Hitman 2

Agent 47 är tillbaka i uppföljaren till 2016s remake av Hitman. Det är dags att hitta fler kreativa sätt att eliminera sina måltavlor. Har IO Interactive lyckats med en bra uppföljare?

Det finns en stor skillnad mellan Hitman (2016) och Hitman 2, kanske mycket på både gott och ont. Till skillnad från det förra spelet så är Hitman 2 inte episodiskt. Denna gång får man hela spelet på samma gång istället för att varje karta släpps en gång i taget. Detta ser jag som positivt men kan även vara en liten besvikelse för de som hade förväntat sig mer och större förändringar utav uppföljaren. För fans av serien som enbart vill ha mer av det goda som föregångaren erbjöd är Hitman 2 ett bra och underhållande spel.

Berättelsen i spelet fokuserar på tråden mellan Diana och Agent 47, men är inte väldigt fängslande, samt att den inte framförs på ett sätt som suger in en i historien. Det finns en stor avsaknad av filmsekvenser, istället har IO Interactive valt att föra fram berättelsen i något som liknar en story board, rent ut sagt stillbilder tillsammans med berättelseröster. Det kändes stelt och fick inte mig som spelare att vara intresserad, utan istället ville jag att dessa sekvenser skulle ta slut så att jag kunde kasta mig in i spelet igen och lönnmörda lite mera.

På tal om att lönnmörda, det är här spelet skiner. Hitman 2 erbjuder sex nya kartor att utöva sin kreativitet på; allt från Mumbai till Vermont. De varierar i storlek; vissa känns gigantiska och andra kan kännas rent ut sagt klaustrofobiska. Alla nivåer har dock flera olika tillvägagångssätt i ren Hitman-anda vilket gör det oerhört roligt att både planera och utföra sina ”hits”. Många utav kartorna har flera måltavlor och erbjuder även mycket omspelsvärde.  Genom att utföra vissa handlingar kan du även låsa upp nya saker, startplatser och outfits som du kan använda för att spela om en nivå. Varje nivå erbjuder även ett par olika berättelse-element att upptäcka, vilket uppmanar spelaren till att ta en annorlunda väg för att utföra sitt uppdrag när man spelar om nivån. 

En annan favorit i repris är The Briefcase som gör en comeback. Agent 47s bästa vän som gömmer hans godsaker såsom ett sniper-rifle i säkert förvar, något som fattades i remaken. För dig som inte spelat 2016-versionen av Hitman så kan man införskaffa Legacy-paketet och därmed spela alla föregångarens nivåer. Det kan även vara skoj att återuppleva dessa kartor för dig som redan spelat föregångaren, då du kan använda nya verktyg och dylikt från Hitman 2 i dessa nivåer. 

Hitman 2 känns, ser ut och låter som ett Hitman-spel. Nivåerna är dynamiska och väldigt snygga. Spelet uppmuntrar tålamod vilket man verkligen inte har något emot då omvärlden är intressant att bevaka. Samspelen med skriptade karaktärer är riktigt bra gjorda. Spelet är långt ifrån perfekt och kunde behöva en finslipning lite här och var, men det glömmer man snabbt bort när nästa utmaning kommer runt hörnet. Det kan ta timmar att genomföra vissa kartor på bara första genomspelningen, och även när allt inte gick som man tänkte så är det fortfarande oerhört underhållande. Det är nästan lite roligare att klura ut hur man ska ta sig ut ur en situation som man inte hade förväntat sig skulle hända. Jag hade enormt mycket kul med spelet och kommer nog att gå tillbaka lite då och då när man känner sig lite sugen på att vara kreativ.