Atlas Fallen

Open World och action-äventyr är populära genrer inom spel. Atlas Fallen kombinerar båda. Ta tillbaka Atlas frihet från guden Thelos!

Drömmar och en handske…

Vi börjar i en dröm där en märklig mörkblå person slåss mot onda monster. När vi vaknar får vi skapa vår karaktär i en karaktärskreatör. Antingen kan vi välja ett förvalt utseende eller skapa karaktären från ”scratch” via några olika parametrar, som hår, kön osv. Det är inte någon avancerad kreatör, men den finns ändå där för att göra vår karaktär unik, vilket jag uppskattar. Vi får dock inte välja något namn på karaktären, på grund av att karaktären är en så kallad “namnlös”; en obetydlig person som befinner sig långt ner i samhällets hierarki och vars enda uppgift är att lyda order från andra. En dag blir ditt läger anfallet av monster och du hittar en mystisk handske. Du tar på dig denna handske och får reda på att det befinner sig en ande i den som kallas för Nyaal. Han har tappat minnet och det blir ditt uppdrag att klistra ihop det förflutna, återställa handsken till sin fulla potential och bekämpa den onda guden Thelos.

Min upplevelse av den här berättelsen är knappast något halleluja ögonblick, men det har mest med det dåliga manuset att göra. Bristande språk som ackompanjeras av dåligt röstskådespel, speciellt från Nyaal som pratar med dig stup i kvarten. Jag känner att det är svårt att bry sig om en berättelse när det tekniska är så amatörmässigt. Dessutom är skurken Thelos knappt med i bilden, vilket inte ger någon motivation att ta ner honom. Det finns dock några stunder när narrativet blir lite mer intressant, nämligen när vi får reda på mer om vem Nyaal är. Utöver detta kände jag dock inte att berättelsen var särskilt minnesvärd.

På uppdrag att rädda världen

Ett spel med halvdan berättelse kan fortfarande vara bra om spelmekaniken är underhållande, hur är då spelet att spela? Jag har blandade känslor kring hur spelet för sig. Gameplayloopen går ut på att utforska områden där du gör uppdrag, både sådana som hör till huvudberättelsen och sidouppdrag. Huvuduppdragen består i mångt och mycket utav att återskapa handsken du fått för att få nya förmågor och ta reda på vem Nyaal är. Förmågorna är allt från att kunna resa objekt ur marken, till att kunna sväva i luften under en kort tid. Du låser upp dessa förmågor genom att samla “shards”, bitar av handsken som finns utspridda i världen. Dessa lyser upp av en ljuspelare med hjälp av Nyaals spårning och är oftast som ett pussel att ta sig till, då vägen dit inte alltid är självklar. Spelvärlden består av tre stora öppna områden som är sammankopplade, två större och ett lite mindre slutområde. Dock känner jag att variationen är relativt bristande. Alla områden är stora öknar, med små visuella distinktioner och liknande fiender. Dock tycker jag att det är roligt att röra sig runt i världen, tack vare huvudpersonens förmåga att glida genom sanden. Hur det kommer sig att karaktären besitter denna förmåga är lite av ett mysterium, men något jag är tacksam till finns. Denna förmåga gör att det aldrig känns stelt att röra sig från punkt A till B.

System och strider

När det kommer till spelets strider finns det både bra och lite tveksamma aspekter. Spelet är ett action-RPG där du kan anpassa din spelstil utifrån förmågor du hittar i världen. Det finns tre olika typer av förmågor; tier 1, 2 och 3. Tre av vardera typ kan rustas på karaktären samtidigt, och kan vara allt från en stark specialattack till att du läks bättre när du använder din helningsförmåga. Alla dessa förmågor kan uppgraderas genom att använda “essence”, en resurs du får genom att göra uppdrag och att döda fiender. Jag uppskattar detta system, eftersom det uppmuntrar experimentation. Alla kommer ha olika “builds” när de spelar vilket de kan anpassa efter egna preferenser. En annan aspekt med striderna jag uppskattar är momentum-systemet. När du attackerar fiender byggs momentum upp. Ju mer momentum du har, desto starkare blir dina attacker, till kostnaden av att du själv tar mer skada. Jag gillar detta koncept. Det får en att behöva tänka ut en strategi när en slåss, vill du “button-masha”, eller vill du attackera lite i taget så att du inte riskerar att åka på allt för mycket stryk.

Det finns som sagt mycket med striderna jag uppskattar, men det finns en aspekt som gör att jag blir lite skeptisk, nämligen stridernas känsla i sig själva. Attackerna känns klumpiga och långsamma, fysiken i luften känns dålig, likt att du drunknar i vatten. Detta i kombination med en klumpig kamera gör att striderna inte alls känns kul och rättvisa. Många fiender kräver att du tar ner olika kroppsdelar för att döda dem och när kameran bråkar blir detta mer komplicerat än det hade behövt vara.

En pittoresk öken kallar

Grafiskt tycker jag spelet ser snyggt ut. Miljöerna du rör dig runt i är pittoreska med en gnutta Dune-inspiration. Karaktärsmodellerna känns dock lite stela, men det var inget jag tänkte nämnvärt på. Något jag däremot gillade var musiken. Den är inget jag går och har i huvudet efter att ha spelat, men jag tyckte att den passade bra till spelets tematik. Den är ganska lugn i utforskandet med lågmäld orkestermusik och mer hektisk i strider, där trummor bland annat adderas för att öka adrenalinet. I testversionen jag kört igenom avbryts musiken lite hastigt ibland, men utvecklarna har lovat att fixa detta i en dag 1-patch.

Även värt att nämna är att spelet tillåter co-op med upp till två spelare. Jag är lite osäker på hur detta skulle fungera, då spelet i mångt och mycket är strukturerad som en singelupplevelse. Tyvärr hade jag inte möjligheten att testa på denna funktion, men förhoppningsvis hjälper den att förgylla tillvaron för de som är sugna att dra igenom spelet med en vän.

Sammanfattningsvis kändes Atlas Fallen lite som en besvikelse för mig. Det krassliga manuset i kombination med klumpiga strider gör att jag inte riktigt kan rekommendera det till någon, speciellt under ett så packat spelår som 2023.