Enligt Google har det på ett ungefär släppts 6 200 spel på Steam bara under 2026. Det är en oerhört hög siffra på väldigt kort tid, samtidigt är det inte särskilt förvånansvärt med mängden spelstudios som finns i världen, för att inte tala om soloutvecklare. Med det sagt kan jag nästan tippa på att åtminstone 60% av de spelen är roguelikes, då det verkar vara go-to genren för spelutvecklare nuförtiden. Orbital Overdrive är inget undantag, men med en låg prislapp och intressant premiss, är den tillräckligt unik för att sticka ut ur mängden?
Nej.
Att 60% är ”roguelikes” är en påhittad siffra; enbart för komisk effekt. Men jag är rätt så säker på att många av oss upplever att de snubblar över ett intressant nytt spel, ser taggen “roguelike” eller “rogue action” och hoppar över spelet direkt. I ärlighetens namn går det inte att göra särskilt mycket inom den genren; den är begränsande för utvecklare och verkar inte tillåta kreativ frihet baserat på min upplevelse med spel inom genren. För övrigt är den faktiska siffran för släppta roguelikes 10% under 2026.
Orbital Overdrive gör allt du sett innan.
1. Vågor med fiender, check.
2. Bullet hell, check.
3. Efter visst antal vågor får du köpa en uppgradering, check.
4. Dina poäng används som valuta, check.
5. Dör du börjar du om från början med eventuellt någon ny uppgradering som är permanent, check.
6. Allt annat du sett i ett roguelike utom en story, check.
Pew pew pew!
Vad gör spelet som är nytt? Du spelar som ett rymdskepp, på en planet, och du skjuter fiender. Men är det allt? Absolut inte, du kan även slåss på insidan av planeten. Spelet är inte dåligt, det är lätt hänt att jag fastnade i fler omgångar än vad jag ville, och såvitt jag märkt verkar de inte ta slut. Samtidigt gör spelet på tok för lite för att göra något unikt. Att det är ett “twin stick shooter”* gör det inte unikt, det får inget större djup på grund av det. Det är bara att kontrollerna är annorlunda kontra andra roguelikes. Styrning görs via både vänster och höger tumspak; i Orbital Overdrive flyger du vänster, höger, fram och bak med vänster tumspak. Högern autoskjuter åt det håll du riktar tumspaken mot. Kontrollmässigt känns det bra, det är stabilt och enkelt.
Musiken är dock riktigt fet, och när du befinner dig på insidan av planeten, även kalled “Inverse”, spelas musiken baklänges. Det är en skön techno-beat som körs på repeat, som diskret smyger sig in i bakgrunden – inget som tar över, utan det ligger nästan undangömt bakom alla andra ljudeffekter som finns. Ljudeffekterna är dock charmiga, och påminner en del om ”bleep-blop” ljud som återfinns i spel från NES-eran. Rent visuellt blir det väldigt plottrigt på skärmen, till den punkt att jag inte kunde utläsa vad som pågick och jag fick huvudvärk av alla starka neonfärger. Spelet i sig upplevs inte som ett PC-spel för fem öre, utan det känns mer som ett mobilspel. Det är svårt att avgöra exakt vad som gör att det känns som ett mobilspel, jag ser bara framför mig hur jag kan spela det på en mobilskärm utan större problem. Det skulle vara fullt möjligt att byta ut handkontrollen mot en pekskärm utan större skillnad i spelet.
Progressionen känns lite ostrukturerad; du får erfarenhetspoäng som gör att du går upp i nivå, vilket ger dig en poäng per nivå för att låsa upp någon permanent uppgradering. Utöver det kan du gå upp i rang, vilket i sin tur gör att du kan låsa upp andra piloter med olika specialiseringar; bättre manövrering, bättre i strid, snabbare flygning. Det finns kort att låsa upp som ger någon permanent boost, ytterligare en uppgraderingsflik som ger en annan boost. Och under omgångarna får du möjlighet att spendera poängen du tjänat ihop för att köpa uppgraderingar – som enbart är giltiga fram tills du dör.
Vad är det då för uppgraderingar? Du har dina vanliga varianter; hur mycket sköld ditt skepp har, hur mycket skada, hur fort du skjuter, hur mycket liv du har et cetera. Dessa finner du i dina ”Tech” uppgraderingar, alltså det du kan låsa upp för erfarenhetspoäng. En stor fördel är att du kan återställa dina uppgraderingar och spendera dem på andra punkter, om så önskas, detta gör att spelaren kan anpassa spelstilen någorlunda. I omgångarna finner du uppgraderingar som ger dig en lägre procentuell ökning på, till exempel, skada, samtidigt som den drar av din totala mängd liv. Varje uppgradering känns lite som att ge och ta, vilket skapar ett pussel där du välja vad som ska prioriteras. Många uppgraderingar har också nivåer, du kan här lägga på tre av varje, och ångrar du dig, eller är i behov av poäng har du möjlighet att sälja dem. Det finns vissa uppgraderingar som är ”måste ha” varianter; en plattform som läker dig, eller ett torn som autoskjuter på ytan.
Ooooh uppgradering.
Det finns en “leaderboard” där du kan se vilka spelare som har fler poäng än dig själv, vilket jag antar är spelets sätt att skapa ett incitament för att fortsätta spela. Dessvärre är jag inte tävlingsinriktad, vilket gör att det knepet inte funkar på mig!
Summerat; om du sett trailern för spelet vet du precis vad du får. Den döljer ingenting och gör inte så mycket mer än vad som visas, samtidigt är det 50 kronor för det – vilket inte är mycket. Om du verkligen är ute efter ett roguelike är det inte dåligt – det gör vad det ska, men inte mer än så. Det är inte banbrytande och det mest originella med spelet är dess ”twin stick” kontroller samt att du spelar som ett rymdskepp på en liten planet.
Testdator: 13th Gen Intel Core i7-13700F 2.10 GHz, 16GB DDR5, NVIDIA GeForce RTX 3070 8GB
Denna recension baseras på Steam versionen.
Orbital Overdrive. Lägsta pris cirka 50 kronor enligt Steam 2026-04-13.
Kod tillhandahållen av Coyote Time Publishing.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.
