Spiritfarer

Tänk att ett tema som döden, vars blotta tanke kan fylla dig med ångest, ändå i vissa sammanhang snarare värmer ditt inre på ett sällan skådat sätt? Ja, just detta är vad Spiritfarer lyckas med, medan du sakta, men säkert flyter fram över eftervärldens stilla vatten…

Hemtrevnad är bara förnamnet, när du som ung ’färjkvinna’ för dina avlidna vänner över ett stort hav, befolkat av gemytliga små uppdrag, härligt utforskande och byggande av nya hus på din båt – allt med målet att få dina vänner att gå över till ”andra sidan”. Ett upplägg som annars lätt hade kunnat blivit nedstämt och mörkt, blir här istället oväntat sorglöst och fyllt av värme. Frågan är bara om det håller som spel…

Spiritfarer är (tro det eller ej) egentligen ett managementspel om döden. Du spelar den unga tjejen Stella som får ta över rodret från körkarlen Charon, och i det behöva leda de döda till rätt plats, och framförallt uppfylla deras önskningar och få resan så bekväm och hjärtlig som möjlig. Tillsammans med din söta lilla katt Daffodil (vilket även kan styras i co-op) så är det upp till dig att förse dina resenärer med mat, kärlek (ja de behöver bokstavligen kramar), och bättre bekvämligheter. Allt medan du utforskar världen, rustar upp din båt, och sakta men säkert säger farväl till de passagerare som stigit ombord.

Som ni märker är det på ytan ett väldigt annorlunda spel – men när man börjar spela, så märker man att det samtidigt på många sätt är ett väldigt traditionellt ’crafting’-spel, där du behöver utforska öar, lösa uppdrag, och få tillgång till nya förmågor för Stella. Båten i sig kan som sagt uppgraderas, med nya hus (som i sin tur kan förbättras), vilket leder till nya saker som Stella kan tillverka, för att på så sätt kunna behaga de passagerare du har. Du får nämligen själv ge dem mat, och de redan tidigare nämnda kramarna för att få deras humör att gå upp…

Bygg hus på en båt! Yay!

Relationer in i sista stunden

När du träffar på olika karaktärer ute i ö-världen så är det givetvis mer klassiska uppdrag som ska göras, för att få de på din båt, och sedan ännu fler uppdrag för att leda de över till ”andra sidan”. På detta sätt kan du utan problem ta dig fram och tillbaka över kartan, medan du försöker serva denna nya vänskap du fått, och helt enkelt få en relation till de olika varelser du möter.

Vilket för oss till utseendet av spelet, som inte bara yttras i de läckra animationer som finns, utan framförallt karaktärsdesign och världsbygge. Den handritade ’looken’ är fantastisk, och skapar en tillbakalutad atmosfär som du bara vill luta in i extra mycket. Visst blir det mycket att göra i din ”to-do-list” – men det gör inget då den visuella stilen hela tiden får dig att le belåtet. Ljudbilden går jag däremot inte in på så mycket, mest för att den gör sitt jobb och inte mycket mer. Det är en småmysig ljudbild, med fint smålunkande melodier som hörs… men det är inget som riktigt fastnar. Men det är okej, för den visuella biten är så ”breathtaking” (i alla fall enligt Keanu).

Men visst finns det baksidor av spelet ändå…

Spelets tempo är långsamt, och det i sig är givetvis inget som behöver vara dåligt, men i just detta spel, där du ändå måste korsa en enorm karta fram och tillbaka så blir det mycket onödig dödtid. Här hade de utan tvekan kunnat slipat på tempot mer… Sedan har vi den grundläggande spelmekaniken som i sig kan bli lite tjatig ärligt talat i längden. En karaktär behöver bättre möbler i sin lägenhet på båten, så vips måste du samla resurser (ibland sådana du inte kan nås förrän Stella lärt sig någon specifik förmåga), bygga sagda möbel, och få din medresenär lite gladare. Det vill säga, det blir ett ibland oväntat malande av resurser och kringflackande som skadar den annars emotionella berättelse du upplever. Hade spelet dragit ner på speltiden (idag är spelet runt 30 timmar), till en tredjedel, och gjort hela upplevelsen mer tajt, så hade det fått ett bättre betyg.

Men men… till syvende och sist…

Att leda karaktärer till ”andra sidan”, och under tiden lära känna de, är en underbart bitterljuv sak att få ta del av – och är något som i sig gör spelet värt att skaffa. Visst är dess managementdelar ganska ordinära, men med dess minnesvärda utseende och härliga berättelse så går det inte annat än att rekommendera er att lära känna döden. Ty döden är en ung flicka som heter Stella…