ChainStaff

Detta Contra-inspirerade skjutarspel tar dig land och rike runt genom ett demoniskt landskap med motbjudande bossar, gömda uppgraderingar och ett oväntat vasst sinne för humor.

Plötsligt en dag föll de över jorden, mystiska sporer från yttre rymden och lade sig över planeten likt vindburna fröer från maskrosor. Men det här var inga maskrosor. Innan vi visste ordet av hade de förvandlat hela jordens flora och fauna, från ordning och struktur till ett utomjordiskt kaos. Grönska förvandlades och förvrängdes till oigenkännliga färger. Djur muterades, växte och satte skräck i lokalbefolkningen. Själva fysikens lagar vändes upp och ner, med klippor från berg som spontant blev till svävande öar, och kluster av amöbor som förvandlades till åskstormsbelamrade ö-formationer. Planeten Jorden blev en oigenkännlig utomjordisk planet.

Jordens styrande satte sig dock inte på sina händer i apatisk passivitet. Nej, de skickade in ett par insatsstyrkor för att bemöta mutationen kring ett av klustrena. Men trupperna anfalls av mystiska kackerlacks-liknande, massiva insekter, och alla soldater bringades om livet. Alla utom en. Sergeant Jesse Varlette. Han vaknar efter anfallet. Men något är annorlunda. Han har en av dessa insekter… på sitt huvud. Den sträcker ut en lång kropp längs ryggen och har ett ohyggligt fult anlete. Men Varlette var fortfarande sig själv. Bara starkare, snabbare och smartare. Det mänskliga försvaret bestämmer sig för att använda sergeant Varlettes nya förmågor för att möta de mystiska utomjordiska sporerna.

Och det är här du som spelare träder in i rollen. Det jag just har beskrivit kan låta ganska bistert, och jag brukar vara ett stort fan av den här sortens totala mörker och utomjordiska världar. Men ChainStaff är, lite oväntat, ett komiskt och djupt absurt spel de flesta gånger med bisarra sidokaraktärer och avslappnat tugg mellan uppdragen. Varlettes extraktionspilot är en cowboy-hippie med septum-piercing i näsan och cowboyhatt vid namn Choppa Papa (“för att Dropship Murphy var upptaget!”), och han skojar gärna lite grabbigt och lättsamt med Varlette under helikopterfärden. Varlettes befäl, kapten Knox, är målad som en tysk krigsgeneral från sena 1800-talet. Och vi får absolut inte glömma Varlettes syster Doctor V, som är den forskare som desperat försöker hitta svaret på hur vi kan avlägsna Varlettes kackerlackshuvud utan att ta livet av honom. Det är jävligt hårdrock!

Spelet har en ton som påminner mig väldigt mycket om Suda51 och spelografin från hans studio Grasshopper Manufacture. Det är ett tvådimensionellt spel med psykedelisk design och hypnotiska animationer, och det är väldigt färgstarkt. Grafiskt sett påminner det mig lite om 2D-sekvenserna från Shadows of the Damned, eller SteamWorld-spelen. Även Hotline Miami kommer på tanke när jag spelar ChainStaff. Musiken är mycket nämnvärd – spelet avnjuts till tonerna av power metal som låter som något Iron Maiden skulle ha skrivit på 80-talet. Spelet har ett fantastiskt huvudtema, och resten av spelets musik går i samma stil. Mycket bra!

Nu måste vi dock prata lite hur det faktiskt spelas! ChainStaff är ett gammaldags skjutarspel och en plattformare som tar stor inspiration från spel såsom Contra, Bionic Commando och Metal Slug. Du har ett gevär som du kan sikta runt med 360 grader med hjälp av analogspaken. Genom att hålla nere en avtryckare “låser” du fast dig i marken och gör att du kan sikta runt utan att röra din spelarkaraktär.

Utöver detta är spelet centraliserat kring dess titelnämnda kedjestav. Spelarkaraktären kan använda sin insektskropp som en änterhake och svinga från i princip vilken yta som helst, och det inkluderar flygande fiender. Svingandet för mina tankar främst till det klassiska NES-spelet Bionic Commando och Super Nintendo-klassikern Super Metroid, och för all del även nyare spel med svingnings-mekanik. Det är väldigt roligt och framförallt väldigt smidigt att svinga sig, och du kan få upp ett rejält momentum genom att använda den här funktionen – jag ser stor speedrun-potential för den som förmår bemästra den här delen av spelmekanikerna.

Kedjestaven har ett par till viktiga funktioner. Genom att hålla knappen intryckt laddar du upp energi för att kasta staven som ett kastspjut. Det här gör extra mycket skada och är ett effektivt sätt att skada bossar på. Och om du kastar spjutet på en vägg eller på marken så fastnar den. Du kan då använda staven som en bro att stå på eller klättra i. Du kan till och med manipulera och styra stavens form och orientering medan den sitter fastnaglad. Genom att fälla ned staven över dig själv kan du använda den som skydd från fallande objekt och projektiler, och även stoppa bossar från att stampa ner dig i marken eller krossa dig med stenblock. Eller att lyfta hela klippblock för att öppna hemliga vägar – vidden av möjligheter för varierad spelgång är enorm!

Det är genuint imponerande, vilken kontroll du har med den här kedjestaven, och det ger spelet en distinkt identitet. Spelets tydliga inspiration av historiska verk till trots så är det här ett genuint originellt indie-spel. Här finns det idéer som jag personligen inte har sett någon annanstans. Som gammal räv från svunna tider kan jag inte låta bli att små-le för mig själv när jag tacklar spelets första banor. Men du behöver absolut inte vara ett fan av äldre spel för att uppskatta det här. Det står kort sagt på egna ben.

Spelets banor är fulla både av gömda föremål (uppgraderingar till din stav, uppgraderingar till ditt gevär och skölduppgraderingar) och av strandsatta soldater i behov av räddning via vår monstruösa insektsprotagonist. Och här kommer spelets moralsystem in i leken. När du hittar en strandsatt soldat får du välja mellan tre val. Du kan rädda soldaten, och i gengäld få teknologipoäng för att köpa större sköldkapacitet och andra undervapen. Men du kan också välja att äta hans hjärta!

Om du äter soldaters hjärtan aktiverar du ett alternativt hälsosystem som låter dig läka genom föremål tappade av fiender, och nyttja en blodtörstmekanik som ökar dina offensiva förmågor. Nackdelen? Om du gör det här tillräckligt många gånger kommer människotrupperna vända sig emot dig och attackera dig så fort de ser dig. Du kan även välja att sörpla i dig deras hjärnor! Då får du starkare skjutvapen. Men återigen – du kommer inte bli ”Månadens Anställd” bland dina kollegor om du väljer det här alternativet mer än ett par tillfällen, och det påverkar även spelets historia negativt.

Det faktum att spelet ger dig några alternativ kring hur du vill spela det öppnar upp för en återspelbarhet som ger spelet mer kött på benen. Och det är välbehövligt, då spelet är kort och kan varvas på ungefär 10 timmar. Spelet har en lagom nivå av utmaning, med ett sparpunktsystem som låter dig snabbt komma in i striden igen om du kolar vippen.

Några ord om spelets bossar och fiender, som är minnesvärda, groteska och totalt absurda. Spelets första boss utspelar sig inne i gapet på någon slags drake, där du måste skjuta sönder tänder för att komma åt drakens gomspene (uvula palatina). Men akta dig! För du kan i röntgensyn se hur tandanlagen tränger ut från käkarna på nytt! Och det är ganska talande för hur groteskt spelet kan te sig. Fiskar som förvandlas till gräshoppor. Amöbor som befinner sig i celler du kan gå in i. Slemsäckar som måste bekämpas genom att du med din kroppstyngd drar ut organen ur kroppen. Om du är en av de som tycker om att kolla på acne-poppar-videos på TikTok kommer du kanske tycka att det här är väldigt roligt. För oss andra är det mest motbjudande. Men allt är presenterat med ett sinne för humor som håller spelet bestämt borta från skräckgenren.

Spelet är i skrivande stund något buggigt. Min spelarkaraktär har blivit osynlig vid ett tillfälle, och grafik för föremål kan “fastna” i skärmen. Förhoppningsvis kommer detta åtgärdas i en uppdatering. Men jag hade inga problem med att ta mig till slutet av spelet, och det är fullt spelbart och njutbart.

Jag har faktiskt inte så mycket negativt att säga om spelet. Jag hade tyckt om en bättre kartskärm som jag hade kunnat studera i detalj för att hitta gömda föremål. Och spelet ger dig inte massor med variation i hur det spelas. Men ChainStaff är ett spel som vet vad det är bra på och fokuserar på det som funkar. Därför kan jag inte låta bli att ge spelet en varm rekommendation för dig som gillar bra plattformsskjutarspel med originella idéer och en lagom dos humor.