Under The Waves

Christoffer Columbus ligger bakom citatet ovanför. Och ingenstans har det varit mer påtagligt än i spelet Under the Waves.

Det finns oerhört många så kallade walking simulators där ute. Spel där innehållet är större än action. Där resan till målet är meningen med spelet. Det tar tid och är långsamt och i många fall handlar det bara om att upptäcka saker i världen i en bestämd takt. Du är helt i berättarens händer och leds genom en historia i exakt den fart som spelet bestämt, som i Dear Esther, och i vissa fall får du interagera med din omgivning, som till exempel i Firewatch. Men i slutändan har du inte egentligen gjort något för att föra handlingen framåt på egen hand. Inga stora actionsekvenser eller explosioner. Inga biljakter eller headshots. Det är bara du och berättelsen.

I Under the waves spelar du som dykaren Stanley Moray. Du har frivilligt börjat jobba för UniTrench, ett företag som utför borrningar på havsbotten i Nordsjön. Ditt jobb är att se till att plattformarna håller standarden och inte går sönder eller läcker ut olja. Ett jobb som, ska det visa sig, är lite större och lite mer personligt än vad Stanley först hade väntat sig.

Du bor på en undervattensbas och har till sällskap en robotdator som hälsar dig varje morgon med hög rockmusik till ditt stora förtret, och din handledare uppe vid ytan, Tim. I din bas har du det mest basala som du behöver för att klara dig. En toalett och dusch, en liten tv, en dator med telefonuppkoppling till ytan, en arbetsbänk och kaffe. Dagarna börjar och avslutas här men all annan tid spenderar du i det stora blå.

Till din hjälp att ta dig runt har du en liten enmansubåt vid namn Moon. Den är liten och kan ta dig långa sträckor utan att du behöver simma och dö av syrebrist. Det är en bra sak. I det oändliga havet finns mycket att utforska. Sjunkna flygplan och förlista båtar blandas med containrar och skräp och det är helt och hållet upp till dig som spelare hur mycket du vill utforska.

När Stanley avslutar sina dagar genom att gå och lägga sig, bryter spelet av med en drömsekvens, som ger dig som spelare en större insikt till varför Stanley har valt att ta jobbet 300 meter under ytan, på havets botten.

Under the Waves är ett avkopplande spel med ett ordentligt budskap; vi måste ta hand om våra hav. Miljöförstöringen är ett stort och centralt tema i spelet och du simmar runt och plockar upp diverse skräp. Du ser oljeläckor och plast som flyter runt överallt. Du behöver förvisso plocka upp skräp för att sedan använda i din arbetsbänk för att uppgradera din dräkt och liknande, men jag märkte efter ett tag att jag simmade runt och letade upp skräpet bara för att det var skräp. Vilket är ett uppdrag så bra som något, tänker jag.

Spelskaparna Parallel Studios och Quantic Dream har gått ihop med den ideella organisationen Surfrider Foundation för att skapa ett medvetande i hur vi som människor behandlar våra hav. Stora företag har i flera årtionden behandlat haven som soptunnor för sina oljeutsläpp och andra kemiska avfall, plus att vi som människor har dragit vårt strå till stacken med att kasta skräp i havet så fort vi är klara med det. Under the Waves belyser detta på ett bra sätt, utan att kasta moraliska pekpinnar i ansiktet på dig som spelare.

Spelet har både bra och dåliga sidor. Nicolas Bredin skapar ett dramatiskt soundtrack som förhöjer spelupplevelsen till 11. Atmosfären under ytan är läskigt påtaglig och blir – trots att det utspelar sig i ett oändligt landskap, väldigt klaustrofobiskt. Jag, som inte är världens största fan av hav och bad och vatten, känner hur det kryper under våtdräkten under vissa tillfällen. Djurlivet under ytan är fint, men sparsamt. Det finns några hajar och en och annan sköldpadda och jag får aldrig känslan av att det är bebott. Detta gör att hela upplevelsen tonas ner lite. En del kameravinklar är tveksamma och styrningen av din lilla ubåt fungerar alldeles utmärkt i det öppna vattnet, men så fort det ska in och åkas i tajta områden försvinner känslan och jag får svårt att styra. 

I slutändan är Under the Waves ett spel som försöker spela på två olika planhalvor samtidigt. Dels är det ett spel som sätter miljöförstöringen under en halogenlampa och dels är det en historia om förlust och hur du tar dig upp till ytan igen. Två svåra ämnen men de lyckas ändå balansera det på rätt sida gränsen innan det blir för svårt. Tillslut måste du ställa dig två frågor: Vad kan jag göra för att hjälpa havet och vad krävs för att orka igenom stora tragedier?

Svaret på de frågorna ligger enbart hos dig som spelare, och det är upp till dig att bestämma vilken sorts människa du vill vara.