Skully

Finish Line Games senaste tillskott i sin spelfamilj är 3D-plattformaren Skully, där du som en reanimerad dödskalle ska hjälpa guden Terry att medla i en syskonfejd med oanade konsekvenser. För att lösa konflikten på ön måste du rulla din väg fram och hoppa, klättra och även förvandlas för att nå ditt mål. Frågan som återstår är bara; har du roligt under tiden?

Minns du när du spelade ett plattformsspel första gången? Den där känslan av åstadkommande när du klarat något trixigt. Frustrationen när det inte gick vägen. Du kommer fram till ett ställe när det inte går första gången. Inga problem, jag försöker igen, tänker du. Du försöker igen, men den här gången går det om möjligt ännu sämre. Hmm, tänker du, men fortfarande inte orolig, det är bara att försöka en gång till. En timme senare har du gått igenom alla stadier av chock, frustration och ilska. Du kan ha varit nära att slänga iväg handkontrollen. Du har kanske bitit i den. Inte bara har du misslyckats femtielva gånger på samma ställe, du har dessutom börjat misslyckas på helt triviala ställen precis innan. Men nu så! Du klarar det! Du har äntligen kommit vidare! Triumfen är total när du rullar av plattformen, dör nesligt, och måste spela om hela sekvensen igen..

Skully i början

Inte helt orelaterat till detta har jag spelat Skully, en 3D-plattformare från kanadensiska utvecklarna Finish Line Games. Det är ett litet indiespel med en speltid på allt mellan fyra timmar, om du är ett geni på plattformare och allt går din väg jämt, eller snarare runt en tio timmar, om du är en normalt funtad människa med andra intressen i livet. Historien i Skully är hyfsat rättfram. Du är en dödskalle som frammanats av en gud som heter Terry. Han hade tänkt att frammana mer av dig, men en skalle var det han lyckades åstadkomma. Du ska hjälpa Terry att medla fred mellan honom och hans syskon, också gudar, som fastnat i ett gräl om något som från första början är väldigt oklart. Det är faktiskt en hel del saker som är oklara från början i spelet. Man rullar som Skully runt på en bana på en vacker ö, och samlar blommor. Varför blommor? Ingen aning. Är jag på väg åt rätt håll? Antagligen, då det är en hyfsat enkel design på nivåerna, även om den enkelheten snabbt kommer på skam.

Grejen med Skully är att sin lite simpla inramning till trots är ett ganska svårt plattformsspel. Rullmekaniken för din söta lilla dödskalle gör att du lätt rullar iväg längre än det var tänkt. Om du försöker kompensera är det ännu lättare att överkompensera och trilla in i en okontrollerad spinn tills du åker av plattformen och ner i vattnet. Och, just det, vatten dödar dig. Inte direkt men ganska snabbt, och det är oklart varför.

Men titta vad fina miljöer!

Själva stämningen i spelet lurade in mig i en mysig känsla. Både den fina miljön och den vackra musiken påminde mig faktiskt om Skylanders-spelen, och när jag sprang på patrull med banorna hyfsat tidigt tänkte jag att det nog var min egen bristfälliga plattformsskills. Svårigheten rampades upp ganska snabbt och när jag efter ännu ett misslyckat försök att ta mig över en knivig passage hörde jag ett märkligt ljud, som ett döende djur. Det var jag själv som lät. Jag har spelat en hel del plattformare, men jag har sällan spelat något så här frustrerande.

En av sakerna som bidrar till frustrationen är en kamera som är din främsta fiende. Mitt i ett hopp kan den få för sig att byta vinkel. Den kan också zooma in och totalt lägga krokben för vad du försöker göra, när istället för en klar överblick över situationen istället får en extremt närbild på en växt medan kraschljudet får dig att förstå att du återigen dött. Sparfunktionen består av checkpoints, vilket gör att du från tid till annan måste spela igenom långa sekvenser om och om igen för att komma fram till den riktiga knuten på banan.

Berättelsen om Skully, hans gud Terry och Terrys syskonfejd är fin och ganska engagerande och berättas genom Terrys berättelse genom banorna och cutscenes, som märkligt nog består av stillbilder med minimal animation. Det är lite som en diabildshow (jag tar en paus här så alla kids kan googla vad det är), och är inte särskilt snyggt. Jag skulle också behöva mer story för att hålla mitt intresse upp under alla mina frustrerade ögonblick av att vara fast på samma ställe. Du är inte en dödskalle genom hela spelet, utan du lär dig att förvandla dig till tre olika former av lervarelser, golems, alla med olika förmågor. Du kan bli stark, snabb eller flytta på saker som gör att du måste tänka ut vilka former du behöver för att strategiskt ta dig vidare. Det ger lite ytterligare en komplexitet i spelet, men inte mycket då det är hyfsat tydligt vad du ska göra i olika steg.

Hulk smash!

Jag gillar indiespel och har inget problem med att det inte är så långt, men det jag behöver då är kul gameplay och en bra story. Där faller tyvärr Skully, på eget grepp.