Kingdom Come Deliverance

Henry har det inte lätt, han lever i det turbulenta landet Bohemia, där onda krafter mördar hans familj. Milt sagt så har han det inte lätt, och han gör allt han kan för att ta sig fram i vardagen, om det så är småärenden som att hämta prylar här och var, till att bli väpnare. En kamp i vardagen som för honom handlar om att nå slutmålet; att söka rättvisa för sin döda familj.

Kung Sigismund är den lymmel som tyckte att skicka legosoldater för att skövla Henrys by var en god idé, och det är han som utgör mycket av slutmålet i spelet. Men innan du ens kommer på luktavstånd till konungen måste du på riktigt dra dig själv genom skiten. Du behöver lära dig att strida, vara klok i dina val och se till att se bra ut för omvärlden. Allt är betydelsefullt i spelet.

När det kommer till berättelsen i Kingdom Come Deliverance så skiljer den sig från många andra förstapersons open-world RPG spel, då den faktiskt utspelar sig själv i bakgrunden oavsett om du gör något eller ej. En aspekt av spelet som faktiskt ger det en mer unik känsla, och får dig att faktiskt fundera innan du tar dig an uppdrag. Om vi tittar på storyn i sig, så är det en gedigen men inte överväldigande sådan som visas upp. Henry är den unge mannen, vars liv stjälps upp och ner efter sin familjs död och måste ta sig upp i samhället för att faktiskt kunna kräva hämnd. Det är småputtrigt och inte allt för involverande mest på grund av att spelets grafik och läppsynkning knappast är av bästa kvalitet. Grafikmässigt så är det mesta medelmåttigt, men funkar, likaså animationer. Men läppsynkningar som är lika precisa som en blind dartspelare, gör att all potentiell inlevelse lätt faller bort. Och ja, grafik är inte allt här i världen…men idag när spel betydligt lättare kan komma över bra grafik trots indie förhållanden, så är ärligt talat detta spels grafik och framförallt läppsynkning under all kritik.

Där spelet är som bäst är i dess gameplay, som eftersträvar nästan simulatorliknande aspirationer. I strider och i dialogval, så är det alltid en fråga om att göra rätt rörelse och val. Ser vi till strider, då kan man i detta medeltida RPG föra en väldigt tungrodd men detaljerad stridsteknik. Och då din karaktärs förmågor och statistik ökar ju mer du gör saker, och dialogerna består i väldigt intrikata dialogträd, som ger dig som spelare många olika sätt att spela.

Du kan därför anpassa din karaktär till en roll som passar dig på ett mer naturligt sätt, om det så är att du blir en krigare, tjuv eller bard. Något som inte bara går in på djupet (med statistik och värden) utan också är minst lika viktigt i hur du ser ut. För i detta spel så kan du på riktigt få många olika reaktioner beroende på hur du ser ut och hur du uppträder.

Överlag så är det ett splittrat intryck som infinner sig. Striderna är unika i sina tunga och realistiska slaganfall, världen känns levande, och ditt utseende spelar roll på ett säreget sätt. Dock så tappar man inlevelsen väldigt snabbt (när det kommer till storyn) när det kommer till spelets utseende och läppsynkning som bara känns slött utvecklat. För de som vill ha en simulerad upplevelse i hur det kan tänkas kännas att leva under medeltida perioden, med riddare, väpnare och sköna hästritter över enormt långa sträckor så har spelet många poänger. Visst kan man se mellan fingrarna när det kommer till grafik men att storyn inte riktigt engagerar dig, gör att man bör tänka efter extra noga innan ett köp; särskilt om man är en RPG fantast.