Jag har alltid varit svag för science fiction i rymden. Boken Solaris av Stanislaw Lem är fantastisk. Interstellar och Tenet står ut i en klass för sig inom det cinematiska universumet. Den tråkiga verkligheten, enligt mig, är att det inte finns så många bra spel. Alien Isolation är spännande men det är mer skräck i mina ögon. Kanske No mans sky kommer och nosar, men det saknas något. Kan spelstudion Don’t Nod slå sig in på den listan med sitt nya, linjära action-äventyr, Aphelion?
I rymden blir det ensamt, även om du har sällskap. Det är tydligt när spelet börjar med att våra två protagonister, Ariane och Thomas, har ett sånt där obekvämt “jag vill bara vara vänner”-samtal. Sekunderna efter den stela konversationen händer något och rymdskeppet de befinner sig på har hamnat i fritt fall ner mot planeten Persephone. När jordens resurser till slut sinade ut, fanns bara ett enda mål – att hitta en planet som kunde samla mänskligheten för fortsatt överlevnad. Den planeten visade sig vara Persephone som hade sänt ut en rad mystiska signaler från ett ställe som ESA (European Space Agency) döpte till The Source. Samma planet som Ariane och Thomas nu har störtat ner på.
Efter en våldsam krasch vaknar du upp som Ariane och märker att Thomas är borta. Kommunikationen mellan dig och omvärlden ligger nere och framför dig har du en helt okänd planet av is och konstiga elektromagnetiska pulser. I ett försök att nå Thomas bestämmer du dig för att ge dig av mot The Source eftersom du antar att han är på väg dit också. Ju längre tiden går isär från Thomas, blir Ariane mer desperat och börjar ifrågasätta vad som är viktigast; uppdraget eller Thomas.
Aphelion startar i ett intensivt tempo och gör sitt bästa för att hålla i det. I sann Don’t Nod-anda är spelet du har framför dig oerhört linjärt men samtidigt väldigt välskrivet. Efter två kapitel växlar spelet över till Thomas och du får följa med honom ett litet tag. Du ser hela tiden utvecklingen från båda karaktärernas håll och båda två tar sig an planeten på olika sätt. Till sin hjälp har både Ariane och Thomas en slags skanner kopplat till sitt visir. Den kan visa saker som är av intresse, vart du ska och hur långt det är dit. Det är ett bra verktyg för att lokalisera och interagera på olika sätt med den elektromagnetiska ström som genomsyrar hela planeten. Ariane är suverän på att klättra och att använda sin änterhake, något som Thomas har svårt med – förmodligen på grund av röret som borrade sig igenom hans kropp vid kraschen. Eller lathet, jag ska inte döma. De båda måste nu förlita sig på att upptäcka saker och pussla ihop vad som har hänt på planeten. Det visar sig nämligen att de inte är först här.
Persephones dubbla ringar.
Arianes del av spelet är alltså mer actionbetonat. Hon får klättra på väggar, slåss mot planetens monster, balansera på tunna övergångar och försöka överleva det frusna klimatet. Det är ganska kul de första två kapitlen men det blir så fruktansvärt tråkigt och enformigt ganska fort. Thomas del är mer förlåtande för mig eftersom med honom får du upptäcka historien bakom de som var där innan. Ett av de största pussel han står inför är att hans syre-tank har gått sönder. Således kan han inte gå alldeles för länge utan att fylla på sin tank. Jag upplever att jag får ut mer av själva historien med honom och att det är han som driver spelet framåt, medan Ariane inte upptäcker någonting alls utan “bara” får genomföra spelets obligatoriska mellansekvenser.
En sak som görs oerhört bra är dock dynamiken mellan våra två protagonister. Kraschen som Thomas överlevde landade honom på ett varmt ställe med vackra vattenfall och underbara vyer. På något sätt lyckas han också “nå fram” till Ariane på olika delar i spelet, som om hon följer spår eller ekon av honom genom världen. Det fick mig flera gånger att stanna upp och försöka förstå vad det egentligen var jag såg. Var det minnen, drömmar eller något helt annat? Spelet håller sina kort nära bröstet, och det tog mig långt in i berättelsen innan bitarna började falla på plats.
Atmosfären (pun intended) i spelet är precis vad jag förväntar mig av Don’t Nod. Det är uppslukande och greppar tag i dig direkt. Huvudrollspersonerna är lätta att tycka om och identifiera sig med. Varje miljö präglas av hisnande vyer och en fantastisk detaljrikedom, med ett soundtrack som växlar mellan sorgsna stråkar och bombastiska toner beroende på stämningen. Såhär har det varit ända sedan Remember me, men kanske framförallt i Life is Strange, och Aphelion är absolut inget undantag. Däremot är jag besviken på röstskådespelarna över lag. Vanessa Dolmen och Eric Geynes som har huvudrollerna gör ett bra jobb men det är skådespelarna runt omkring som gör att jag tas ut ur upplevelsen. I ett spel där mycket hänger på vad som har hänt och där det finns ljudupptagningar som förklarar, behövs mer engagemang och energi. Stundtals kändes det som att röstskådespelarna som spelat in sina repliker mest var där för att de var uttråkade. Det är något som hörs igenom i så fall.
Det är ändå ganska fint här.
Styrningen i spelet är också något jag hade problem med stundtals. Att trycka spaken uppåt för att få tag på nästa avsats i berget fungerade kanske 70% av gångerna och 30% registrerade den inte alls. Samma sak med knapptryckningar som ibland kunde gå obemärkta förbi vilket ledde till sämsta tänkbara resultat för våra hjältar. Vissa grafiska problem där armar, huvuden eller ryggsäckar klippte igenom fasta ytor titt som tätt sänker också betyget lite.
Spelet är väldigt kort också. På lite drygt tre timmar tog jag mig igenom hela storyn och om jag skulle vilja 100% spelet kanske jag bara behöver spela en halvtimme till. Jag vill så gärna tycka om det här spelet och det gör jag också till viss del. Men priset, speltiden och alla de små missarna läggs på hög och Aphelion visar sig vara ett dussinspel som tyvärr kommer att falla i glömska när det är färdigspelat. Om det skulle komma ut på rea, vilket jag nästan kan garantera att det gör inom en snar framtid, hade jag tyckt att ni kan slå till. För trots sina tillkortakommande, finns där en del saker i spelet som är bra både visuellt och dramaturgiskt. Tyvärr får det sälla sig till raden av spel som känns okej men inte mycket mer.
Det tråkiga är att jag hade förväntat mig mer av Don’t Nod. Nu känns det som att vi fick ett spel som hastades ihop med lite slarv i kanterna för att kunna släppas till en längtande publik.
