Wandering Sword

Den grafiska pixelstilen har verkligen gjort sitt intåg på spelmarknaden som någon form av magiskt filter som förhöjer spelet oavsett genre. Eller? Det finns många vackra pixel-spel och Wandering Sword är ett av dem, men är det verkligen tillräckligt för att hålla oss intresserade genom en berättelse med djup kinesisk lore?

Vi som spelare följer huvudkaraktären Yuwen Yi som dras in i en härva av inbördes intriger både inom och mellan en drös olika sekter, kulter och skolor. Den klassiska jag ska bli den starkaste för att rädda alla-formulan känns igen från många asiatiska berättelser, och vi som spelare slungas redan i första timmen in i en förvirrande malström av kinesiska namn.

Det som framgår är åtminstone att Yi blir grovt förgiftad i ett bakhåll där alla hans vänner dör en tragisk död under ett rutinjobb med att föra en kund genom en ödslig dal. Efter detta utvecklar han sina kunskaper i stridskonst med fokus på svärdskonst i en liten by i bergen medan han tillfrisknar. En plötslig och kaosartad attack, där vi som spelare blir introducerade till alla konflikter på en gång och missar hälften, leder till att vår huvudkaraktär ger sig ut på ett uppdrag att rädda dottern till sin egen räddare.

Personligen är jag inte fullt insatt i den kinesiska historien eller deras syn på stridskonst för den delen, men jag känner igen en hel del i deras klassiska sätt att berätta med tvära kast blandat med mondäna vardagshändelser. Berättelsen har många spännande idéer men på en svenska marknad där vi är bortskämda med amerikansk och över lag västerländsk dramaturgi faller den kinesiska berättarstilen lite platt. Jag fann mig vid flera tillfällen förvånad över att det som var viktigt nyss inte längre spelar så stor roll längre, vi kan rädda henne senare – om hon vill, typ… Det kändes vid flera tillfällen som att jag som spelare hade missat något väsentligt.

I dialogerna används många kinesiska namn och det kan vara svårt att hänga med om man inte är van vid kinesiskt namnbruk. I flera av sidouppdragen får du som spelare även i uppdrag att samla in något material som enbart presenteras på kinesiska. Detta gjorde åtminstone mig lite förvirrad, vad är det jag letar efter egentligen? Tyvärr sänker detta meningsfullheten med sido-uppdragen, när jag springer runt i ett område och skördar allt jag ser tills uppdraget uppdateras.

Spelet presenteras som att vi spelare får val i dialogerna som påverkar berättelsen och att det finns flera slut på spelet. Men mer ofta än sällan fick jag intrycket av att spelet pekade oss mot ett specifikt håll och om jag ignorerade hintarna och valde något annat så gick dialogen tillbaka så att jag bara fick välja igen på färre alternativ. Detta skapar en viss känsla av att ha ett val, men kan även göra mig något frustrerad. Om jag får välja så vill jag att det ska spela roll.

Under sina resor slåss Yi en hel del, för det är ju det spelet egentligen går ut på. På ett rutnätsbräde i sned sidovy får vi styra Yi och hans medhjälpare och vänner. Attacker baseras på vad karaktärerna har hunnit lära sig och vilket vapen de använder. Attackerna har olika kraft och utsträckning, men även olika långa cool-down. Mer skada görs om attacken placeras från sidan eller bakifrån. Men att göra en attack från sidan leder oftast att du själv lämnar sidan öppen för attacker.

Turordningen i striderna baseras på de olika karaktärers initiativförmåga, vilket gör att en mätare för turordningen laddas upp olika fort. Vissa snabba karaktärer kan utföra flera attacker inom samma tid som andra utför en och en del karaktärer kan gå längre under en tur än andra. Det finns både specialattacker och ultimata attacker med mera som det gäller att aktivera vid rätt tillfälle för att få överhanden på sina motståndare.

Det är dessa attacker som du uppgraderar med de XP som du får från striderna. De avgör både hur effektiva attackerna är och hur effektiva deras sidoeffekter är, så som att återskapa MP. Vid vissa specifika tillfällen får du även specialpoäng som du kan använda för att uppgradera akupunkturpunkter i kroppen och på så vis höja hälsa, agility med mera.

Detta sätt att uppgradera sina karaktärer skiljer sig en hel del mot de spel som jag är van vid och gjorde vid flera tillfällen att jag kände att jag fastnade lite. Jag blev flera gånger osäker på hur jag skulle kunna uppgradera mina karaktärer till att klara av en boss när jag redan maxat ut alla Yis attacker.

Invävt i spelet finns system för att skapa maträtter, smida vapen och alkemi. Men även andra aktiviteter så som att fiska och samla in resurser. Det presenteras som en möjlighet och utgör delar i mindre uppdrag både i huvudberättelsen och sidouppdragen, men det utgör egentligen inget måste för att ta sig fram genom spelet. Att göra dessa små aktiviteter ser jag mest som ett sätt att förlänga spelet och njuta av de vackra miljöerna.

Menyerna är enkla att navigera och tydliga, även om det tar ett tag att komma underfund med hur olika poängsystem fungerar och hur vi som spelare förväntas fördela dem över våra attacker och stats.

Spelets vackra grafik och pixelstil är uppblandad med mer högupplösta karaktärsporträtt som tillför en känsla av just karaktär till de som Yi möter. Tyvärr är de mest vackra porträtt som sällan är justerade efter hur karaktären mår i stunden. Oavsett om de skriker, viskar, är glada eller seriösa så ser de alltid lika dana ut. Egentligen ingen stor grej men det störde ibland min inlevelse.

Miljöerna som Yi rörs sig i är vackra pixellandskap med detaljerade byggnader. Världen utgörs av större och mindre områden i form av städer, byar, skogar och grottor som vi reser till genom en övergripande världskarta. Den grafiska biten är på nivån av Octopath traveler som enligt mig utgör ett av de vackraste pixel-spelen de senaste åren.

Tyvärr finns det inget röstskådespel och musiken blir därför än mer tongivande. Musiken är dock inte alltid finjusterad till stämningen i situationen. Glada, mystiska och dramatiska toner blandas i en typiskt asiatisk musikgenre med flöjtspel och stränginstrument i korta slingor. Att batteriet på mina hörlurar tog slut gjorde mig inte så mycket, för någon timme in i spelet hade jag ändå hört all musik som spelet hade att bjuda på.

Ibland stöter jag som spelrecensent på spel som jag verkligen vill tycka om, men som trots så många rätt inte når fram till mig. Wandering Sword är ett fantastiskt fint spel men som jag tror har en väldigt nischad målgrupp. Kinesisk stridskonst är ett ämne i sig som kräver ett visst intresse för att hålla igång en berättelse och spelarens intresse. Det låga priset i relation till storspel så som Octopath traveler gör att det kan vara intressant för den som vill sitta och klura samt upptäcka den vackra miljön. Tyvärr räcker detta inte upp till mina förväntningar med alla de fantastiska spel som släppts detta år inom snarlika genres och andra geners som jag personligen föredrar. Är du intresserad så finns det en demo på Steam.