Windjammers 2

Jag vet inte varför, men arkadgenren gör mig glad! Bara av att starta spelet och se startskärmen lysa upp så blir jag pepp på ett sätt som är svårt att beskriva, men jag tror att man kan tolka det till förväntningar. Förväntningar som blandas då ett arkadspel antingen är otroligt underhållande med bra stämning, tävlingsfeeling och glada färger. Eller så otroligt dåligt med konstigt upplägg, dåliga tävlingar och värdelösa kontroller, men nästan mer underhållande på något sätt. Oavsett så kan man skratta åt det och ha en härlig stund tillsammans med en vän.

I Windjammers 2 möter vi på ett upplägg som på förhand kan vara… spännande(?) för den sportnörd som jag är. Vi har väl alla spelat någon version av Pong, från det antika 1970-talet, där man spelar ett streck som studsar en boll fram och tillbaka över skärmen. Vi har nog också sett den otroliga hypen som uppkom för något år sen när alla skulle börja kasta frisbee, och gärna med hinder i vägen som om man inte missar målet ändå (undrar om myten “man kan inte se cool ut när man plockar upp en frisbee” fortfarande stämmer, folk bör ha lärt sig vid det här laget). Tänk dig ett “bästa av världar”-scenario, för drömmen är sann!

Möt killarna och tjejerna i denna “Frisbee-Tennis-Fotboll-Brawl-Flipper”-batalj! Här finns det endast två saker som spelar roll, VINNA! Och upplägget är enkelt: två personer på var sin sida tennisnätet, kastandes en frisbee. Målet är att kasta frisbeen i… målet.. bakom personen på andra sidan. Tro det eller ej, men den personen har samma mål, att kasta frisbeen i… mål… Ni fattar grejen! Sen har olika delar av motståndarens mål olika sorters poäng. Mitt i målet kan vara värt tre poäng medan hörnen är fem. Lyckas du kasta frisbeen mitt på banan så den landar på marken innan motståndaren får fatt i den så kan du få fyra poäng. Först till 15 poäng får setet och två set vinner matchen. Valla på väggen som squash också, den får studsa hur mycket som helst. Glasklart, eller hur?

De olika karaktärerna har olika styrkor och svagheter, allt presenterat enkelt på en enda bar, där de presenteras hur mycket fart samt styrka personen har till sitt förfogande. Mycket fart innebär dock lite styrka, och du kan vara bamse som knarkat lite för mycket honung men ändå inte snabbare än skalman. Har jag upplevt att detta egentligen spelar någon roll? Nej, det kan jag inte säga. Man slänger sig och kullerbytta sig över banans kanter oavsett, och de större karaktärerna som har lägre hastighet slänger sig längre beroende på sin storlek (upplevs det som, har inte mätt med linjal). Så hur vinner man då om detta inte spelar någon roll? Jag skulle kalla det för nötande! Man kan skruva frisbeen i fina bågar runt sin motståndare. Man kan lobba frisbeen över motståndaren, och är det du som är motståndare så kan du kontra genom att hoppa och smasha ner den i gruset på andra sidan nätet.

”HADOUKEN!”

”Var kommer brawl-elementet in i detta?” frågar du dig. Jo, specialattackerna!  Trodde du att frisbeen flyger som en normal frisbee? Pfft! Här har vi någon som skriker något liknande “HADOUKEN” och frisbeen flyger i en 90 graders sväng mot närmaste (eller raka motsatsen) för att sedan slicka väggens betong på väg mot mål. En annan fixar en frisbee-tornado där frisbeen snurrar tre varv runt motståndaren innan den går i mål. Varje karaktär har sina egna specialmoves och för den som har minne kan lätt lära sig de och stå i vägen, vilket gör varje attack något meningslös.

Jag började spela Arcade, jag vet inte om man kan kalla det för story, men du kämpar mot de övriga karaktärerna på vägen mot troféen. Du börjar spela en match på en av de tio olika banorna, där alla har olika utformning på utseende och poängfördelning. Tre svårighetsgrader, Easy, Medium och Hard. Jag som är en 27-årig kille som älskar utmaningar valde självklart Easy, och det gick som förväntat. Det var ganska lätt, perfekt att lära sig spelet på innan den riktiga fighten. Jag vann första matchen, andra matchen, sen kom det ett minigame och sen en match till innan det var ännu en match. Jag hann till och med kasta frisbee med hunden på stranden och snubbla på äldre medelålders män, innan jag till slut stod där med pokalen i handen. Segersången ljöd och mitt (karaktärens) namn lös upp skärmen. Jättemäktigt i all sin pixlighet, så jag provade igen med en annan gubbe. Samma där, inklusive hunden och medelåldersmän, pokalen i hand! Efter man har vunnit går det en kort liten film som handlar om karaktären. När jag spelade med den brittiska karaktären S.Miller var filmen spännande.

Man fick se en man ligga i ett badkar. Han kliver upp och går in i ett rum med en massa akvarium innehållandes dräkter. Man har inte fått se framsidan av mannen så man vet inte exakt hur han ser ut. Man får se två dräkter, ovanför den ena står “B.Yoo” och ovanför den andra “S.Miller”. “S.Miller… Det är ju namnet på karaktären från Storbritannien” tänkte jag för mig själv och gjorde som skolan sa att man aldrig skulle kunna göra: Ha svaret med sig. Jag googlade, och fick fram att Windjammers 2 är en uppföljare på Windjammer, ett spel från 1994 på Neo Geo:s spelkonsol. I detta original fanns B.Yoo med i den Europeiska versionen men ersattes av Brittiska S.Miller i den japanska och amerikanska versionen. Jag var verkligen inte beredd på att hitta ett easter egg i ett arkadspel av den här typen, men kul att man kan bli överraskad, och återigen kul att kunna hitta bra fakta när man kollar upp vad ett spel är ifrån. Ska sägas att utvecklarna till Windjammers 2, Dotemu, även har gjort en portning på det gamla spelet från 1994 till moderna plattformar som undertecknad faktiskt är sugen på att testa. 

Vad var då den stora, riktiga, viktiga fighten? Jo, det fanns ett lokalt Multiplayer och min bror var motståndare. Vi får räknas som vuxna, 27 och 30, och man borde ha kommit över det barnsliga och bara spela för att ha kul. Men det finns andra vuxna som kan axla den rollen. Här är det vinna som gäller! Gärna stort. Och här var det som gjorde ett helt ok spel till riktigt kul. Precis som ett arkadspel ska vara så ska man spela Windjammers tillsammans, för du kan lära dig hur datorn spelar och framför allt vet den hur man själv spelar. Men spelare mot spelare, där man sitter i samma soffa och eggar varandra, psykar och skrattar ihop. Det är där skratten är som spelet blir underhållning. Spelet får helt enkelt godkänt i brödrakampen.

Med en härlig vibe av peppande elgitarr som inledning av varje batalj så ligger det ett skönt gung av precis lagom avancerad, lagom hög musik som inte tar något från själva fighten. Det ligger där som ett stöttande, svarande ljud mot alla de svordomar som man möjligt kan få ur sig under en session. Jag vill inte säga att musiken är fantastisk, men den är perfekt för det den ska göra. Det enda som hade saknats är väl ett publikljud som ger ett extra tryck på matchen, när du liksom släppt in 4 frisbees i rad och börjar fundera på vad man ska skylla på så hör man en äldre man berätta om vädret (eller vad han ska göra med din mamma, beroende på humör). Jag hade uppskattat det, men sen är jag också väldigt, väldigt sadistiskt.

För att kasta frisbeen trycker du på knappen, men har du inte frisbeen så använder du samma knapp för att rulla framåt, slänga sig iväg liksom. Detta har blivit några fall när man är lite för snabb och tänker att man snabbt ska slänga iväg frisbeen innan motståndaren hinner i position. Istället gör man en fin kullerbytta ifrån frisbeen och ser den landa på marken bakom dig. Poäng till motståndaren, fine. Men när man gjort det fyra gånger i rad och förlorar matchen så känner man sig kanske inte som den smartaste mannen i stan…