Tänk vad en picknick kan leda till! Detta är något som Musse, Kalle, Långben och Mimmi blir varse när de oundvikligen förs in i ett äventyr, där tre magiska böcker ska rädda landet Monoth. Ett land som ruvar på allt från härligt plattformande, memorabilia-samlande och mysigt Disney-berättande!
Oh boy! Dags för skuttande, hemlighetsletande och sköna referenser, när Disney Illusion Island nosar sig in på den ack så dammiga gamla Nintendo Switchen. Tack och lov är det en fröjdfullt välproducerad upplevelse, med orkestrala musikstycken som böljar sig organiskt fram och tillbaka, beroende på vilken plats du befinner dig. Allt förpackat i en slags retromodernistisk stil som för tankarna lite åt Disney+ tecknade kortfilmsserie ”Musse Piggs Underbara Värld”. Det hela osar kvalitet om vi ser till dess presentation, även om säkerligen tecknarstilen kan tänkas vara en aning splittrande hos fans. Det är i mångt och mycket en mer säregen stil som hittas här, som trots att den känns genomtänkt och välanimerad, ändå lär stå ut lite väl mycket på sina platser.
Vad som dessutom står ut extra mycket (på ett positivt sätt) är det goda skådespeleriet från riktigt väletablerade röstskådespelare som Bill Farmer och Tony Anselmo – individer som gett röst åt dessa ikoniska karaktärer under lång tid. Det kändes verkligen som att komma hem; tryggt och mysigt, när karaktärer som Musse, Kalle, Långben och Mimmi förmedlades så gediget, i ett spel som annars säkerligen kunde ha hållits igen.
Vilket för oss till spelets berättelse, där våra fyra vänner hittar sig i ett äventyr – redo att hjälpa den lurvige lille Toku, genom att hitta tre viktiga böcker som återställer landet Monoth till sin forna glans. En till synes lätt uppgift, men en som håller några mörka hemligheter – som på sätt och vis får dig att erfara en och annan nätt liten twist. Det som står ut mest när det kommer till just berättelsen är dess goda humor och snärtiga dialog – i alla fall under de få mellansekvenser som ges i spelet. Det märks att Disney låtit utvecklarna följa sin vision, för det kommer verkligen med den där Disney-faktorn som är ett måste.
Ett spel är ett spel… inget annat…
Det må ha en kul berättelse, med framför allt god replikleverans från sina skådespelare, men hur är det att spela? Plattformandet upplevdes inledningsvis tämligen tajt – och då spelet blommade ut till ett regelrätt ’metroidvania’-spel var utforskandet och dess konstanta framfart ett stort plus i kanten. Det blev dock snabbt tydligt att vissa kompromisser gjorts. Initialt har du enbart hoppförmåga, och sedan får du en efter en förmåga tilldelad, varpå du tar dig fram och tillbaka över den myriad av gångar som nås i vad som känns som en tradig mängd springärenden. Precis som vilket ’metroidvania’ som helst, är det initialt många platser du inte når, men som senare förmågor möjliggör åtkomst åt. Spelets natur var väldigt snäll, i den mån att du i regel aldrig tog kol på dina motståndare – bossar undantaget, som i stället förstenades – och vad detta resulterade i är en enorm mängd springande fram och tillbaka, upp och ner! Förvisso är inte ’backtracking’ något nytt fenomen i genren, men i detta spel, där det så tydligt behöver vara framåtskridande efter varje avklarat huvuduppdrag (vilket tar tid att klara), kändes det väldigt monotont att konstant behöva springa fram och tillbaka i den labyrintmässiga bandesignen. Senare i spelet får du tack och lov tillgång till specifika teleporteringsplatser, men det kändes nästan lite för snålt ärligt talat.
Särskilt halvhjärtat och obalanserat känns det när du faktiskt – efter du klarat av att hitta de tre böckerna du jagar – ges möjlighet att snabbfärdas via de rikliga ’checkpoints’ som hittats banorna igenom. Varför det inte kom tidigare? Troligtvis på grund av att sagda ’checkpoints’ mer eller mindre hittas överallt, och att detta redan relativt lätta ’metroidvania’ skulle ha kunnat spelats klart i sömnen om så vore fallet antar jag.
För på tal om snällhet – eller rättare sagt lätthet, är spelets svårighetsgradsnivå obalanserad upplevde jag det som. Karaktärerna du spelar med har ett par hjärtan, och klarar sig i regel helskinnade i de flesta situationer. Men samtidigt kunde vissa plattformssegment vara lite väl luriga – åtminstone för vad jag tror är målpubliken, vilket gjorde det till lite av en paradox. För den nämnda snällhet som hittas här, gör att jag direkt tänkte ”– Ah, detta är gjort för de yngre barnen!”. Men när dess redan nämnda fyndiga humor, och sköna referenser poppade fram tänkte jag istället ”-Ah det är för tonåringar och upp!”, för att sedan inse att spelmekaniskt var det harmlöst enkelt, men till bandesign som snarare riktar sig mot vuxna?! I alla fall ibland…
Det kan vara att spelet helt enkelt är lite dåligt designat sett till banor, men oavsett fick jag inte riktigt kläm på för vem exakt spelet är ämnat. Nåja, så här i efterhand – särskilt med den lokala co-op:en, blev det åtminstone mer tydligt.
Tanken är nog helt enkelt att hela familjen ska sitta framför tv:n, då spelets referenser och välgjorda animationer alltid hittar hem hos någon som beskådar spelet. Föräldrar kan hjälpa sina barn, då karaktärerna i sin tur nämligen kan assistera varandra på fiffiga sätt. Med allt från att skjutsa iväg varandra, ge ett rep för den andre att klättra upp med… eller helt sonika ge en stor härlig kram! Ja, det är i multiplayer som spelandet kommer till sitt crescendo. Dock ligger tvivlet kvar lite grann… något som härstammar från progressionens långsamma takt i de första akterna i spelet. Chansen finns att många föräldrar tröttnar på det monotona fram och tillbakaspringandet, medan barnen kan finna det i ena stunden lätt, och andra stunden frustrerande på ett sätt som snarare härstammar från oengagerad och repetitiv spelmekanik än ett annars standardiserad ’metroidvania’-upplägg.
Med andra ord är det en blandad godispåse, med några godisbitar som passar alla, några som bara passar vissa, och några som lämnas kvar då ingen knappt vill röra vid de. Denna blandade kompott är i sin helhet ändå acceptabel och fin, men når aldrig riktigt den höjd som spelets fina berättande och roliga repliklevererande borgar för.
”Gosh…. Ah-hyack!”
Precis som de godhjärtade karaktärer de är, är det svårt att inte vinnas över i slutänden. Värmen i världen, den fiffiga lilla berättelsen och en alltigenom snygg presentation borgar ändå för ett par timmars spel (spelet är bara 6-8 timmar långt). Att spelet är tacksamt kort hjälper alltså till, och kan nog få familjer att känna att de varit duktiga, vilket aldrig är fel – och är nog en av spelets största styrkor. Dess obalanserade spelmekanik, och evigt springande (i alla fall inledningsvis) kan vara lite långtråkigt på sina ställen – särskilt när spelet egentligen aldrig ger dig några riktigt coola förmågor – men humorn och tidigare nämnda helhet är god nog, och lär göra att spelare av Disney Illusion Island ändå lär vara tillräckligt nöjda i slutänden. Vem vet, kanske Långben får den där sandwichen som han suktat så efter… och kanske du gör rätt i att skaffa spelet….? Det förtäljer inte sagan…
Denna recension baseras på Nintendo Switch versionen.
Disney Illusion Island. Lägsta pris 423 kronor enligt Prisjakt.nu 2023-08-03. Spelet säljs primärt digitalt $39.99.
Recensionsex tillhandahållet av Nintendo.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.