Horizon Chase Turbo

Att få drömma sig bort till yngre dagar är lätt när man påminns så starkt i och med Horizon Chase Turbo. Den Outrun inspirerade arkadracern är trots sitt nostalgiska utseende mer än bara en simpel imitation. Kan måhända arkadracern som genre på riktigt vara på väg tillbaka?

VAD ÄR DETTA EGENTLIGEN?

När arkadracinggenren var som störst, så slogs mängder med stora utvecklare om att göra det bästa spelet. Med OutRun, Jaguar XJ220 och Lotus Esprit Challenge på topp, så verkade genren sprudlande och levande. Men sedan kom 3D korten, och mer avancerade spelupplägg, och denna genre förpassades till de sälla jaktmarkerna. Nåja, det är vad som sades i alla fall, men nu träder Horizon Chase Turbo fram och skjuter in nytt blod i en genre i dvala.

Som arkadracer så är spelupplägget rättframt på ett numera uppfriskande sätt. Du har varvbanor som ska övervinnas, där du ska komma först över mållinjen på platser runt om vår glob. Men med en fräsch motor, som istället för gamla tidens ’’sprites’, nu istället ger polygonbaserade bilar, och banor som bjuder in till omspelning så är det en bra start bara där. För att inte tala om den oerhört färgsprakande grafiken, och den poppigt retroaktiga musiken.

Utöver grundkampanjen så låser man upp tre spellägen till – där ett är ”tournament” – där du kan skapa egna turneringar själv eller med upp till fyra vänner i lokal splitscreen. Mysfaktorn steg nu mycket!

På varje bana finns det ett gäng samlarobjekt (tokens) att fånga, och gör man  samtidigt som man vinner så maximerar man poängen som måste samlas in. Dessa poäng används sedan till att låsa upp nya platser i världen och framförallt bilar. Bilar som för övrigt även visar upp sin prestanda genom en drös stats där man kan se bland annat hur bra hastighet, acceleration och greppförmåga de har. Detta är viktigt då vissa banor ger fördel till vissa typer av bilar – även om man kan klara många banor bara genom att vara duktig. Om vi lite snabbt hoppar över till kontrollen av spelet, så är den med bra respons, och faktiskt urskiljbart olika beroende på vilken bil du spelar med.

Men svårighetsgraden ökar märkbart, och inte nog med att vägen slingrar sig snabbare än en flyende snok, bensinen riskerar även att ta slut. Vilket är något som verkligen kan irritera om man får slut på sista varvet och bilen stannar precis innan mållinjen. Japp, det har hänt!

Men progressionen är välbalanserad i takt med att svårigheten ökar, vilket skapar en riktig ska-bara-spela-en-gång-till känsla utan dess like. Bara en bana till, kanske kan du sätta nytt rekord, fånga alla tokens, eller få första pris till slut. Allt så att du hela tiden får fler poäng, vilket leder till nya bilar. Sedan att du även har mer utrymme på banorna rent tekniskt gör att du faktiskt kan bli bättre på att utnyttja de till max. Bara det faktum att det finns lite utrymme vid sidorna om vägrenen, gör att du om du behöver kan snedda däröver för att ta dig förbi motståndare. Detta är dock ett vågspel, då du riskerar att köra på något – och få lyckan i att se din bil rotera som en jojo!

Angående just bilarnas statistik, så finns det specialbanor, som ger dig möjlighet att förbättra dina bilars prestanda om du vinner. Du ges då tre val, och här gäller det att välja efter egen spelstil – vilket skapar en ännu mer dynamisk upplevelse.

Inte allt är en fullträff!

Att du praktiskt taget flyger fram i över 200 km/h på alla banor, gör att allt lätt smälter samman. Den utsökta retrografiken tappas lätt bort, och allt som är kvar är en bil och en väg som slingrar sig åt det ena och andra hållet i oerhörd hastighet. Det blir alltså ganska repetitivt, i alla fall om man spelar länge i sträck. Spelet mår som bäst om man därför luftar det från och till – d.v.s. spelar en stund och sedan tar en paus. Då skapar progressionssystemet i spelet det där drivet som får en att efter en stund sätta sig igen.