Gotham Knights

Det har dröjt ett tag sen vi senast fick ett trippel A-Batman-spel. Men Warner Bros Games har inte legat och latat sig. Två år efter den första trailern kan jag äntligen få uppleva miljardären Bruce Waynes hemliga nattliv. Inget kan stoppa mig nu, förutom den lilla detaljen att Batman är död.

Håll i hästarna! Gotham Knights utspelar sig INTE i samma universum som tidigare Batman-spel från samma studio! Detta är ett helt annat universum (batversum?) där Batman totalkollat och det är upp till Red Hood, Robin, Nightwing och Batgirl att slutföra mästerdetektivens efterlevande mysterier.

Staden Gotham som man vanligtvis känner finns inte längre. Efter en viss polischefs död har maskerade hjältar gått från att vara just hjältar till stadens hatobjekt. Men en hjältes jobb tar aldrig slut, speciellt inte efter att Batman har dött. De kriminella grupperingarna i staden har i princip tagit över gatorna, och det är upp till dig att inta rollen som en av Batmans skyddslingar och smiska skurkstjärt.

Gotham är en öppen stad, fullt med brott, missförhållanden och andra hemskheter som du kan stoppa om du vill. Men här gör spelet en liten twist på den klassiska pluppar-på-kartan-genren. Självklart ska du åka runt och stoppa en massa brott, men för varje brottsling du boxar ner i marken får du lite ledtrådar. Om du lyckas förhöra en informant får du mer än bara lite, och när ledtrådsmätaren är full får du möjligheten att stoppa ett planerat brott. Dessa är lite större, unset svårare uppdrag som ofta har lite fler mål än att bara slå sönder och samman alla skurkar i området.

Om du ville ha ett till Arkham Knight eller Arkham City kommer bli besviken, Gotham Knights är sitt eget spel i allt från stridssystem till berättelse. Här finns inget freeflow-combat, istället finns ett mer klassiskt stridssystem där varje karaktär har en tung respektive lätt närstrids och distansattack. I den defensiva arsenalen så kan karaktärerna hoppa undan, och gör man det precis innan en attack träffar en, kan man utföra en kontring. Detta är grunderna för all form av strid, men självklart har våra hjältar olika förmågor.

Med alla olika stridshandlingar så fyller du upp din Momentum-mätare. När denna är full så kan du, välja en av åtta olika specialförmågor att använda. Batgirl kastar bataranger på alla elakingar i en vid halvmåne framför henne, Robin snurrar sin stav och behöver bara gå framåt för att få fienderna att flyga iväg, medan den lite mer distansfokuserade Red Hood snabbt slår ner en fiende framför sig och samtidigt laddar om. Dessa förmågor ser inte bara coola ut, det är också något av det enda som skiljer de olika hjältarna från varandra när de slåss. Självklart använder de olika vapen och animationerna är annorlunda, men när du spelar gör du inte mer än lätt attack, tung attack, undvik, distansattack, distansattack, tung attack, undvik etc. Detta är ett stridssystem som tar ordet ”enkelt” och simplifierar det. Du dansar denna dans tills du kan använda en specialförmåga, sen fortsätter du. Ibland måste du fatta ett beslut om vilken skurk du ska banka på först, men annars är det bara att fortsätta.

Trots att specialförmågorna har grymma animationer och faktiskt är användbara tröttnar jag snabbt på spelets stridssystem. Den finns något monotont och tråkigt i detta superförenklade stridssystem, speciellt när man börjat bemästra det. Om man vill jämföra med Arkham-serien (vilket man kanske inte ska) så var de spelens stridssystem också enkelt, men där hade du en uppsjö av olika verktyg att använda som gav en välbehövd dos variation till striderna.

Detsamma gäller tyvärr även spelets smygsektioner. Här gör du inte mycket mer än att smyga runt på marken, kväva närmaste skurk och sen smyga till nästa. Det finns lite variation i denna del av spelet när du spelar som Robin, men av hela läderlappfamiljen är det bara han som bidrar med något som liknar kul till smygandet. Det hela känns väldigt grundläggande och lite outvecklat, vilket tyvärr för mig in på andra delar av spelet.

Jag förstår inte varför man valde att ha ett RPG-crafting-system i Gotham Knights. Varje karaktär har plats för ett närstridsvapen, ett distansvapen och en dräkt. Du hittar nya föremål till din arsenal som belöning när du klarar av olika uppdrag, eller bara på tur när du slåss mot skurkar. Eller ja, du hittar nya ritningar på föremål, sen är det upp till dig att samla på dig de material som varje ritning behöver. Föremålen värderas både efter nivå och sällsynthet, en kombination som jag inte förstår mig på. Visst, det legendariska närstridsvapnet är supercoolt, men om jag tar ett vanligt vapen så är det ändå bättre för att det är en nivå högre.

Du kan ytterligare modifiera vapen och dräkter med mods som kan höja redan befintliga attribut på föremålet eller lägga till nya som till exempel eld-skada. Detta är ett av de mest påklistrade systemen jag stöter på, och det verkar finnas där för ett enda syfte, att sakta ner speltempot. Flera av uppdragen du tar dig an har rekommenderade nivåer, vilket inte bara syftar på upplåsta förmågor, utan också karaktärernas utrustning. Helt plötsligt måste du ta en längre paus i din undersökning kring illegala droger och Harley Quinn, i stället får du hitta på något annat. Jag hoppas för din egen skull att du kommer ihåg vad i hela friden undersökningen handlade om när du fortsätter med den ett stort antal timmar senare.

Du måste dock inte lyssna på dessa nivårekommendationer, men då hoppas jag du är redo på att alla fiender kommer tåla fem gånger mer stryk än vanligt, och du blir besegrad efter två träffar. Detta hade kanske inte varit ett problem om stridssystemet var kul, men det blir en pina utan dess like.

Spelets berättelse är okej, om det inte vore för alla de pinsamma ”vi är en familj”-sekvenserna som utspelar sig i högkvarteret. Det följer nästan alltid samma formula där två karaktärer pratar, sen säger en av dem något ”dramatiskt”, gärna ”Bruce Wayne”. Det kommer in sorglig pianomusik exakt efter att detta ord har yttrats, det pratas lite till och sen kan du ta bort skämskudden för då är scenen slut. Det hela känns påtvingat, speciellt då det är du, spelaren själv som måste sätta i gång dessa scener. Till slut struntade jag helt enkelt i att göra det för att värna om min egen mentala hälsa.

Spiken i kistan är hur du tar dig fram i staden. Antingen kan du springa och svinga dig fram med änterhake och spring i benen, eller så kan du glida fram på Gothams gator i Batmans alldeles egna motorcykel. Ganska snabbt upptäcker jag dock att något är fel. Trots coola farteffekter utmed kanterna på skärmen åker jag otroligt långsamt. Så pass långsamt att det vid flera tillfällen hade varit snabbare att ”springa och svinga”, men tyvärr är stadens olika delar sammankopplade med broar som är extremt ogästvänliga till denna form av färdmedel. Jag är tvingad till att röra mig långsamt, men det finns ett ljus i tunneln, visst kan Batgirl glida fram på lädervingar över stadens skyskrapor? Ja, det kan hon, men för alla karaktärer är deras ”specialfärdmedel” låst bakom ett uppdrag. Det är samma uppdrag för alla fyra karaktärer, vilket betyder att du måste göra samma sak fyra gånger för att kunna ta dig fram till tråkiga uppdrag snabbare. Alla karaktärer går upp i nivå samtidigt, och jag förstår inte hur man tänkte när man bestämde att spelaren måste göra samma uppdrag fyra gånger för att få möjligheten att röra sig snabbt.

Undersök brottsplatser i jakt på ledtrådar!

Jag har varit väldigt hård mot Gotham Knights, men detta är ett spel som kostar dig sex släng. Det finns vissa bra saker. Under tiden du spelar finns det en tydlig känsla av utveckling. Du blir verkligen bättre, trots att stridssystemet och rpg-crafting-hafset är tråkigt så får du en tydlig utvecklingskurva att följa. Spelet är snyggt, och dina karaktärer står ut med sina hjältespandex, som för övrigt går att skräddarsy lite lätt med utbytbara maskar, handskar och skor. Alla mellansekvenser är inte lika pinsamma som de jag nämnde ovan, och ibland är spelet en riktigt bra cineastisk upplevelse. Spelet är också proppfullt med små texter, hemligheter och påskägg som kommer få DC-entusiaster att blåsa ut luft genom näsan när de hittar dem. Det är inte ett superdåligt spel, trots vissa tekniska buggar. Det finns ett underhållningsvärde här, men det är inte ens nära att vara värt utgångspriset.