Undead Darlings ~no cure for love~

Ett klassiskt spel med en twist. En odöd twist. Eller halvt odöd i alla fall. Du kommer i Undead Darlings att få fajtas mot zombieapokalypsen genom ett gäng halvzombietjejer, i en klassisk Dungeon Crawler med japanska influenser och kanske chans till romans..

Man måste ändå ta ett steg tillbaka och uppskatta att någonstans satt det för något år sen någon och sa: ”Jag vet! Om vi gör ett Dungeon Crawler-JRPG med ett zombietema, och slänger in en dating-SIM-mekanik också? Det skulle väl vara dunder?”. För Undead Darlings är onekligen en massa olika saker samtidigt, och vissa saker är bättre än andra.

Du som spelare är Reggie, en tonårspojke som vaknar upp efter en långvarig koma hemma i ditt eget hus, för att upptäcka att under tiden som du har sovit har zombieapokalypsen slagit till utanför hemmets väggar.  Inte bara har du tydligen blivit nedsövd för att undvika att bli smittad, din far är försvunnen också under ännu mer mystiska omständigheter. Grannflickan Pearl, som är en mystisk mix av kompis och surrogatmamma, hjälper dig att få koll på vad som hänt. De flesta har blivit zombies, och din far är på jakt efter att hitta ett botemedel. Problemet är bara att Pearl är en zombie. Eller.. en halvzombie i alla fall. Ni ger er genast iväg på äventyr, för att hitta farsan, botemedlet och rädda världen!

Enkelt förklarat är spelet en riktigt klassisk Dungeon Crawler, det vill säga du ska in i begränsade områden, lösa uppgifter och slåss med monster. Kruxet är bara att nästan ingenting med Undead Darlings är enkelt att förklara. Samtidigt som det är en klassisk Dungeon Crawler, så har den en fantastisk påhittig historia. Vissa personer, av skäl som från början är extremt oklara, blir nämligen inte 100% zombies i den här zombieapokalypsen. Vissa behåller nämligen sin mänsklighet trots sin odöda status och förkärlek för att äta hjärna. Det urvalet verkar i stort sett bestå av vilka tonårstjejer som skulle kunna sätta vår huvudperson Reggies hjärta, eller annan valfri kroppsdel, i brand. Reggie kommer under sitt äventyr att möta sex olika halvzombietjejer, och det är dessa tjejer som man kan välja fritt emellan för att sätta ihop sitt klassiska spelgäng. Du kan ha tre tjejer med samtidigt, och de här zombietjejerna är alla hejare på att sparka rumpa. Det är ett klassiskt rollspel så alla de olika karaktärerna har olika styrkor och svagheter. En annan sak som dykt upp efter apokalypsen är också att magi har dykt upp i världen. Kul för dig och dina zombiekompisar, men problemet är att en massa monster med magiska förmågor har också dykt upp.

Fienderna du kommer möta är kort sagt ganska märkliga. Det är en färgsprakande kavalkad av odöda varelser, från advokater och säkerhetsvakter, till pumpor, kråkor och mordiska småflickor. Det är turbaserat spelsystem där du varje omgång väljer en handling från de tre tjejer du väljer att ha i din grupp, som på klassiskt manér är antingen slåss, magi, prylar eller fly. Den stora skillnaden är att Undead Darlings också har ett macro-system, som gör att du kan programmera dina vanligaste val och lätt komma åt med ett färdigt macro. Jag älskade tanken i början av spelet och försökte använda det men fick det aldrig att funka riktigt som jag ville. I och med att du kan byta ut medlemmarna i din grupp, och du måste ange vem som ska göra vad i macrot, kändes det som jag aldrig riktigt hade rätt handling och person inprogrammerat när jag behövde det som bäst. I övrigt flöt kontrollerna på bra med Switchen, om än du inte behöver ha tajta kontroller för turbaserat system. Det som kunde störa där var de något röriga menyerna som inte var helt intuitiva i vad som låg var. Vill du ändra ditt spelgäng? Då ska du gå till Bucks truck! Vill du byta mellan olika tabbar? Då har vi olika system för det på olika ställen. Inte jättebra.

I vår zombieapokalyps har alla affärer märkligt nog stängt, så du kommer inte ha pengar eller behöva leta efter affärer. Du kommer däremot att ha en märklig man som heter Buck, som skjutsar runt dig i sin truck. Fattar du? Buck’s Truck, alltså Buck’s tr.. Jaja, hur som helst. Buck kan även hjälpa dig att reparera saker och göra Reggies väska större. Det kommer att behövas. Alla prylar som du skaffar under spelets gång är saker som du antingen hittar när du utforskar områden, eller när du besegrat fiender. Utrustningen som våra tjejer kan använda är vapen, rustning och tillbehör. När du använder dina vapen kommer de dessutom att slitas ner. Du kan välja mellan att låta Buck reparera vapnen, eller helt enkelt ta slut på dem och välja ett nytt. Som Reggie har du två uppgifter, dels att bära all utrustning, och dels att försöka komma så bra överens med de snygga halvzombisarna som möjligt.

Det är ju den märkligaste delen av det här ganska trivsamma, men aningen grälla, spelet. Likt alla japanska skolpojkar i alla japanska anime- och mangaserier någonsin är Reggie otroligt intresserad, fascinerad och ovan att ha något med det motsatta könet att göra, överlag. Du kan som Reggie välja att prata med tjejerna vid valda tillfällen och försöka få dem att gilla dig så mycket som möjligt. En väldigt klassisk dating-SIM-tanke, som gör att tjejerna tycker mer eller mindre bra om dig, och leder till flera olika potentiella slut i spelet. Vissa kan säkert tycka den här delen är jätteroligt, men för min del var det otroligt mycket cringe på att försöka ställa mig in hos tjejerna.

Alla kompisarna samlade

Hela spelet har en 80-talskänsla, med neonfärger och poppig syntmusik i soundtracket, där musiken överlag är bra. Den är inte störande, hyfsat medryckande och känns som att den är trogen stilen i spelet. Spelets estetik är väldigt färgsprakande med mycket olika färger och en märklig osammanhängande stil. Ibland fick jag känslan att det inte funnits någon som tittat på alla karaktärer och monster för att se om det hängde ihop rent stilmässigt. Där tjejerna är väldigt klassisk anime-stil med mjuka linjer och en behaglig färgskala är alla fiender gjorda med mörka konturer och väldigt grälla färger. Det kanske är ett medvetet val i designen för att visa skillnaderna mellan zombies och halvzombies, för den är lite oklar, men det känns ändå väldigt osammanhängande för mig som spelare.

Om man sätter dejtandet och färgskalan åt sidan överraskade det här spelet mig ändå med hur mycket jag uppskattade det. En klassisk Dungeon Crawler med turbaserat system var precis det jag var sugen på, och de delarna är riktigt utmärkta. Att sätta ihop sin grupp, ge alla rätt utrustning, och sedan ge sig ut på äventyr i en labyrint av hemligheter var verkligen kul. De gamla elementen av att hushålla med hälsa och magi, leta reda på hur man ska komma åt nästa område och ha rätt personer vid rätt tillfälle var utmärkt implementerade. Jag kunde ändå bli irriterad på krimskramset runtomkring, för det var så jag uppfattade dejtingdelen och den ibland märkliga ramberättelsen. På det stora hela kunde det ibland kännas som när Brasse i det gamla barnprogrammet ”Fem Myror..” sa: ”Alla gillar korv. Alla gillar sockerkaka. Så korv i sockerkakan!”