Stories from Sol: The Gun-Dog

Visuella romaner är i min mening en svår genre inom spel. Det är ofta en utmaning för utvecklare att hitta en balans mellan interaktivitet och passivt läsande. Nu kommer Stories from Sol: The Gun-Dog, en visuell roman tydligt inspirerad av 80-tals-anime och gamla PC-spel – på både gott och ont.

En mystisk introduktion

I Stories of Sol: The Gun-Dog tar du kontrollen som en nyrekryterad säkerhetsvakt på skeppet The Gun-Dog. Skeppet har som uppdrag att kommunciera med ett annat skepp som kallas för The O’ Brien. Helt plötsligt blir skeppet helt okontaktbart och ditt uppdrag är att reda ut vem som är gärningspersonen bakom detta. Utöver detta mysterium återkommer vi ofta till karaktärens tidigare erfarenheter som anställd inom millitären och relationen med ditt kärleksintresse Cassandra som också att blivit förflyttad till The Gun-Dog från ett annat skepp.

Personligen fann jag de flesta karaktärer du interagerar med under spelets gång vara platta och utan djup, vilket gjorde det svårt för mig att engagera mig för spelets berättelse. Spelet är uppdelat i två halvor och jag skulle säga att jag var inte särskilt engagerad i berättelsen förrän i sista delen av andra halvan, när det började banas väg för flera konspirationer. Det är även här spelets narrativ kan ändras en del beroende på vilka val du gör, vilket jag uppskattar. Det uppmanar spelaren att spela om spelet flera gånger för att se vilka mysterier som inte besvarades i en första genomspelning.

Mekaniken här är enkel att lära sig. Du har en spalt till höger på skärmen där du kan välja:

• Move, vilket innebär att du går mellan olika avdelningar.
• Talk, vilket innebär att du pratar med någon som befinner sig i den avdelning på skeppet du befinner dig i.
• Use, vilket innebär att du interagerar med ett objekt.
• Item, vilket innebär att du använder ett föremål du hittat under spelets gång, till exempel ett nyckelkort.

Spelet håller hårt i din hand och det går knappt att misslyckas att ta sig vidare. Jag har ett exempel där jag skulle skriva in ett lösenord i en databas och försökte ett antal gånger utan att lyckas och då löste sig pusslet av sig självt. Du har även en tydlig uppdragslista som berättar precis vad du ska göra, vilket minskar risken att gå vilse. Det enda tillfället då jag kände mig lite fundersam på vad jag skulle göra var när skeppet var i ett låsningsläge, men det löstes snabbt ändå.

Mycket snack och lite verkstad

Tyngden spelmekaniskt läggs snarare på dialogvalen du gör under spelets gång, som kommer att ha konsekvenser på berättelsen. Jag gillade att dessa val inte hade något tydligt “rätt eller fel”, utan kändes gråskaliga på ett sätt som fick mig att tänka ett tag innan jag valde något. För att förtydliga är dessa prompts som du får upp och inte text du skriver själv. Det är tydligt att fokuset ligger på att berätta ett förgrenat narrativ – som är menat att spela om för att se en helhetsbild. Något jag uppskattar är dock att du kan spara precis när du vill, till och med under dialogen. Dessutom har du ett flertal sparplatser, vilket gör det möjligt för dig som spelare att spela igenom hela narrativet genom att skapa sparfiler. Du kan nu se hela narrativet utan att behöva spela igenom den något sega första halvan flera gånger, vilket jag uppskattar. Det är tydligt att utvecklaren har lagt stort fokus på att få spelet att respektera spelarens tid.

Något jag inte riktigt gillar är hur de lägger fram dialogen. Oftast är det lite väl mycket dialog för att få plats i dialogrutan, vilket gör att texten blir väldigt liten och det är dessutom enkelt att råka klicka förbi en stor bit text om du råkar klicka dig framåt två gånger. Jag hade uppskattat om texten kommit fram successivt efter ett klick och att du skulle ha möjligheten att snabba på texten genom ytterligare ett klick innan du gick vidare tills nästa passage. Dessutom tyckte jag att dialogen ofta var för utdragen utan att bidra till narrativet i stort, vilket gjorde det svårt för mig att känna engagemang.

Tillbaka till 80-talet!

Presentationen är något jag känner mig splittrad inför. Jag gillar verkligen 80-tals anime-estetiken, men jag tycker att menyerna och UI:n känns stela och utgör en lite väl stor del av skärmen. Jag hade uppskattat om de olika handlingsknapparna hade dykt upp på det sättet i inledningen, men att de sedan hade försvunnit för att ge mer inlevelse. Jag tycker även att musiken är riktigt störande. Jag förstår att de satsar på en kuslig stämning med icke-harmonisk bit-musik, men den blir snabbt störig och i vägen från upplevelsen.

Sammanfattningsvis är Stories from Sol: The Gun-Dog en visuell roman med mycket potential, men tyvärr faller platt med en berättelse som inte engagerar särskilt mycket och med en trött spelmekanik. Jag är dock nyfiken på vad Space Colony Studios kommer göra härnäst i detta universum som de nu etablerat.