Atomic Owl

80-tals-neon, pumpande synthwave-toner, cyberpunkvibbar, ett plattformsspel från 90-talet stöpt i Super Nintendo-mallen och snygg grafik. Kan det vara nått? Ja, läs vidare så får du se.

Först och främst. Låt oss titta på handlingen?

Atomic Owl är det nya kickstarter-backade spelet från Monster Theater. Handlingen kretsar kring uggle-prinsen Hidalgo Bladewing som bor i neonriket Judanest. En dag när Hidalgo och hans vänner besöker deras favorit ramen-restaurang konfronteras de av den hämndlystna kråkan (Void Crow kallas rasen i spelet) och tillika trollkarlen Omega Wing. Han använder sig av en ondskefull, mystisk kraft som kallas den mörka fjädern för att hjärntvätta Hidalgos vänner som genast vänder sig mot honom och blir hans värsta fiender. Efter att ha förlorat konfrontationen blir Hidalgo fastbunden vid ett magiskt träd som straff. Under tiden släpper Omega Wing lös horder av monster som kallas Tengu som löper amok i riket. Två år senare blir han plötsligt fritagen av ett demoniskt svärd som bär namnet Mezameta. Det unika med detta vapen är att det kan prata och har en kaxig attityd som få kan matcha. Nu är det upp till uggle-prinsen att ge sig ut på en dödlig turné där han slaktar horder av tengus, besegrar sina hjärntvättade vänner och gör allt i sin makt för att stoppa Omega Wing och hans skräckvälde en gång för alla. Detta är handlingen i stort och när det kommer till spelkategorin som Atomic Owl tillhör är det ett så kallat Roguelite-spel.

Vad är då en Roguelite och hur passar Atomic Owl in i allt det här?

Själva spelgenren har fått sitt namn från rollspelet Rogue som kom ut 1980. Det som bland annat utmärker denna kategori av spel är att de är extremt svåra. De innehåller perma death och vad det betyder är att när din karaktär dör i spelet raderas sparfilen och spelaren måste börja om från början igen. Alla uppgraderingar och insamlade artefakter som genomfördes innan spelkaraktären förlorade sitt liv försvinner och allting nollställs. Dessutom genereras nya banor varje gång ett nytt spel startas så ingen spelomgång är den andra lik. När det kommer till Atomic Owl hamnar det i kategorin roguelite och vad det betyder är att det delar samma DNA som ett roguelike spel fast är något lättare och mer förlåtande i sin utformning. Spelet innehåller fortfarande perma-death och du börjar om från början igen efter att din karaktär har mött sin skapare. Däremot får du behålla allting du samlat på dig under spelets gång vilket gör nästa spelomgång lite lättare. Atomic Owl har heller inga slumpvis genererade banor utan de olika nivåerna är konstanta i sin design och alla fiendeplaceringar är oförändrade. När du påbörjar en helt ny spelomgång har din karaktär 20 livspoäng. Det är inte mycket i början men ju bättre din karaktär blir desto mer liv får du.

Nu är det kokta fläsket stekt!

Det är verkligen inte lätt att navigera oskadd genom spelet (speciellt om du kör kampanjen som ett roguelite) och det resulterar i en fundamental aspekt i Atomic Owl. Det blir oerhört viktigt att memorera var alla fiender befinner, hur deras beteenden och attackmönster ser ut och hur de olika banorna är utformade för att kunna klara dig helskinnad igenom spelet. För min del var det verkligen ingen lätt uppgift och jag lyckades klara flera av banorna och komma till den första bossen innan det blev game over för min del. Spelutvecklarna måste ha insett att Atomic Owl är ett väldigt svårt spel för när ett ny omgång startas får du möjligheten att välja om du vill spela kampanjen med eller utan rouge-lite inställningen aktiverad. Emotionellt blåslagen av den brutala svårighetsgraden valde jag att spela igenom Atomic Owl som ett mer traditionellt plattformsspel istället för ett roguelite. Detta resulterade i att spelupplevelsen blev oerhört mycket bättre och roligare för min del.

I vilken liga spelar Atomic Owl?

När det kommer till Atomic Owl är de 2D-plattformsspel som drar inspiration från klassiker som Castlevania eller Mega Man. Du rör dig från vänster till höger i spelvärlden och navigerar framåt genom att hoppa på plattformar och vertikala väggar. Fienderna du möter på vägen dödar du med dina tillgängliga krigsredskap. Hidalgo har fyra olika vapen som han när som helst kan välja att använda i spelet. De är svärd, hammare, piska och tungt bredsvärd. De har alla olika egenskaper och balanserar varandra väl i skada och utförande. Med dessa dödar du mängder av tengus som förorenar neonriket med sin oheliga existens. Du har även en händig attack som skjuter iväg projektiler som dödar monstret närmast dig. På de svårare banorna och framförallt på bossarna är denna förmågan oerhört tacksam att ha med sig i sitt arsenal.

På banorna finns det glödande, gröna bollar utplacerade som du kan plocka upp. De kallas för Meza och dessa gör att din karaktär går upp i nivå och får mer liv. Det finns även en blå variant av meza som du får när du dödar monster och dessa fungerar som spelets valuta. När du har tillräckligt med blå meza-bollar insamlade kan du köpa permanenta uppgraderingar som till exempel extra liv till din karaktär som gör spelet lättare. Möjligheten att kunna köpa uppgraderingar uppkommer bara när du har dött. Då hamnar din karaktär i en slags limbo-värld. Där finns en tänd brasa som du kan slå dig ner vid och där kan du köpa permanenta uppgradering till din karaktär. Ibland dyker det upp tillfälliga uppgraderingar från dina besegrade fiender. Dessa kallas för ’Wing Remnants’ och de kan bland annat ge Hidalgo möjligheten att trippelhoppa men när spelomgången är över blir du av med dem. I mitten av spelet får du även möjligheten att kunna förvandla dig till en Void Crow för ett kort ögonblick och då blir du ett stort kråkmonster som inte kan ta någon skada. 

Även om du spelar igenom Atomic Owls sex timmar långa kampanj utan roguelite inställningen aktiverad kommer du att dö… ofta! Spelet är svårt och designen på spelets åtta banor gränsar ibland till det brutala men ingenting känns orättvist på något sätt. Kontrollen är inte helt exakt vilket är lite negativt i denna spelgenren men på något konstigt sätt håller sig ändå spelupplevelsen hela tiden inom ramarna. När jag dog på något snöpligt var det nästan alltid mitt eget fel och inte designen på spelet och det är ju ett positivt tecken. Variationen på monstren är intressanta och bra. Det finns långsamma, larvliknande varelser där vissa av dem ger dig liv, flygande gamar, soldater med gevär, stora jättar som antingen kastar eldbollar eller skjuter elektricitet, kanontorn och svävande drönare som avfyrar växande ringar med skott. Det finns flera träningsbanor i spelet och de ser alla ut som de är tagna ur den minimalistiska datorvärlden som finns i filmen Tron från 1982. Dessa är svåra men det är viktigt att genomföra dem då de visar spelaren hur hen skall tackla de svårare hindren på banorna längre fram i spelet. Bandesignen har en bra variation och detta gör att spelet känns fräscht och intressant.

Grafiken i spelet är riktigt snygg!

Det grafiska hantverket och spelets presentation. Tumme upp eller ner?

Grafiken i Atomic Owl är riktigt bra och består av en veritabel färgexplosion av 80-tals pastellfärger och pulserande neon. Sprite-designen på huvudrollskaraktären och de olika fienderna är bra, men lutar lite åt det minimalistiska hållet. Introsekvenserna i spelet är snygga och består av 2D-bilder som hade passat perfekt i ett Super Nintendo-spel från 90-talet. Designen på spelvärlden och de handmålade bilderna är alla en kärleksförklaring till filmen Blade Runner och Cyberpunk-kulturen i stort. Bakgrunderna är mycket levande och fulla av rörliga detaljer som skänker spelupplevelsen ett kittlande djup som gör dig nyfiken på världen. Jag måste rikta ett speciellt fokus när det kommer till Atomic Owls huvudsakliga presentation. När spelet startar springer hjälten konstant från vänster till höger i den neon-drypande spelvärlden medan speltiteln och listan över de som har producerat spelet långsamt scrollar förbi i bakgrunden. Det är oerhört snyggt gjort och jag sögs omedelbart in i spelet och villa starta kampanjen ögonabums.

Att spela Atomic Owl handhållet fungerar bra men karaktärsspriten och de flesta fiender blir väldigt små på Switch-skärmen och jag fick ofta anstränga ögonen för att kunna se saker och ting mer tydligt. När spelet startas dyker Eastasiasoft-loggan först upp och efter det möts spelaren av en svart skärm i över 40 sekunder innan spelet startar. Första gången det inträffade trodde jag att spelet hade kraschat och startade om det. Det är ju tekniskt sett inget fel med spelet men det känns lite udda att ett spel som Atomic Owl behöver så lång tid av svart inaktivitet för att komma till startmenyn. Spelet hackade en hel del på sina ställen och med det brutala kravet på millimeter-precision som spelet kräver av dig gör det spelupplevelsen sämre. Det uppstod även lite grafiska buggar i slutet av spelet. Förutom detta fungerade spelet som det skulle. Pausmenyn är snygg men tillför inte så mycket. Den har lite information om de olika karaktärerna, vapentyperna och en karta över världen men förutom detta är den inte mycket till användning.

Över till ljudbilden. Är det en klass för sig eller bakgrundsbrus?

Musiken i spelet är en klass för sig själv och är utsökt från första till sista tonen. Merparten består av oerhört medryckande Synthwave och moderna Chip Tune-låtar som är riktigt svåra att sitta still till. Detta är inte allt och pumpande techno och atmosfäriska drum’n’bass-kompositioner kompletterar ljudbilden på ett alldeles förträffligt sätt. Drivet i låtarna passar spelet perfekt och det fyller mig med en spelglädje som inte går att förbise. I detta kölvatten följer också den positiva effekten att jag vill spela vidare och hela tiden bli bättre och snabbare på det jag gör. Däremot har ljuddelen som inte berör musiken lite mer att önska. Ljudeffekterna och röstskådespelarna är bra men konstigt nog är bara vissa sekvenser i dialogerna belagda med röster. Att inte all dialog i spelet bärs upp av röstskådespelarna skänker ett inkonsekvent och ofärdigt intryck i spelet och känns som en onödig miss i speldesignen.

För att summera är Atomic Owl ett spel som beroende på hur du spelar igenom det passar olika typer av människor. Gillar du extremt svåra utmaningar där ett oerhört fokus ligger på memorering och uthållighet och att ha tungan rätt i mun. Ja, då är detta ett spel för dig. Om du som jag själv inte gillar denna typen av spel så finns det ändå ett sätt för oss att njuta av spelet och få en rolig spelupplevelse. För Atomic Owl har fantastisk musik, härligt neondrypande grafik och en bra spelkänsla som inte faller isär även om spelet ibland har lite tekniska problem. Och för priset på 142 kronor är detta ett spel jag rekommenderar för alla som gillar 2D-plattformsspel med retrodoftande pixelgrafik.