Cthulhu: The Cosmic Abyss

Utgiven 1928, Call of Cthulhu av H.P. Lovecraft är en kort berättelse som många känner till. Om något blev Lovecraft känd för sin genre kosmisk skräck, väsen som är större än vad en människa kan förstå, varelser vars logik och tankesätt är bortom vad människor är kapabla till. Lovecraft, säga vad man vill om honom, han lyckas i sina berättelser beskriva saker som inte finns – samtidigt som han är så pass vag i det att fantasin skenar.

I Lovecrafts mythos är Cthulhu den mest välkända av hans skapelser, då det är en av de få av hans varelser som har någon relativt tydlig beskrivning. Cthulhus makt målas upp på ett fantastiskt bra vis, ett väsen som kan driva folk till vansinne utan att ens vara i närheten av dem – de som drabbas har mardrömmar eller visioner av honom och hans stad utan att ens stöta på honom.

Det finns en del spel som är inspirerade av Lovecrafts mythos, det universum som han har skapat och alla spelen erbjuder olika tolkningar på den. Det finns pussel-deckarspel såsom Call of Cthulhu (2018), lite mer actionorienterade spel där vi finner Forgive Me Father. Nu är det dags för Nacon och Big Bad Wolf att bidra till genren, något som jag varmt välkomnar, då det aldrig skadar med fler spel inom “Lovecraftian horror”.

Oh boy, nu kör vi!

Det första jag reagerade på när jag påbörjade min resa genom spelet är dels grafiken som ser riktigt bra ut, dock inte fullt så optimerat som sig bör. Spelet nyttjar sig av Unreal Engine 5 som är en oerhört bra och flexibel motor som rent visuellt kan se fantastiskt ut i rätt händer. Och Cthulhu: The Cosmic Abyss (som jag kommer kalla CCA) ser väldigt bra ut. Spelet var förinställt på Epic i grafikinställningarna, vilket jag fick tona ner till Medium då spelet kändes stundtals som en PowerPoint-presentation – speciellt i sekvenser där spelet “diskret” laddade in ny information om kartan jag befann mig i.

Något annat jag reagerade på var årtalet som spelet utspelar sig i, de spel jag spelat tidigare (och som nämnts ovan) brukar utspela sig i närtid från att berättelsen släpptes – alltså 1920-talet. Men CCA valde istället att utspela sig 2053, vilket gör det möjligt att ha lite andra intressanta miljöer än vad jag hade förväntat mig. Detta innebär också att Big Bad Wolf implementerat en AI-kompanjon med namnet Key, som blir Noahs enda vän under resans gång. I tidigare spel handlar det oftast om att karaktärer nyttjat intuition eller förmågor för att kunna lösa pussel, medan i detta spel är Key den som hjälper Noah.

CCA är ett pussel-spel, och efter Kapitel 1 som fungerar som spelets “tutorial” bör du vara bekväm med en större del av spelets mekaniker. Gå, springa och hoppa men även att pilla på ledtrådar och även lösa problem. Det finns väldigt många objekt att interagera med under spelets gång, varje gång du interagerar med ett objekt lagras information om det i “the Vault”, eller ett valv med information om allt du interagerat med. Vissa objekt har ingen större betydelse mer än att fylla ut världen, i andra fall stöter du på objekt som kanske kräver ytterligare analys. De gångerna ställer Key en fråga kopplat till objektet, men det är upp till dig att länka ihop det objektet med ett annat objekt för att dra en korrekt slutsats.

För det mesta är dessa slutsatser enkla att reda ut, och som tur är de inte obligatoriska för att kunna spela vidare. I vissa fall kan korrekt slutsats ge dig ytterligare en ledtråd i vad som ska göras för nästa steg i pusslet bara, men det är fullt möjligt att klara sig utan dem om du lyckas pussla ihop det utan spelets hjälp.

Spelet består av 7 kapitel allt som allt, och erbjuder en speltid på cirka 10-15 timmar vilket stämmer rätt så bra överens med min speltid. Första kapitlet gör ett bra jobb med att etablera de viktigaste karaktärerna i spelet, och eftersom det är linjärt och berättelsedrivet är det viktigt att kunna få ett hum om vad målet med spelet är. Allt öppnar upp med att Noah och en kollega vid namn Elsa är på väg för att besöka en vän som heter Mei, då de inte har hört från henne på ett tag. Väl hos henne är huset övergivet med en mindre sanitär källare täckt i någon grön sörja; efter lite undersökande visar det sig vara en portal till en annan värld. Elsa och Noah kliver in, men på grund av mindre trevliga händelser lyckas Noah återvända till huset medan Elsa lämnas kvar. Vårt primära mål är nu att leta rätt på henne, vilket tar oss in på kapitel 2. Om du lider av rädsla för djupa vatten kommer det bli kämpigt här. Det är lite oklart vad Noah och Elsa jobbar med – de verkar tillhöra en organisation vid namnet ”Ancile” som ska utreda vad en annan organisation, ”Ocean-I” pysslar med.

”Haha, I’m in danger”.

Jag kan inte ens spela Subnautica utan att få hjärtproblem, SOMA var konstant ångest (även om jag älskade spelet). Men kapitel 2 var riktigt jobbig för mig personligen, atmosfären var klockren och jag var livrädd på grund av att det utspelar sig i väldigt djupa och mörka vatten. Men det är också lite av ett problem, för efter kapitel 2 försvann det som gjorde spelet läskigt. Noah övergår från den mänskliga världen till platser som R’lyeh (vilket är häftigt som en fan av världen) atmosfären är bra, men det är inte läskigt längre. Big Bad Wolf har gjort ett fantastiskt jobb med att bygga atmosfären i varje kapitel, däremot saknas allt det obehagliga. Bortsett från kapitel 2 upplevde jag resten av spelet som ett pussel-spel med Lovecraft-inslag.

På tal om atmosfär, ljuddesignen generellt är väldigt bra gjord. Det uppstod några buggar i kapitel 5 som krävde en omstart av spelet för att lösa dem, men generellt sett är ljudkvalitén bra. Röstskådespelarna till Noah och Key gör ett bra jobb, och jag vill ge extra beröm till hon som gör rösten till Key. Hon ska spela en AI, vilket hon gör, men stundtals låter det som att en del av det mänskliga slinker igenom, vilket skapar en “uncanny valley”-känsla till henne. Vilket är oerhört passande just för att Key är en AI, men kan det vara så att något mänskligt börjar tillkomma till henne? Vem vet.

Musik är dock sällsynt i spelet, det används enbart vid större, viktigare händelser, vilket gör spelet oerhört tyst – omgivningarna har sina egna ljud som, återigen skapar en bra atmosfär. De få gångerna musik spelas är passande och välförtjänt och vissa låtar är rent av mäktiga.

Det finns ingen svårighetsgrad, något som jag önskade fanns mot slutet i kapitel 6 då jag satt fast på ett pussel oerhört länge. Det går att aktivera tips, dock är de enbart kopplade till det som finns i valvet, alltså gav de inga visuella ledtrådar till var jag skulle härnäst eller vad jag kanske hade missat. Den största utmaningen jag upplevde i spelet var inte pusslen i sig, utan det var vad spelet krävde att jag skulle göra.

Kapitel 5 bråkade en del med mig, efter många om och men bestämde jag mig för att klara kapitlet med hög korruption då jag inte fann lösningen för att klara det med låg korruption. Med dolk i hand begav jag mig mot monstrets hjärta och försökte hugga den. Efter en hel del problem, cirka en timme senare, fick jag till det. Jag hade stått några pixlar fel vilket gjorde att jag inte fick upp alternativet för att hugga hjärtat.

Kapitel 6 blev lite buggigare, efter många om och men hittade jag ett material som skulle hjälpa mig att läsa av text som blivit bortnött. Dessvärre försvann texten innan jag hann läsa av den vid varje försök – vilket gjorde det blev lite svårare att ta sig igenom det pusslet utan ett tydligt svar.

Davy Jones eller… någon annan?

Vissa kapitel ger dig möjlighet att klara dem med låg korruption eller hög korruption; även om jag siktade på låg korruption lyckades jag inte alltid. Beroende på mängden korruption du har anammat under spelandets gång kommer detta ge ett resultat på slutet av spelet – för i slutet står du inför några val, och det i kombination med korruptionen du har kommer slutsekvensen skilja sig någorlunda. Utöver det kan även korruptionen du dragit på dig antingen förbättra eller förstöra vissa uppgraderingar (mer om det nedan) du använder under spelets gång. I vissa kapitel har du två alternativ till hur du väljer att lösa ett pussel; ena alternativet är svårare men genererar låg korruption, medan andra alternativet är lättare och genererar hög korruption.

Det går även att finna små uppgraderingar till Key, vilket uppmuntrar att undersöka omgivningarna någorlunda, även om de kan kännas oerhört linjära. Noah har sin ficklampa, men även en “sonar” som pingar objekt i omgivningen. Varje gång du interagerar med ett objekt kan du pinga specifikt efter objekt som innehar en specifik komposition. Ett smidigt verktyg för att försöka leta rätt på någon komponent som saknas för ett pussel. Och de flesta uppgraderingarna du finner kommer på något sätt kopplas till den, eller till att utöka energinivån du har för att analysera vissa objekt. Att analysera ett objekt kostar 1 energi, som kan återfyllas genom att samla på sig vätska från orangea svampar som finns i varje kapitel. Vissa uppgraderingar gör att energinivån fylls på med 1 poäng om en korrekt slutsats har gjorts i valvet.

Överlag är det ett kompetent spel, vissa pussel kan kännas lite klurigare mest orsakat av bristande tydlighet. Kapitel 5 kan dra åt helvete för sina plattformssektioner som dödar dig om du står på en osynlig plattform någon sekund för länge. Men under min andra spelomgång insåg jag att jag hade missat att analysera ett objekt som hade kunnat gjort de osynliga tentaklerna synliga, ha nu det i åtanke i ditt spelande för att slippa mitt lidande. Det är ett kort spel som gör ett bra jobb. Jag blev underhållen, jag gillade omgivningarna och de olika pusslen som fanns. Men spelet behöver optimeras ytterligare och de senare pusslen skulle verkligen behöva ses över, för även med hjälp på traven insåg jag att ett pussel i kapitel 6 hade buggat vilket inte gav vad jag behövde för att få rätt slutsats.

Testdator: 13th Gen Intel Core i7-13700F 2.10 GHz, 16GB DDR5, NVIDIA GeForce RTX 3070 8GB