The Quarry

Supermassive Games avviker från sin The Dark Pictures Anthology och går tillbaka till vad som satte dem på kartan. De serverar oss en portion klassisk tonårsskräck som givetvis utspelar sig på ett sommarläger. Även om klyschorna står som spön i backen, finns det ju faktiskt en möjlighet att vi kan få en trivsam åktur!

The Quarry ingår inte i Supermassive Games Dark Pictures Anthology, utan är ett helt fristående spel. I mångt och mycket känns det som att de har gått tillbaka till spelet som de slog igenom med, nämligen Until Dawn. Det här spelet är inte en remake eller uppföljare, men de har en del gemensamma teman sett till berättelse. Jag ser det som att man försöker finslipa det man ville uppnå med Until Dawn och göra konceptet till en stabilare upplevelse.

Spelets berättelse handlar om sju stycken ungdomar som under två månader har arbetat som ledare på ett sommarläger vid namn Hackett’s Quarry. Tyvärr går bilen som ska ta dem därifrån sönder och de tvingas att stanna en natt till i lägret. De blir uppmanade av lägerledaren att stanna inomhus och låsa alla dörrar. På klassiskt tonårsskräck-manér bestämmer ungdomarna sig givetvis för att festa ordentligt innan de skiljs åt och potentiellt aldrig träffar varandra igen. Skumma saker börjar hända och plötsligt blir det en kamp om överlevnad, där de måste tampas både med blodtörstiga monster och illasinnade jägare. Vilka överlever och vad kommer finnas kvar av dem?

Precis som tidigare spel av Supermassive Games är The Quarry ett spel som skulle kunna beskrivas som en interaktiv film. En stor del av tiden kommer vi spendera med att titta på filmsekvenser som med jämna mellanrum pausas för att spelaren ska fatta beslut för karaktärerna. Det kan röra sig om allt ifrån vad de ska säga till en annan karaktär, om de ska gömma sig eller fly samt huruvida de ska ge efter för impulser eller inte. Det förekommer också tillfällen då vi får ta kontrollen av en karaktär. Vem vi får styra varieras under spelets olika kapitel och vi kommer att ha fått styra samtliga huvudkaraktärer minst en gång innan det tar slut. Skulle det gå riktigt illa och en karaktär skulle möta sin bane, kommer spelets berättelse fortsätta utan den karaktären. Om man spelar genom berättelsen en gång och startar upp den igen, får man dock tre hjärtan som kan användas vid ett tillfälle vardera för att spola tillbaka och försöka rädda en dödad karaktär.

En annan grej vi kommer stöta på flera gånger under spelets gång, är så kallade Quick Time Events. Vid tillfällen då handling måste ske fort dyker en prompt om att ett knapptryck måste ske och vi måste reflexmässigt trycka på korrekt knapp i rätt tid för att lyckas. I tidigare spel från utvecklaren har dessa tenderat att vara ett frustrationsmoment. Både på grund av att tiden man har på sig är för knapp och det alltid är olika knappar som ska tryckas på. Nu har man förenklat detta genom att alltid är en och samma knapp som ska tryckas in och kombineras med en riktning med en styrspak alternativt styrkorset. Jag skulle definitivt rekommendera styrkorset om man spelar med handkontroll, då det ger en mer precis riktning vid dessa moment. För mig är den här förändringen till det bättre, då de känns mindre spexiga och ger dig en chans att faktiskt få knapparna i muskelminnet och blir en del av reflexerna under spelets gång.

Vid de tillfällen vi får styra en karaktär i spelets miljöer, går spelet från att vara en interaktiv film och blir ett Äventyrsspel i tredje person och under prologen blev jag till en början orolig. Det verkade nämligen som att man valt att gå tillbaka till att ha fixerade vida kameravinklar. Detta ger nämligen upphov till besvär med orienteringen, då det är svårt att bland annat avgöra vart man kan eller inte kan gå.  När kapitel ett börjar upptäcker jag dock till min glädje att man valt att placera kameran bakom karaktären och den här gången följer karaktärerna med i kamerarörelserna, vilket gör att det känns som att du styr en enhetlig karaktärer och inte två separata element. Mycket av vår “framgång” i spelet hänger på vad vi lyckas åstadkomma i dessa delar. Det är här vi utforskar miljöerna och försöker hitta objekt som vi kan använda oss av samt ledtrådar som är kopplade till berättelsen. Hur mycket vi och karaktärerna förstår av vad som försiggår hänger på vad vi lyckas upptäcka.

Det jag verkligen uppskattar här är att spelet belönar de som avviker från den tydligaste vägen, ibland kan det definitivt vara värt att gå åt motsatt håll. Jag gillar även hur nästintill varenda upptäckt och handling har en påverkan på vad som händer i spelet oavsett hur obetydligt det än verkar. Spelet har ett väldigt bra fördel och konsekvenstänk. Där ett beslut ger dig en fördel i en situation, men samma beslut ger ofta konsekvenser av det negativa slaget vid ett senare tillfälle. Jag kommer på mig själv att mellan spelsessionerna sitta och fundera på taktiker och vad som skulle kunna hända om man gör si istället för så etcetera. Detta ger även upphov till omspelbarhet. Jag har i skrivande stund spelat igenom spelet två gånger och även när eftertexterna rullade efter andra omgången var jag sugen på att genast starta upp en tredje.

Berättelsen är nämligen oerhört välgjord. Den är förvisso klädd i en skrud som för tankarna till valfri amerikansk tonårsslasher från åttiotalet. Ju mer av bakgrundshistorien som nystas upp, visar det sig att det är någonting större som försiggår i form av en konflikt mellan två parter. Det är upp till oss som spelare att avgöra vilken sida av myntet vi väljer. Jag älskar hur man har strösslat ut alla ledtrådar och hur man sakta men säkert inser att man kan placera dem i ett sammanhang, väcks återigen min lust till att starta spelet igen. Lägg dessutom till att karaktärerna är välskrivna. Det finns givetvis karaktärer som man stör sig på och det är ofrånkomligt, men alla karaktärerna är tredimensionella och även de mer irriterande karaktärerna har tillfällen där de definitivt vinner mina sympatier. Det hjälper även att karaktärerna porträtteras av vana skådespelare. Genreveteraner som Lance Henriksen, Lin Shaye och Ted Raimi är några exempel på skådespelare som lånat ut både utseende och röst till spelet, vilket verkligen inte gör ont. Men även sett till huvudkaraktärerna märks det att man valt ensemblen med största omsorg.

Jag är även förtjust i hur spelet ser ut. Det är riktigt snyggt sett till miljöerna, men framförallt när det kommer karaktärsmodellerna. Man ser verkligen vilka skådespelarna är och ansiktsanimnationerna är så pass detaljerade att jag baxnar. Det gör helt klart att karaktärerna ser levande ut. Ljudbilden hjälper också till att få spelet att kännas levande. De ambienta miljöljuden och den ibland subtila, ibland intensiva skräckmusiken ger spelet en skräcknerv och spänning som jag inte upplevt i Supermassives tidigare spel. Lägg dessutom till ett soundtrack, med låtar som verkligen valts med största omsorg och man kan bara nicka gillande. 

Jag har inte jättemycket att gnälla på här egentligen, men det finns lite grejer jag har hakat upp mig på en aning. Vid de tillfällen som man ska bestämma sig för vad en karaktär ska säga, får vi se en närbild på karaktärens ansikte. Jag antar att man har försökt och fånga hur en människa kontemplerar över vad som ska sägas, men mer ofta än sällan ser det ut som att de gör en ful grimas för kameran, vilket tar en ut ur stämningen en aning och oavsiktliga fniss kommer säkerligen drabba många spelare. Jag skulle även önska att man skulle kunna påverka hur även de skriptade sekvenserna ska arta sig. Vi får givetvis påverka karaktärerna en aning, men jag skulle vilja se att mina val formar deras beteende och således påverkar hur övriga karaktärer interagerar med denne. Det skulle även vara intressant om man skulle kunna påverka vilka karaktärer som är närvarande vid de skriptade sekvenserna (förutom att döda dem såklart). När de andra samlas vid lägerelden kanske någon får för sig att vara ensam istället. Det är säkert oerhört bökigt att få till detta, men man kan ju alltid drömma som man säger.

Det finns inte så mycket mer att säga än att det här är enligt mig det bästa spelet som Supermassive Games har släppt. Här uppnås det de försökt uppnå med tidigare spel. Berättelsen och karaktärerna är välskrivna och bärs upp av en välcastad ensemble. Även Quick Time Events lyckas man ro i hamn, när man på ett rimligt sätt har förenklat dem. När de dessutom lyckas få till en skräck och spänningsnerv som är betydligt mer påtaglig än tidigare, kan jag bara kapitulera och säga att ska du spela något Supermassive Games spel är det definitivt The Quarry.