Blast Brigade vs. Evil Legion of Dr. Cread

Detta är ett… spel… 

Det har gett mig glädje, det har gjort mig förbannad. Det har gjort mig besviken på själv, det har gjort mig stolt över mig själv. Stora ord? Fan heller! 

Detta är som vilket side scrolling-äventyr som helst, men också så mycket mer. Vi möter agenterna B.L.A.S.T i deras flygplan som susar genom luften som en spyfluga över Ceasarsalladen en sommarkväll. Professor Santiago Das Arma slipar på något projekt medan mekanikern Ohara styr planet och såklart, Jeff Jefferson. Den mest amerikanska drömmen som alla små feta amerikaner drömmer om när de sitter i sin fåtölj och önskar att de kunde se sina tår. Han är biffig, rolig, badass… och han sover såklart i sin hängmatta.

Sällskapet flyger över en tropisk ö mitt i havet när de plötsligt hör en hög smäll, planet är träffat! Ut ur planets vrak och delar flyger våra vänner ner mot öns strand, djungel och berg. Vi tar rygg på Jeff Jefferson som med sin kulspruta i högsta hugg landar på stranden och välkomnar öns invånare med att skjuta ner varje tecken till liv han möter. Människor med keps som kan vara fiender, check. Flygande flugor med huggtänder, check. Flygande fiskar som omöjligt kan vara mindre höga än den programmerare som fick han att flyga, check. Alla får smaka på blyets beska smak. Runt om på ön finner Jeff ett par radios och datorer som berättar om Dr Creads ondskefulla planer, och när han efter en stunds utforskande finner mekanikern och professorn så lägger de snabbt ihop ett plus ett, Dr Cread sköt ner deras plan! Och han bygger en armé av superrobotar! Vi måste stoppa Dr Cread helt enkelt. Sagt och gjort, let’s go! 

Jefferson hälsar på invånarna

Spelet är ett slags Metriodvania men utan själva begränsningen de klassiska sidescrollingarna har/hade, du fattar. Du kan springa runt hur mycket du vill på kartans alla delar. Du kan hitta hemligheter, hitta gömda vägar och  träffa på fiender, vissa som gör väldigt ont att möta och andra som gör ännu ondare. Det finns olika miljöer såsom berg, djungel, källare, högkvarter, grottor osv och alla har olika fiender som gör att spelet känns större. De har även lagt in elementet med att byta gubbar, och på så sätt få andra möjligheter att tackla de olika utmaningarna som spelet slänger upp. Ta t.ex. Jeffersson, med sin kulspruta och sin granatkastare som supervapen, och Shura, med sitt krypskyttegevär och laserstråle som supervapen. De är totalt olika till utseende, men förutom vapnen så är de tyvärr ingen större skillnad på de. Samma liv, tar lika mycket skada, rör sig likadant, kan hoppa lika högt. Enda skillnad är att Shura får en gripkrok som gör att hon kan svinga sig upp på olika plattformar vilket iofs är fördelaktigt. 

Hur löste utvecklarna problemet att få “byta gubbe”-funktionen att kännas naturlig då? Jo, det var så enkelt att när Jeff sprang på Shura (de sköt lite mot varandra, inget större) så visade det sig att Shura jobbar för ryska underrättelsetjänsten KGB och har skickats för att eliminera Dr Cread. Hon berättar att hon dödat honom, men sen kom han tillbaka! Hon dödade honom igen, och igen, och igen och igen och så vidare, något stämde inte! Sen kom hon åt ett mackapär som hon tagit från honom vid ett tillfälle, The Phaceshift Duplicator! Rak översättning blir typ Nyllebytar multipliceraren vilket låter helt fantastiskt, så vi håller oss till det engelska namnet. Detta är en maskin som verkar kunna skapa kopior av folk och gömma de i en annan dimension på kvanteoretisk nivå. Men det krävs två personer för att använda den vilket gör att Shura behöver Jeffs hjälp, sagt och gjort så kan de nu byta hur de vill mellan vår värld och den på kvantteoretisk nivå. Inte helt hundra på att det är den enklaste vägen men det var så de valde. 

Miljöerna i spelet är här färgglada och ljusa med en härlig kulör där spelet blev annorlunda roligt. Tillägger man humorn som spelets karaktärer har, vilket med vissa mellanrum är lika dålig som undertecknads, sparar man genom att hitta hängmattor runt om på banorna, så får man lite småskratt under spelets gång mellan svordomarna. 

Räknar man upp de dåliga sidorna kan vi börja med att spelet ökar i svårighetsgrad med jämna mellanrum, men med väldigt stora steg! Varje boss är verkligen en boss, första gången är en utmaning varje gång, helt omöjligt! Men när man klarar det på åttonde försöket känner man sig som Anders Svensson med fredagstacosen i handen, kung! För att sedan känna sig lika kass igen vid nästa. Är spelet så svårt kanske ni undrar? Nej, egentligen inte. Men styrningen och knappuppsättningen  är så otroligt oklar! Man utnyttjar inte det muskelminnet som finns i händerna efter tusentals timmar av spelande utan gör det avigt. Alla knappar som att skjuta, dasha, byta vapen, byta gubbar, allting är på högra halvan av kontrollen. Det hade inte varit jobbigt om det inte hade varit så att man även siktar var du skjuter med den högra spaken! Höger hjärnhalva ska ta ansvar för allting samtidigt som den ska hålla koll på humor (en snabb googling, lite kul). Jag skyller inte ifrån mig eller så, men det har orsakat många dödstillfällen. 

En annan grej som är dumt, pga mängden dödsfall, är utplaceringen av hängmattorna. Det är väldigt ofta man får springa ganska långt om och om igen vilket gör att känslan “jag har varit här förut” gör sig påmind väldigt ofta. Man ser då samma fiender om och om igen vilket gör att variationen ändå blir för liten. Man ser samma plattformar och gör samma hopp, det blir en repetition med sura blickar till följd. 

Sen är ju då den jobbiga frågan hur man sammanfattar spelets betyg, är det bra eller dåligt? Efter noga övervägande så har jag kommit fram till: Ja.

Det är en brist för spelet att det är så svårt, konstig knappuppsättning och repetition. Men när man väl klarar någonting som har tagit längre tid än mitt ego vill erkänna får man en sådan dopaminboost att Champions League verkar som DM i svälta räv. Och det gör att man sitter och traglar vidare oavsett hur mycket tjejen säger ”du kanske borde ta en paus”. Det borde räknas som en vinst för spelet i sig. Så jag ger mig, det får godkänt.