Defender of the Crown: The Legend Returns

Är du ute efter ett klassiskt strategispel, som inte är överväldigande komplext, men ändå kräver planering och smarta beslut? Då kanske Defender of the Crown: The Legend Returns kan vara något av intresse.

En samling av nytt och gammalt

Defender of the Crown släpptes ursprungligen till Amiga 1986, och nu 40 år senare får vi en omgjord version för en modern publik. Den nya versionen fungerar lite som en samling och består av tre spellägen: Retro Mode, Classic Mode och Kingdom Mode. Retro- och Classic-lägena är ungefär samma spel, där Retro-läget består av originalspelet och Classic-läget består av en omgjord version av samma spel. Kingdom Mode däremot erbjuder en helt annan spelupplevelse i form av ett roguelike-kortspel. Fokus i denna recension kommer att ligga på de två nya lägena, med jämförelser till retro-läget.

Spelet utspelar sig i England under medeltiden, mer bestämt år 1149. Du kan ta kontrollen som en av fyra adelsmän som ska ena landet under sitt styra genom att bland annat erövra provinser och slåss i strider. Jag uppskattar att spelet till viss del bygger på sanna händelser, samtidigt som händelseförloppet under en spelomgång aldrig är densamma. Det är inte en djup berättelse det rör sig om här. Det mesta av berättelsen ges i början och i slutet av en spelomgång (beroende på om du vinner eller förlorar), samt genom slumpmässiga händelser, som att en dam har blivit tillfångatagen eller att norrmännen kommer och tar territorium. Dessa händelser känns dock klyschiga och nästan påtvingade för att bidra till variation under spelsessionerna. Överlag är narrativet dugligt, men inte mycket mer än så.

Ingen runda är den andra lik

Spelmekaniskt är Defender of the Crown ett turordningsbaserat strategispel som är upplagt på ett bräde. Under en runda kan vi utföra ett antal olika handlingar, som att köpa trupper till vår armé, hålla turneringar, utföra räder mot rivalers slott samt attackera och försöka ta över fiendens territorium. Vid början av en spelomgång väljer vi mellan fyra spelbara adelsmän, Geoffrey Longsword, Wilfred of Ivanhoe, Cedric of Rotherwood och Wolfric the Wild. Alla dessa har olika svagheter och styrkor i ledarskap, tornerspel och fäktning, vilket påverkar din förmåga att lyckas med olika handlingar – samt att hålla goda relationer med andra arméer. Du vinner en spelomgång genom att ta över alla rivalers slott, och du förlorar en spelomgång genom att bli av med allt ditt territorium. I början av en omgång finns det arméer som är vänliga mot dig, men senare under spelomgången kommer alla att vara vända mot dig.

Jag som själv är ovan med denna typ av spel tyckte att det lätt hände att jag gick från att ha en relativt god runda med mycket territorium och god ekonomi, till att ha mer eller mindre ingenting och förlora. Spelet är oförlåtande när du gör misstag och du måste verkligen tänka igenom varje handling för att lyckas. Det kan förstås bero på att jag är ovan, men jag kände ofta att fiendens arméer blev stora lite väl snabbt. Jag hade uppskattat om spelet erbjöd svårighetsgrader, för just nu känns det svårt att rekommendera det för nya spelare till genren.

Inför varje runda får vi pengar som vi kan använda för att köpa riddare, soldater och katapulter till våra arméer. Vi kan placera styrkor både på hemmaplan, för att skydda vårt slott, och ute på fältet, för att anfalla fiender. För att ta över ett slott krävs att du har katapulter. Övertagningen av slott sker genom ett minispel, där vi ska använda katapulten för att ta ner slottet väggar och på så vis försvaga fiendens styrkor. Jag har dock ett litet problem med dessa minispel. För att ta ner väggarna måste vi träffa svaga punkter, som vi når genom att avfyra katapulten på ett visst avstånd. Problemet är att det inte finns något sikte vi kan använda för att avgöra var skottet kommer att landa, vilket gör det lite väl svårt att veta hur vi ska skjuta. Jag hade uppskattat någon slags indikatör som gör det tydligt var skottet landar. Problemet existerar både i det klassiska läget såväl som i grundspelet.

Brädet!

En utveckling mer än något helt nytt

Något de förbättrat i nyversionen jämfört med grundspelet är dock arméstriderna som kommer efter katapultminispelet. Istället för en tråkig meny ser vi slagfältet och får välja kommandon, som att attackera rakt på, bombardera och flanka fienden. Du vinner striden när fienden inte har någon styrka kvar. En annan aspekt de ändrat en aning är räderna. Dessa går ut på att du rör dig i sidskrollande vy och attackerar fiender som kommer i din väg. I originalet kan du bara spamma slagknappen och vinna. I den nya versionen är det mer strategiskt, med möjligheten att blocka och parera fiendeattacker. Jag tycker att den nya versionen känns bättre och mer intuitiv.

Något de inte ändrat på särskilt mycket är turneringarna, som fungerar som tornerspel där du kan tävla om land. Här ska du hålla god balans så att du slår av fienden från hästen. Det enda jag märkte att de hade ändrat var att de hade lagt till en indikator på din balans, men inte mycket mer än så. Jag tyckte själv att detta minispel var lite svårt att kontrollera och det kändes som att hästen du rider på lutar lite mycket åt motsatt håll utan din vilja. Överlag tycker jag att de flesta ändringar gör gott för spelet, även om skillnaderna mellan den omgjorda och den gamla versionen inte är jättestora.

Bygg ditt kungadöme med kort!

Som jag nämnde tidigare finns det även ett tredje läge, nämligen Kingdom Mode. Premissen är hyfsat lik de andra lägena: välj en adelsman, bygg en armé och erövra territorium. Den stora skillnaden är att allt görs med tärningar och kort. Du har fyra liv och förlorar omgången du blir av med dem. För att ta över territorium behöver du slåss i kortbaserade strider mot banditer såväl som andra adelsmän. I början en strid avgör styrkan på dina kort hur många rundor du får på dig att bygga upp poäng med tärningar som ligger framför dig. För att påverka värdet på tärningarna använder du kort på din runda. Korten kan bland annat ge möjligheten att ta bort motståndarens högsta par, eller att byta ditt lägsta par till ett nytt par av högre värde. När du tar över territorium får du inte bara ny mark utan ibland även möjligheten att skaffa nya, bättre kort till din lek.

Minispelen från grundspelet återfinns även här, men med en tvist. Till exempel går katapultminispelet ut på att gissa ett siffervärde med tärningar. För egen del var det utan tvekan detta läget jag tyckte var roligast och mest engagerande. Jag uppskattar att de tagit grunderna från huvudspelet och gjort det till en ny grej.

Intensiv kortstrid!

En moderniserad upplevelse

En annan aspekt jag uppskattar är att spelet har stöd för mus och tangentbord såväl som handkontroll. Jag testade att spela med båda, och fann det intuitivt oavsett kontrollschema. Dessutom är spelet fullt spelbart på Steam Deck, där jag testade en omgång. Till och med retro-läget är spelbart med kontroll, även om det känns betydligt mer naturligt i de andra lägena.

Grafiskt har nyversionen fått ett relativt stort lyft. Det behåller den klassiska känslan med pixelgrafik i HD-2D-doftande stil, samtidigt som användargränssnittet är helt omgjort och mer intuitivt att navigera. Även ljudbilden är betydligt behagligare i den nya versionen, med medeltida musik som som lägger stort fokus på blås och slagverk. Om jag ska vara helt ärlig är originalets musik nästan omöjlig att lyssna på utan att få tinnitus och ont i huvudet, vilket gör den omgjorda musiken än mer välkommen.

Sammanfattningsvis är Defender of the Crown: The Legend Returns en hyfsad samling, som tyvärr känns lite för riktad till nostalgiker och fans av originalspelet. Jag uppskattade spelet för vad det är, men det är inget jag känner något sug att gå tillbaka till.

Testdator: Intel Core i7-12650H, 16GB DDR5, RTX 3060