Den klassiska mordgåtan med ett gäng individer instängda i en herrgård på en ö långt från civilisationen. Med skillnaden att alla personerna är detektiver som svurit att fånga in en ökänd mördare som har för vana att döda personer som en del av en TV-show. Allt vänds på ända när mördaren verkar vara mitt ibland dem och mysteriet kring mördaren verkar vara knutet till själva detektivbyrån.
Process of Elimination är ett Visual Novel-spel där huvudkaraktären mer eller mindre frivilligt blir rekryterad till en av världens mest framstående detektivbyråer, Detective Alliance. Efter att ha blivit sövd i en gränd av en framtida kollega vaknar vår huvudkaraktär Hojo Wato upp på en ö mitt ute i havet. På ön finns en forskningsstation och en herrgård som utgör detektivbyråns huvudkvarter. Sakta blir vi introducerade till spelets stora skurk och mördare the Quartering Duke som live-sänder sina mord där han låter publiken välja vem som ska mördas. Samtidigt brottas vår huvudkaraktär med ett mörkt och blodigt barndomstrauma.
Från första stund blir han indragen i ett mysterium där han blir anklagad för att ha mördat de 22 detektiverna på forskningsstationen. Trots detta blir han meddragen i letandet efter en försvunnen detektiv som gömt sig någonstans i herrgården. När de väl finner detektiven är han redan brutalt mördad men mördaren går inte att finna. Återigen blir vår huvudkaraktär anklagad, men han får även ett alias – Incompetent detective.
Allt detta presenteras som en Visual Novel med japanskt tal och engelsk text med passande stillbilder i mangastil. Men oroa dig inte för att komma ihåg svåra japanska namn. Alla detektiverna har kodnamn bestående av deras karaktärsdrag; Workaholic detective, Dolefull detective, Renegade detective och så vidare… Detta känns som spelets största problematik, denna fullständiga brist på fantasi för namnsättning. Då jag kan lite japanska förstår jag dock att det antagligen till stor del är ett resultat av lost in translation… På japanska använder karaktärerna inte uttrycket detektiv efter varje namn och har varit mer fantasifulla genom att använda namn så som Shibuya-san, som översatts till Downtown detective och Yamada-san som översatts till Rowdy detective.
Personligen störde namnsättningen mig verkligen under de första timmarna då karaktärsdragen var så pass överdriva att du som spelare omöjligt skulle kunna undgå varför varje karaktär fått sitt kodnamn. Detta blir dock bättre när du kommit förbi första kapitlet då karaktärerna börjar växa och relationerna mellan de olika karaktärerna blir tydligare utan att de slängs i ansiktet på en. Var dock medveten om att detta börjar utveckla sig först i kapitel 2, omkring 3-5 timmar in i spelet…
Under dialogerna får du som spelare ibland en möjlighet att göra ett val. Oftast spelar det ingen roll vad du väljer, Wato säger bara att det inte var så han menade att svara och så får du välja om. Eller om ditt val får digra konsekvenser, så får du en game over-skärm och får börja om dialogen. Detta gjorde enligt mig att de första 3-5 timmarna kändes väldigt sega, jag hade tänkt mig ett spel och inte en serietidning.
Sedan kommer vi till speldelen. I en utredning i riktig Sherlock Holmes-anda får vi leta ledtrådar inom herrgården genom att flytta de olika karaktärerna på en rutnätskarta ’a la Cluedo. Flera taktiska element har lagts till bland annat genom att enbart ge dig möjligheten att bestämma över ett fåtal detektiver, de andra gör lite som de vill. Genom att bestämma vart de detektiver som du kan styra ska gå, vart de ska leta efter ledtrådar eller vem de ska hjälpa – strider du mot klockan för att hitta tillräcklig med bevis innan tiden rinner ut.
Vissa ledtrådar kräver analys efter att de hittats och alla karaktärer är olika bra på olika saker. Tech-detektiven har till exempel ett högt intellekt och kan analysera svårare ledtrådar och Downtown-detektiven är social och ger extra poäng när hon hjälper en annan detektiv. Med enbart 9 rundor på dig där varje detektiv kan agera en gång gäller det att undersöka och analysera alla ledtrådar så effektivt som möjligt.
Vissa ledtrådar och bevismaterial kan inte undersökas förrän tidigare upptäckta ledtrådar analyserats. Detta ger utrednings-momentet en extra klurighet som gör att du som spelare kan behöva göra om samma undersökning flera gånger, för att sedan se i vilken ordning du måste analysera de olika ledtrådarna och vart varje karaktär måste gå vid rätt tidpunkt.
Det finns en uppsjö med mekanismer som förklaras till viss del och en hel del får du klura ut själv hur du ska kunna dra nytta av eller undvika. Efterhand introduceras nya mekanismer i undersökningarna som du måste hålla reda på och som kan stöpa hela utredningen. Dessa mekanismer eller utmaningar har en koppling till den aktuella utredningen. Detta gjorde att jag verkligen tyckte om dessa taktiska delar av spelet, även om den första utredningen du gör på egen hand var frustrerande svår för mig.
Berättelsen är uppdelad i sex kapitel med varsin utredning av ett mord där det ingår ett utrednings-moment och ett slutlednings-moment där du som spelare får dra slutsatser utifrån ledtrådarna ni samlat på er. Här spelar dina val i dialogen desto större roll. När du drar rätt slutsats höjs din trust-level, men svarar du fel så sjunker den drastiskt. Går den i botten är det game over, men det är inte hela världen för du kan göra ett nytt försök från början av slutledningsfasen.
Denna del uppskattade jag också väldigt mycket då vissa svar var uppenbara och jag kände mig lite duktig medan andra svar var mer dolda och kom lite som en överraskning. Det gäller att lägga interaktioner mellan de olika karaktärerna på minnet, för vad de sagt eller hur de agerat mot varandra kan i vissa fall avslöja mer än vad själva bevismaterialen gör.
Manusförfattarna har verkligen skapat ett spännande mysterium där allt till synes hänger samman på något vis och alla har något gemensamt. Allas öden verka sammantvinnade men hur många ska behöva dö innan huvudkaraktären lyckas klura ut sanningen bakom allt?
Tyvärr tycker jag att mängden dialog där du som spelare inte kan integrera med berättelsen alls är väldigt ojämn mot den speltid då du faktiskt kan integrera med vad som händer. Att du som spelare kan påverka berättelsen är en villfarelse som snabbt slås undan, allt är förutbestämt och gör du fel säger spelet det tydligt till dig. Det är tråkigt att det tar en sådan tid för spelet att ta fart och sätta spelaren in i berättelsen, då berättelsen och spelet som helhet verkligen växer efter hand. Balansen mellan dialog och interaktion blir även jämnare mot mitten av spelet.
Med väldigt blodiga men inte allt för detaljerade bilder visas mordscenerna gång på gång. Den visuella stilen är typiska för sin genre och sticker inte ut på något sätt. Den ackompanjeras av musik som skiftar mellan rock, jazz och klassiskt piano efter stämningen och allvaret bara för att ibland bli tyst. Vid vissa tillfällen verkar detta vara för att skapa mer stämning, men ibland känns det som att utvecklarna snarare inte visste vilket ljudspår som skulle passa situationen bäst. Utöver musiken finns det ljudeffekter som ska bidra till atmosfären. Ljudet av huvudkaraktärens hjärtslag i pressade situationer tyckte jag bidrog på ett bra sätt. Men innan jag lyckades identifiera det jag trodde var konstiga tickande klockljud som Armor detectives fotsteg skapade dessa mer förvirring än stämning.
Kontrollerna är i grunden enkla, men verkar ha några problem. Vissa kortkommandon fungera inte, så som att skippa dialogen fram till nästa interaktion. Inte heller förklaras alla kommandon och det finns ingen auto-sparning, vilket gjorde att de få men ändå befintliga krascherna resulterade i några timmars förlorad speltid. När jag klickat på alla knappar i varierande ordning lyckades jag dock hitta ett sätt att snabbspola förbi den dialog jag redan läst (vänstra triggerknappen).
Mina åsikter om Process of Elimination är verkligen konfliktfyllda… Det första kapitlets introduktion och en bra bit in i kapitel två kändes som mycket mer babbel och utfyllnad än vad spelet behöver. Men senare när mellanakterna och de mer vardagliga händelserna, om du kan kalla en mordutredning för vardag, börjar spela roll fångade spelet mig verkligen. När Watos barndomstrauma nystas upp alltmer och kopplas närmare och närmare både the Quartering Duke och detektivbyrån blir berättelsen verkligen intressant. Om du går in väl medveten om spelets problematik, tidigt lär dig hur du sparar i dialogen och väntar tills spelet är nedsatt något i pris, så kan jag nog rekommendera att testa Process of Elimintation. Förutsatt att du är intresserad av visual novels med skruvade och blodiga detektivteman.
Denna recension baseras på Nintendo Switch versionen.
Spelet finns även till Playstation 4.
Process of Elimination. Lägsta pris 416kr kronor enligt DekuDeals 2023-05-03.
i samarbete med PriceRunner
Recensionsex tillhandahållet av NIS America.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.