Forza Horizon 6

Forza Horizon-serien har länge varit känd arkadracing i en öppen värld, där nöje går före verklighetssimulation. Nu förflyttar sig serien till Japan med seriens största karta hittills. Välkommen till Forza Horizon 6.

Resan mot legendstatus inleds!

Spelet öppnar med att vi får designa vår spelarkaraktär. Det är en mycket enkel karaktärskreatör det rör sig om här. Det vi får välja är bland annat vilken frisyr och vilket pronomen vår karaktär har. Lite kul att vi även kan välja att ha proteser. Jag valde att min karaktär skulle ha en armprotes, det såg fränt ut. När vi har skapat vår karaktär välkomnas vi av en lokal invånare vid namn Mei, som introducerar oss till Horizon-festivalen, där vi ska racea och få poäng nog att nå legendstatus för att ta oss till Legend Island, en ö där endast legendariska racers får vistas.

Detta är mer eller mindre huvudberättelsen. Vi samlar poäng genom att racea och ta oss an utmaningar, för att sedan ge oss in i ett armbandsevent, där vi får ett nytt armband som låser upp nya banor och aktiviteter i världen. Armbandseventen anser jag vara lite av spelets höjdpunkter, mycket på grund av att de är helt galna och orealistiska. Vad sägs till exempel och att racea mot en mech med musik från den japanska artisten Ado i bakgrunden? För det mesta tycker jag att denna progression fungerar bra, tills du kommer till att du ska få guldarmbandet, som kan ses som slutet på spelets “huvudberättelse”. Du måste nämligen samla runt 32.500 Horizon Festival-poäng, vilket kräver att du nästintill tar dig an allt tillgängligt innehåll på kartan. Visst, spelet är inte menat att “klaras ut” utan det är menat att spelas i många timmar under lång tid, men det betyder också att många spelare aldrig kommer att nå legendstatus, vilket jag tycker är lite synd.

”Bara lite till”

Som sagt är spelet enormt stort och innehåller en lång rad olika aktiviteter att avnjuta. Bland annat har vi fartkameror, där vi ska nå upp till en viss hastighet för att få stjärnor som i sin tur ger oss Horizon Festival-poäng. Det finns även en del andra aktiviteter, bland annat varningsskyltar, då vi ska få upp fart och skjuta oss så långt vi kan över ett stup och driftbanor där vi ska samla poäng genom att drifta i kurvor. Alla dessa aktiviteter har tre kriterier som ger dig en stjärna var (det är vanligt att du får mer poäng på en driftbana eller att du kommer in med ännu högre hastighet förbi en fartkamera). Dessa aktiviteter låses upp allt eftersom du klarar armbandsevent. Aktiviteterna fungerar fint och känns naturligt placerade på kartan. Min favorit var nog varningsskyltarna och den jag gillade minst var driftbanorna, mycket för att jag tyckte att de var rätt svåra.

Utöver alla dessa aktiviteter finns det andra små hemlisar att samla på kartorna, bland annat maskotar och bonusskyltar att köra in i för att få poäng. Det finns två “checklistor” i spelet, Horizon Festival och Discover Japan. De som tillhör Horizon Festival har jag redan pratat en del om (mer om racingbanorna senare), medan Discover Japan mer fokuserar på sidoberättelser och utforskandet av kartans tio regioner. Ett exempel på en sådan sidoberättelse är driftklubben, där du lär känna ett gäng som samlas för att bli mästare på att drifta på Tokyos gator. Det finns iallafall mycket innehåll att ta sig an i detta spel, och ja, det är beroendeframkallande.

För mig tog det nog närmare 30 timmar att “klara ut” huvudberättelsen och göra en del sidogrejer utanför det, och jag har nog några hundra timmar till om jag vill “hundraprocenta” spelet. Det är den där känsla av att “bara göra en grej till” som spelet lyckas oerhört bra med. Du kan även skaffa egendomar, där du kan bygga bland annat hinderbanor, en trädgård med mera – möjligheterna är oändliga! Egendomarna fungerar även som dina hem, där du kan visa upp dina favoritbilar. Att köpa en egendom är dock till en början mycket dyrt, så dessa fungerar mer som en endgame-aktivitet. Detta system uppmuntrar även för community-stöd under en lång tid framöver. Jag uppskattar upplägget med egendomar även om det är något som kanske inte intresserar mig lika mycket som att racea och utforska.

En perfektionists dröm eller mardröm?

En av spelets viktigaste aspekter jag inte pratat om ännu är bilarna. Vid lansering finns det över 550 bilar, med fler på väg. Bilarna tillhör alla olika klasser, som rankas från D till R. Klassen bestämmer hur snabb bilen är, acceleration, bromsförmåga med mera. Ju högre rank en bil har, desto högre basstats har bilen. Bilarna är av en stor mängd olika verkliga tillverkare, bland annat Mitsubishi och Honda, för att ta några exempel. Alla banor du kan racea på har olika typer av bilar och klasser du kan använda, vilket leder till att alla ska spela på samma villkor. Det finns flera olika sätt att skaffa nya bilar på. Bland annat kan du springa på bilar till salu i öppna världen, få ledtrådar om Mei som leder till en plats där sällsynt bil finns, eller delta i barn finds där du kan hitta hemliga bilar i ladugårdar.

Du kan även köpa bilar för en resurs du samlar på dig under spelets gång. Jag tycker att de har fått till bilarnas körkänsla riktigt bra, och skillnaden mellan klasserna och även bland individuella bilar är stor. Du kan dessutom ändra på bilars individuella egenskaper för att skräddarsy enligt eget tycke. Detta är dock inte ett måste, vilket jag uppskattar. Om du är nöjd med bilarna från start är det fullt funktionella. Jag uppskattar att du inte behöver finjustera en bils ”stats” i menyer, men att valet finns för den som vill. Det leder till att spelet både blir tillgängligt, samt komplext för de som vill ta det steget längre.

När du samlat på dig erfarenhetspoäng och går upp i nivå ( du får denna resurs genom att bland annat genom ren körning eller att drifta) får du ”skill points” du kan använda för att uppgradera bilarna. Dessa uppgraderingar kan bland annat vara att få mer valuta genom att göra olika tricks, och i vissa fall låsa upp ytterligare bilar. Nu kanske det var för att jag fick tillgång till mer bilar snabbt via tidig åtkomst, men jag upplevde att jag snabbt fick tag på bilar med högre klass, medan jag hade betydling färre bilar med låg rank. De enda tillfällen jag använde de sämre bilarna var för att få fylla ut festival-kortet genom att ta mig an time trials som krävde att jag körde på en bana med alla klasser.

Jag uppskattade att jag lätt kunde få tag på bra bilar, men det kändes lite konstigt att ha fler bra än dåliga. Jag spelade spelet både på PC och på Xbox Series X med Play Anywhere-funktionen, båda tillfällena med handkontroll och tyckte att kontrollerna var oerhört responsiva. Allt som allt gillade jag bilsystemet och tyckte att klasserna var lätta att förstå sig på och kontrollerna enkla att använda. För mig som inte är särskilt van vid bilspel sedan innan är det välkommet att inte behöva söka på något forum bara för att förstå sig på hur spelet fungerar.

Om vi ska prata lite om olika typer av race, så har vi bland annat terrängbanor, klassiska räserbanor och off-road-banor. Alla dessa går ut på att du ska ta dig runt en bana, samtidigt som du passerar kontroller (om du missar dessa hamnar du automatiskt sist). Det finns lite olika upplägg på banorna. Vissa är ett enda långt varv, medan andra är flera varv runt en mindre bana. Det är också stor skillnad på till exempel de mer klassiska banorna och off-road. I de klassiska banorna är marken oftast platt, medan i terräng och off-road finns det gupp, och i vissa fall även fall från hög höjd, vilket i sin tur sätter olika förmågor på spel. Jag skulle överlag säga att jag hade lättare med de klassiska banorna, då off-road banorna och terrängbanorna ibland var lite otydliga i vart man skulle ta vägen. Som tur är finns det en pil som visar vilken riktning du kör, samt om du kör för snabbt inför en kommande kurva. Ibland kände jag dock att denna var lite för överdriven, och att jag till följd bromsade mer än vad jag egentligen behövde. Variationen på banorna är bra och jag blev aldrig uttråkad av att racea.

Tillsammans eller ensam?

Spelet innehåller även en del flerspelarlägen, bland annat Horizon Play, som låter dig möta andra spelare online i olika lägen, i vanliga race eller i mer specifika lägen, som ett battle royale-läge där du åker ut om du förlorar eller ett kurragömma-läge där du ska gömma dig från andra spelare. När du åker runt i den öppna världen kan du möta andra, så kallade rivaler i en mot en-race. Dessutom finns det olika events. Just nu pågår ett samarbetsevenemang kallat Stunt Party där du ska utföra stunts för att samla poäng med andra spelare. Jag gillar hur spelet lyckats föra in dessa online-element på ett sätt som känns naturligt. Det blir nästan ett slags “singleplayer-MMO” där du gör spelet till det du vill att det ska vara. För någon som inte brukar dra sig till online-lägen i singleplayer-spel tyckte jag att alla dessa aktiviteter var kul. Online-race går fort och du kan närsomhelst hoppa in och ur ett rum, vilket ledde till att jag smidigt kunde blanda mina spelsessioner med aktiviteter i den öppna världen och race mot främlingar online.

Något jag dock störde mig en del på initialt var menyerna. De är plottriga och svåra att navigera i. Det finns vissa aspekter som jag ännu inte kan röra, som Festival Playlist och säsonger, som bidrar med månatliga utmaningar. Inledningsvis såg spelet ut att vara fullt av mikrotransaktioner, men till min positiva förvåning var så ej fallet. Det enda jag kunde hitta var DLC-bilar, men dessa känns bara som något entusiaster kommer att köpa då du redan kan få många bilar bara genom att spela.

Förutom menyer stör jag mig en aning på kartan. Den är , precis som menyerna, plottrig med många pluppar, men som tur var kunde jag stänga av olika typer av aktiviteter för att lättare navigera dit jag ville. Spelet innehåller en drös olika svårighetsgrader, med möjlighet att slänga på assistansverktyg för drifting bland annat. Jag uppskattade detta då det gör spelet tillgängligt till både erfarna racingspelare och nykomlingar.

En presentation med variation

Om vi ska prata presentation tycker jag utöver menyerna att spelet gör sig riktigt bra. Miljöerna är vackra med stark variation, från snötäckta berg, till landsbygd och storstad. De har även lyckats få till ett varierat soundtrack med olika radiokanaler, bland annat Gacha City, som innehåller en del låtar från populära animes, som Oshi No Ko och Mashle: Magic and Muscles samt låtar från J-POP-artister som Ado och BABYMETAL. Dessutom har de lyckats väl med ljudeffekterna som får varje bil att låta unik. Dock störde jag mig en aning på kommentatorerna i radiokanalerna ibland. De upprepade samma saker lite allt för ofta i hög frekvens.

Sammanfattningsvis var jag mycket nöjd med Forza Horizon 6. Trots petitesser som jag störde mig på var det en riktigt härlig upplevelse som kändes lättillgänglig, samtidigt som spelet erbjuder en stor dos utmaning för den som vill ha. För mig är det iallafall klart att spelet ska få utmärkelsen “Bra köp”!

Testdator: Intel Core i7-12650H, 16GB DDR5, RTX 3060