men jag gillar ändå fartfylld musik. Danza Kuduro var en låt som var oerhört enkel, men hade ändå galet mycket ös.

Sen har vi själva spelandet; antingen väljer du att spela med en Switch-kontroll eller med din mobilkamera. Spelar du med Switch-kontrollen kommer du snabbt märka lite skavanker i spelandet. De första låtarna jag spelade igenom gav jag 100%, jag var svettig och trött. Sedan tänkte jag “hur identifierar spelet mina rörelser egentligen?” För det är bara en av kontrollerna som används, så hur kan spelet veta att jag går runt, gör piruetter eller lyfter andra armen? Under senare låtar stod jag bara framför tv:n och vevade enbart med handen som höll i kontrollen, vilket ändå resulterade i 3-5 stjärnor beroende på vilken svårighetsgrad jag körde.

Då kom nästa del i spelandet, nämligen att använda mobilkameran. Det är enkelt att fixa det; ladda ner Just Dance Controller-appen, skanna QR-koden på tv:n, sen är det bara att köra. Notera att det kommer krävas lite mer utrymme dock, då telefonen måste ligga i horisontellt läge och du måste backa en bit för att hela din kropp ska få plats i bilden. Jag körde igenom en del av “Adventure Mode” som ska vara berättelseläget genom att använda kameran som kontroll. Det var dessvärre inte särskilt mycket bättre än att spela med en handkontroll. Det var lika lite ansträngning som behövdes för att klara låtarna. Jag kunde ändå få “Perfect!” på vissa mer invecklade rörelser där jag egentligen inte gjorde något speciellt. Handlingen i sig är ju bara att vifta bort, du ska rädda en karaktär vid namnet Dr Gigavolt och det är väl det.

Jag har nämnt “Adventure mode”, vad mer finns det? Det finns ju “Party Mode” om ni är ett sällskap upp till 6 personer som ska spela, vilket då kräver att varje spelare har en egen kontroll eller smartphone för det. Tydligen ska mobilen kunna funka som en ”joycon” i detta läge – alltså behöver du inte köpa till fler handkontroller. Det finns även co-op för samarbete om ni är två. Sen finns det ett “Work out mode” där spelet räknar hur många kalorier som bränns under spelandets gång, ett läge jag omedvetet valt första gången jag spelade, varpå jag brände hela 18 kalorier efter 3 låtar (wow).

Rent visuellt är det Just Dance i sitt esse. Det ser ut som jag minns att det gjorde 2015, även om dansarna, eller coacherna som de kallas, hade lite fler detaljer nu. Rörelserna som ska följas är dock lite knepiga att försöka läsa av baserat på ikonerna i hörnet, men coacherna gör ett bra jobb med att visa hur det ska göras. Så går det dåligt en gång kan man bara spela om låten och minnas koreografin.

Även om det var kul att spela ett tag så var det inte särskilt många låtar som fick mig att tagga till. Jag kan tänka mig att det funkar som bra träning, speciellt med “workout mode”. Dessvärre hade jag behövt fler låtar där jag känner att “yes, nu j*vlar kör vi!” som jag inte vill betala extra för. Det kändes nästan avsiktligt att ha de bästa låtarna bakom en vägg som jag behövde betala för om jag ville ha dem. Sen kanske jag var fel målgrupp för spelet, min systerdotter på cirka 12 år som älskar att dansa hade varit lite bättre lämpad för spelet. Men det är lite det som är problemet med Just Dance: Decades of Hits – musikregistret är till stor del begränsat till viss publik och lämnar därför sådana som mig önskandes för någonting mer, utan att behöva dra fram plånboken så fort intresset kommer till. För tro det eller ej, trots att jag fått träningsverk älskar jag också att skaka på höfterna!