Old Gods Rising

Som en förrätt, fast som spel.

Ibland passar små, avskalade smaker smaklökarna bäst. Som till exempel en enkel goudaost; med sin lätta krämighet och subtila nötighet som sakta smälter i munnen. Den är inte lika skarp som en rå lök som slår ut allt annat man kanske försöker para ihop den med. Visst kan små mängder rå lök förgylla den annars ganska så bleka svenska fredagstacon; men tillsammans med goudan kan små bitar lök ibland bilda smaksensationer för just denna enkla försvenskade och bastardiserade (men goda) version av en Mexikansk klassiker. Är rå lök ovanligt i tacos? Nej…

Vad försöker jag säga med denna lustiga lilla jämförelse? Ja, säg du det… Kanske det att en avskalad liten upplevelse som erbjuder en solid historia, men lite annat ibland kan räcka gott för att tillfredsställa behovet efter något lite nytt och fräscht, trots att det egentligen inte alls är någonting av det. Old Gods Rising är en enkel ost i trogen tjänst på nattmackan. En som rensar min palett från dagens annars ganska så starka och skarpa smaker man snabbt blir mätt på, och jag uppskattar det nåt enormt. Okej, nog med matprat.

Man kan (oftast, men inte alltid) ta reda på vad man ska göra härnäst via att besöka en ”informationskub” eller bara klicka på ”O” för ”Objective”.

Blygsamt kan man kalla Old Gods Rising för en “walking simulator” med lite mystik- och skräckelement sammanfogat med en härlig, men lite väl överväldigande, dos av metahumor. Referenserna haglar tätt, vilket i sig tyvärr berövar en på inlevelsen världen ändå försöker etablera, trots att många av dem må vara lite småroliga och agera samlarobjekt för din achievementlista. Rent gameplaymässigt sker det inte mycket anmärkningsvärt, men det hör ju genren till. Vi vandrar för det mesta runt, plockar upp clipboards med info och hamnar rätt snart i en roll som en hobbydetektiv. Kontrollmässigt kan inte mycket göras fel i ett spel som det här, men när något är lite off så märks det än tydligare. Vi kan springa, hoppa och krypa. Alla dessa används och bara det gör det hela lite mer interaktivt än spel som detta brukar vara. Det enda som just känns lite off är kanske muskänsligheten som känns snäppet överkänslig och lite klumpigt, men inget man stör sig på i längden.

Vad är det för värld vi befinner oss i då?

Jo, vi, professor Thomas Winston, befinner oss på ett universitet som lånats ut till en filminspelning för den kommande rullen Old Gods Rising. Vi har tillkallats för vår expertis på en väldig smal bit av världshistorien och vi ska göra vad vi kan för att tillföra filmen ett extra lager av autencitet – verkar det som till en början i alla fall. För när vi väl kommer till platsen så är det ingen där. Cateringbord är uppdukade, lampor är riktade och diverse trailers är uppackade – allt är redo, men icke. Vi kontaktas snart av filmens regissör, Kayfer – en man som låter som en härlig parodi på Morgan Freeman. Vi får veta att saker inte riktigt är som de ska, men att allt snart kommer rulla på som vanligt igen. Under tiden ber han oss att utforska ett par platser omkring campus som har med vår expertis att göra. Snart uppdagas mer än vad ens Kayfer själv kanske räknat med. Är vi endast en råtta i ett stort, sadistiskt spel, eller är det något mer övernaturligt som är i görningen?

Enkla pussel som lätt löses med ett par musklick.

Det enda vi kan göra är att analysera och tolka vi allt vi kommer över. Allt för att få svar på de frågor som bara fortsätter väckas, en efter en. Vi gör detta genom att gå upp till olika intressepunkter som ibland innefattar pussel eller bara agerar ”trigger” för Thomas att högt tänka ut något som hjälper oss vidare. Det finns inget inventory att tala om, utan vi plockar upp saker som Thomas sedan bär i sin högra hand tills det är dags att använda vad vi nu än bär på, vilket ofta sker snabbt efter att vi hittat det. Tacksamt nog kräver inte spelet att vi ska undersöka allt i vår omgivning som många andra liknande spel gör, vrida och vända på allt möjligt, ofta till ingen nytta. Undersökandet i Old Gods Rising är sparsmakat, men tillräckligt. Jag föredrar det framför att lyfta och stirra mig blind på oviktiga ting i en evinnerlighet i hopp om att inte missa någonting viktigt.

Nästan all kommunikation med andra karaktärer sker över telefon eller radio. Precis som i andra liknande spel är bristen på karaktärer vi faktiskt ser i köttet tecken på utvecklarens bristande resurser (det är en soloutvecklare till det mesta), men det funkar väl här och används smart. Jag föredrar bristen av ett ansikte om inte animationen är välgjord. Något som hade räddad många andra spel. Vad som dock krävs i bristen på synliga karaktärer och med en relativt tom värld är en briljant ljuddesign. Och trots att den kanske inte är briljant här så gör den tveklöst ett bra jobb med att  få världen att kännas så tom, mystisk och bitvis hotfull som den bör vara.

Röstskådespelarna gör för det mesta ett övertygande jobb, även om vissa känns lika ”out of place” som ett par av referenserna. Det var nog bara ett tillfälle där två olika ljudspår, två karaktärer som talade, överlappade varandra. Dessvärre var det framåt historiens klimax, vilket bidrog till att underminera vad som skedde omkring mig just då.

Dock kan det hela kännas lite väl sparsmakat. Jag menar, vi håller oss bara på campus egentligen, springer fram och tillbaka mellan de olika avdelningarna i jakt på nya ledtrådar. Visst är utforskandet i sig rätt skoj om man kikar runt vissa hörn lite extra för ännu mer ledtrådar till vad som egentligen pågår, men man tröttnar fort på ljusbruna stenväggar som agerar mest som en raklång korridor mot slutet. Området är visserligen berikat med ett antal olika monument som hyllar diverse populärkulturella ikoner och detta blir lite väl mycket, nästan omgående. En av de första man springer på är tre stycken kofötter på rad… Det sliter en ur upplevelsen mer än när texturerna vägrar ladda in och man snart finner sig fallande från kartans solida mark.

Så rent tekniskt är Old Gods Rising lite undermåligt med buggar och liknande. Det erbjuder inte heller något nytt direkt heller på ett spelmekaniskt vis. Pusslen, de få som finns, är superenkla, men tillräckligt varierande och kräver logik mer än något annat, vilket i alla fall inte leder till onödigt lång tid som går till att bli frustrerad på ett dåligt designat pussel. Vad vi har här är mer av en interaktiv historia man lätt kan ta sig an en eftermiddag om man vill ha en lättare spelupplevelse med en förvånansvärt bra historia (kan ni se hur bra mat-jämförelsen funkar här). Jag är tveklöst marknaden för ett spel som detta. Ibland vill jag bara chilla och spela något underhållande som inte kräver för mycket av mig. Finns där en bra historia är det bara en stor bonus och här drogs jag faktiskt med i mysteriet nästan från start.

Historien är utan tvekan Old Gods Risings starkaste punkt. Den känns trogen klassisk Lovecraft (hela spelet är onekligen en del av den ikoniska skräckförfattarens värld) med teorier om stora konspirationer och entiteter bortom vårt eget förstånd. Det mest underbara är att slutet inte är självklart och lämnar en hel del upp till tolkning, men hittar man lite extra ledtrådar, som inte alla är fullt så uppenbara som man kanske tror om ett så rättframt spel, så kan man dra lite egna slutsatser, vilka beror på vad du lyckas hitta under de knappa tre timmar som det i alla fall tog mig att klara av det hela.

Trots att det tydligt märks att det är ett lågbudget spel gjort med passion så vill jag utan tvekan rekommendera Old Gods Rising. Det är precis så långt det behöver vara och erbjuder ett par avkopplande och underhållande timmar med sin spännande historia. Trots sin ringa tid, sina väldigt uppenbara buggar, ett lite väl rushat slut och ibland frustrerande planlösa vandrande hade jag svårt att slita mig.

Det var så kul att upptäcka nya monument, ledtrådar och hemligheter lite pö om pö att jag faktiskt önskar äventyret var lite längre, eller att vi får en uppföljare – jag vill ha mer! Old Gods Rising är ett härligt Lovecraftiskt mysterium med tydliga undertoner av detektivarbete som utan tvekan passar in i den moderna Cthulhu-mythosen, som ett värdigt tillskott till den eviga poolen av berättelser om “The Elder Gods”.