Graviter

Minimalism och pusselspel är något jag minns ifrån Nintendo DS-tiden. Graviter känns som en klar ’throwback’ till bättre tider där ett bra pusselspel inte behövde vara komplicerat eller ”pretto” utan bara vara riktigt välgjort!

Kan man aldrig få ha något ifred? Häromdagen kom ett svart hål och stal min katt och pudrade katten över hela universum. Nu sitter jag här och hoppar från planet till planet som en idiot för att förhoppningsvis hitta alla mina kattdelar och få tillbaka min katt. För att få tillbaka min katt måste jag klara en gigantisk mängd pussel.

Detta är premissen för Graviter. Storyn är söt och i ett sånt här spel ska man vara glad att det ens finns en story. Men det är inte spelets fokus. Istället är det fokus på det bör vara på: pussel, pussel, pussel!

Väggbrytande gameplay!

Din karaktär är en liten komet och ditt mål är att hämta tillbaka din katt i form av tassar som är utspridda över hela universum. Detta gör du med hjälp av planeters dragningskraft. Med mus (handkontroll funkar också) som ditt redskap planerar du din färd, justerar planeters dragningskraft och aktiverar/avaktiverar planeters existens. Utöver detta kan du pausa din färd för att justera dragningskrafterna mitt i kometens färdväg. Det är ett koncept som är väldigt lätt att lära sig men som snabbt får din hjärna att smälta ju längre du spelar.

En liten svaghet är att banorna som är gjorda för att lära sig spelet var lite för minimalistiska i sitt utförande, så det tog pinsamt lång tid innan jag förstod hur man till exempel förstorar och förminskar planeter. När spelet sedan slänger in nya former av planeter och gravitationsgrejer får man testa sig fram. Detta är dock inget negativt då det går ganska fort att lära sig alla nya saker Graviter slänger på en — när man väl kommit in i tänket!

Graviter har 101 banor fördelade på fyra världar som du kan hoppa fritt mellan. För att ”klara” spelet behöver du klara alla banor. Jag erkänner här och nu att min hjärna inte har klarat alla banor än. Jag fick använda mig av spelets in-game valuta (som du får av att klara banor) för att köpa ”skips”(hoppa över bana) mer än en gång. Utöver ”skips” kan du även köpa estetiska saker som annorlunda strålar till din boll, färgade färdvägar och pausknappar. Jag hade velat ha någon form av köpbara ledtrådar istället för att bara ha möjligheten att skippa en bana. Det var ofta jag kände att jag var så nära lösningen, men i slutändan fick jag hoppa över banan då jag inte riktigt lyckades. Dock är det glädjande att det glädjande är att det inte finns några rätt eller fel sätt att klara banorna. Så länge du samlar alla tassar utan att krocka i en planet eller flyga ur banan är det strunt samma hur du gör för att uppnå ditt mål!

På tal om estetik så bjuder Graviter på två lägen: ett ganska sött universumläge med fina färger och ett läge med helt okej bakgrunder. Det andra läget är ren minimalism i vitt och svart utan fluff och med totalt fokus på pusslen ifråga. Musiken är lågmäld rymdsynth som påminner lite om Stellaris vilket är mysigt på alla sätt och vis. Det är klart och tydligt vad alla elementen på skärmen är för något och vad de gör. Din färdriktning är alltid väldigt tydlig och grafiken förmedlar exakt allt du behöver utan något extra fluff även i rymdläget.

Graviter leverar en bra och svår pusselupplevelse utan att kännas som en krystad konstupplevelse, som många minimalistiska pusselspel tenderar att göra. Du får en buggfri upplevelse med simpla kontroller, en charmig stil alternativt en minimalistisk stil och med valfria estetiska tillbehör som köps för in-game valuta för skojs skull. Ett bra pusselspel utan fluff och med en enkel inlärningskurva som verkligen gnuggar hjärnan på det där mysiga sättet som bara ett bra pusselspel kan!