Rage 2

Just i det ögonblicket, där och då. Maskingeväret i händerna, bokstavligen talat svävandes över marken, skjutandes lemmar av de patrask till människor som gömmer sig ute på de vidöppna vidderna. Det är mäktigt. Du är inte en person, du är en veritabel dödsmaskin som inte bara mejar ner folk. Du fullkomligen förintar de till minsta beståndsdelar. Ja, få utlopp för dina inre demoner i Rage 2!

Aldrig har uttrycket ”lämna hjärnan vid dörren” passat mer in på ett spel som detta. Det himlar inte med någon engagerande story på något sätt, snarare är premissen relativt enkel. Du är den sista i kåren ”Rangers” och har sett hur nära och kära fallit för den onda organisationen ”The Authority” ledd av den ultra-elake Martin Cross, även kallad Visionary. Ja, han är brutalt elak och måste stoppas, och det är där du, som karaktären ”Walker”, i kvinno- eller mans skepnad kommer in i bilden. Mosa dig igenom de varierade miljöerna i fordon, sprängandes, skjutandes och dekapiterande fram. På vägen servrar du tre större karaktärer, som i sin tur låter dig låsa upp mängder med sköna vapenuppgraderingar, förmågor och…ja allt möjligt. Allt i sann ”open-world” anda, på många sätt redan gjort i många andra spel. Tack och lov finns det även lite nytt här – som de så kallade ”Arks”, dit du går (gör det till din första uppgift) för att låsa upp grundförmågor, samt få vapen. Dess göms på kartan, men är i regel relativt lätta att ta sig an, och ger direkt lön för mödan. Spelet som drivs av Apex Engine, får mig som spelare att snabbt känna igen mig. Den öppna världen är tillräckligt stor för att ge dig många timmar, men inte övermäktigt stor, så att du slutar spela. Även om den berömda ”pluppar-på-kartan” uppbyggnaden däremot kan kännas lite väl tjatig vid det här laget.

Att spelet påminner starkt om spelet Mad Max från 2015 (inte konstigt, samma motor och utvecklare), gör inte så mycket, då fordonsfysik och världsbygge känns himla solitt. Det tillsammans med ID Softwares sjukt beroendeframkallande pang-pang action, gör att spelet är ett sådant spel, du kan köra både i korta stunder, eller långa spelsessioner. Det främjar därför dig som spelare, oavsett om du är en som gillar att plöja nätter, eller en familjefar/mor som vill ha en stunds spelande på kvällen. Då spelets story försvinner extremt hastigt ur ditt sinne, så bäddar det för att du som spelare helt enkelt lättare kan välja hur du vill spela. Det är helt enkelt ett väldigt ”speligt” spel.

Många uppdrag blir det…

Hur som helst, i jakten på de berömda plupparna, så spränger du mutantbossar, letar ”Feltrite” (spelets typ av valuta för att uppgradera vapen och förmågor), kör race ute i öknen, jagar konvojer och deltar i hejdundrande vilda skjutmaraton på diverse olika baser – allt för att på ett högst tillfredsställande och hjärndött sätt, bokstavligen talat skjuta dig fram i storyn. Just den där känslan av att köra rakt in i en bas, skjutandes först med ditt fordon, och sedan kasta granater, använda någon av dina förmågor (exempelvis stöta bort fiender, slå dunderhårt i marken för att nämna några) och avsluta det hela med en storm av kulor gör spelet till ett underbart spel.

Men dessvärre så är uppdragen ganska tråkiga, det är mycket dödtid ute på vägarna då du åker så mycket (fast travel går enbart att göra mot de olika ”trade town”s), och än en gång, din karaktär är lika intressant som en död vägglus. Så spelet har definitivt sina dåliga sidor med. Men tack och lov så överskuggar de roliga bitarna detta mycket, även om hela konceptet med rätta kan bli lite torftigt i långa loppet – mest för att man egentligen sett detta spel många gånger innan vid det här laget. Men varför återuppfinna hjulet, när det som finns faktiskt funkar.

Tro mig…..kartan räcker och blir över.

Och det för oss in på den tekniska biten – där jag tycker Avalanche ska ha en eloge (i alla fall för PC versionen, som vi testat). Trots en vacker värld, mycket trafik och explosioner om vartannat, och framförallt hektiska strider med mycket fysik och vapenstrider, så flyter spelet på oerhört väl. Trots att speldatorn jag sitter på ändå har ett par år på nacken. Att lätt få 60 FPS i ett skjutaspel av denna typ är A och O, och gör upplevelsen så mycket bättre – och att det dessutom upplevdes optimerat och väldigt buggfritt, gör att betyget höjs rejält. Dessutom så är inställningsmöjligheterna goda, och mus och tangentbordsstyrningen är ”spot-on”. Väldigt exakt och välgjord, även om jag önskat att specialförmågorna kunde lösts på ett bättre sätt, men det går alltid att mappa om knapparna – för de som vill det.

Visst är det ett spel som lämpar sig för de som bara vill se världen brinna (i underhållningens namn d.v.s), och inte direkt för smygarspels fansen – och ger dig en klassisk, på gränsen till stereotypisk spelupplevelse i en öppen värld, där fordonen och vapnen känns unika och välljudande, så går det inte att förneka att spelet kommer hitta hem oavsett vilken speltyp du är. Sedan att fler kan få upp ögonen för dess spirituella föregångare Mad Max, gör mig bara glad, då det spelet är en underskattad pärla i mina ögon.