Yum Yum Cookstar

Med tanke på alla matlagningsprogram som går på TV är det svårt att undvika dem i spelens värld. Det finns några därute och nu kommer ännu ett. Men har matlagning något att göra på det här mediet eller ska det stanna kvar bland böcker och TV? 

Mina förväntningar inför spelet sjunker rätt drastiskt när jag startar upp det för första gången. Jag vill vara snabb med att påpeka att det inte har något att göra med hur spelet ser ut, men att ljudfilen som säger spelets titel alltid hackar till när den spelas upp vid huvudmenyn ger inget vidare gott första intryck. Det förvånade mig såpass mycket att jag faktiskt startade om spelet för att dubbelkolla att det jag precis hörde var rätt, vilket det tyvärr var. Som tur är uppstår det problemet bara där i början av spelet, för efteråt spelas ljudet utan några bekymmer under spelets gång. Musiken är rätt catchig men blir snabbt tröttsam då det är samma melodier som spelas bland de olika minispelen. 

På tal om minispelen är de enkla, men samtidigt irriterande. De går alla ut på samma sak, att tillaga en maträtt. Det gäller då att vispa, måtta, toppa samt hålla koll på ugnen genom de olika minispelen som jag får spela. Det gäller att snurra på spakar, trycka på knappar i rätt ordning, hålla takten till musiken eller att sikta med strösslet på en maträtt som ständigt flyttar på sig. Det går att göra det här enklare eller svårare beroende på vad man känner för då varje maträtt har fyra svårighetsgrader att välja mellan för att genomföra dem. Det går från att göra maten i lugn och ro till att göra det på tid, bli av med ledtrådar om vad som ska göras till att bara göra maten helt perfekt. Under tiden jag spelar får jag stundvis lära mig nya metoder för att laga mat, som att hacka grönsaker eller att hur jag använder en mixer. Det är rätt mycket som jag ska lära mig för alla de olika maträtterna som finns i spelet. Först får jag göra regnbågsvåfflor, när jag är klar med dem får jag lära mig flera olika tillagningsmetoder som i sin tur låter mig laga fler rätter. Jag kan inte försöka mig på någon av de nya rätterna utan att ha gått igenom alla nya sätt att tillaga maten på, vilket är lite irriterande men samtidigt uppskattar jag att utvecklarna vill att jag ska veta vad jag gör.

Det som är irriterande med minispelen är att kontrollerna inte riktigt sitter där de ska. När jag till exempel ska trycka på knappar i takt med musik brukar det underlätta om knapparna reagerar när jag trycker i takt istället för strax innan. Sen känns det inte alltid som att musiken och knapparna håller samma takt vilket förvirrar lite ytterligare. Det går att spela med en joy-con i varje hand som går på händernas rörelser eller med en vanlig handkontroll som istället reagerar på spakarnas rörelser. Jag uppskattar möjligheten att kunna byta hur jag spelar eftersom alla inte spelar på samma sätt, men jag kan bara ändra kontroller när jag startar spelet. Hade varit trevligt om jag hade kunnat göra det i någon av spelets menyer också.

Spelet har en story, eller ja, typ en story. Du är en deltagare i tävlingen Yum Yum Cookstar och maten som tillagas betygsätts av tre domare. Domarnas bedömningar kommer att baseras på hur bra du lyckades med att tillaga maten. Ju fler minispel du lyckas med, desto högre betyg från domarna, känns ju rätt vettigt faktiskt. Men det blir inte mycket mer av en story än det, om det ens kan räknas som en story. Mer en motivering till att spela och bli bättre.

Med spelets estetik känns det som ett spel vars målgrupp är barn, eller åtminstone yngre spelare. Med spelets kontroller, samt vissa minispel som går på tid, är jag orolig över livslängden hos mina kontroller till min Switch. Jag vet hur jag var som barn och jag har hört historier om hur styrspakar har slitits ut till minispelen i Mario Party-serien. Finns definitivt fler, men de spelen är de första jag kommer att tänka på. Jag tror säkert att det kan vara kul för barn att spela det här i omgångar, och med sin prislapp kan det hända att jag rekommenderar det. Men bara kanske.