Necrophosis: Full Consciousness

En förbluffande, mystifierande och förskräckande resa genom helvetet, en uppvisning av en konstnärlig vision och ett kärleksbrev till demonisk konst. Men räcker det för att bära upp papperstunn spelgång? 

Plötsligt vaknar du upp, i det övergivna ökenlandskapet, omringad av brända kvarlevor och mystiska fornlämningar. Du är själv lika gåtfull som din omgivning; en naken uppenbarelse av delvis förmultnat kött och ben och din uppgift är vag – att famla genom landskapet för att försöka förstå vem du är, var du är och varför du är här. Så börjar Dragonis Games konstverk av ett spel, Necrophosis: Full Consciousness. Och när jag når eftertexterna efter 3 korta timmars speltid är jag knappt visare än vad jag var under den första minuten av spelets gång. Låt oss försöka att i ord bryta ner och definiera detta svårtolkade och djupt mystiska skräckspel. 

Det är lättare sagt än gjort. Jag vill klargöra redan här i texten att Necrophosis: Full Consciousness är ett väldigt svårt spel att beskriva i text. Konstanta ökenmiljöer i aftonglöd. Märkliga ruiner formade av kroppsdelar, stenblock och vridna former. Plågade varelser, lemlästade kroppar, krypande foster. Demoner, profeter och skepnader som av vissa skulle kunna uppfattas som änglar. Det är svårt att lättsamt skämta bort (men inte omöjligt, det fick min flickvän bli varse om i soffan med mig) de groteska synerna du utsätts för i Necrophosis: Full Consciousness. Allt påminner mig mycket om det snarlika spelet Scorn som kom för några år sen.

Precis som i Scorn har vi här ett förstapersonspel som tar rikligt med inspiration från såväl H.R. Gigers konst från Alien-filmerna som H.P. Lovecrafts demoniska mytologi från sina böcker. Även den polska målaren Zdzisław Beksińskis konst agerar inspiration till spelets makabra stil. Till skillnad från Scorn så väljer Necrophosis: Full Consciousness att inte använda sig av någon slags strid eller snabbt reaktiv spelgång. Spelgången handlar mer om att promenera genom det deprimerande landskapet, plocka upp föremål och interagera med strukturer och varelser för att öppna vägen framåt. Som spelare har du möjlighet att bära ett antal föremål åt gången, att växla mellan dessa, använda dem för att öppna dörrar och att springa snabbare genom att hålla nere L1.  

Och det är allt. Det är allt du gör. Det enda är att utforska spelets miljöer och interagera med föremål för att låsa upp vägen fram i en linjär värld. Uppriktigt – det är inte särskilt tilltalande. Samtidigt är det svårt (för att inte säga omöjligt) att inte respektera Necrophosis: Full Consciousness som ett konstnärligt uttryck. Jag tror att de flesta som läser den här texten håller med om att TV-spel är ett uttryck för konst, men som en produkt för underhållning är det svårt att rekommendera något som lika gärna kan upplevas i videoform. Det här är något av en vandringssimulator, spelets pussel är inte ens utmanande. Det handlar mer om att stoppa rätt kadaver i rätt hål och att hoppas att demonerna hörsammar ditt offer. Av den anledningen är jag närmast tacksam att spelet bara var några få timmar långt, eftersom spelet är mekaniskt bankrutt. 

Men trots att spelet inte imponerar på det interaktiva planet skall ingen skugga falla över spelets visuella aspekter! För Necrophosis: Full Consciousness är outgrundligt vackert i sina kaotiska helvetesvalv. Det är uppenbart för mig som betraktare att det här är ett passionsprojekt designat av individer med en stark kännsla för ovan nämnda H.R. Giger och H.P. Lovecraft, det är ett totalt kärleksbrev till de två konstnärerna. Blodiga körtlar, organklädda pyramider och historietext skriven på tungor.

Det är obehagligt och skräckinjagande, men också oerhört vackert. Jag är av övertygelsen att mörkt och obehagligt också kan vara vackert. Det är något utvecklarna From Software förstod när de utvecklade spel som Bloodborne (och typ hela resten av deras spelografi), där det trasiga, blodiga och hemska också kan vara det vackra. Spelet har en väldigt lågmäld och för det mesta ambient musik, där låga bastoner och enstaka instrument målar upp den bleka miljön med en passande somber ljudbild. Det passar ganska bra och det skär sig inte alls. En del av mig undrar om det hade kunnat göras ännu bättre med ett lite mer melodiskt soundtrack. 

Så vad handlar ens spelet om? Det är lite oklart. Din spelarkaraktär vaknar i ett öde landskap, en helvetesliknande tillvaro där allt är förruttnat, övergivet och fördömt. Det talas om en förbannelse som kallas necrophosis som har korrumperat och förgjort världen. På din resa stöter du på mystiska varelser som gör anspelningar till gudar, evigheten, livet och ond magi. Genom texter som du hittar på vägen kan du läsa vaga beskrivningar av spelets universum och vad som har hänt. Det är svårt att bena ut exakt vad som har hänt, men din spelarkaraktär har en viktig roll i universums pånyttfödelse. På så vis är spelet nästan hoppfullt i sitt narrativ (och det ordet använder jag generöst för att beskriva berättelsens gång). Jag är nästan ovillig att kalla det för ett skräckspel! Varför då, undrar du, efter hur grafiskt jag beskrivit spelet? Jo, för att jag inte tycker spelet är särskilt läskigt. Det är såklart subjektivt, men betrakta följande – spelet har inga fiender, förutom en korridor med varelser som stoppar dig och får dig att starta om rummet. Det finns ett enda sånt rum i hela spelet. Du kan egentligen inte dö i spelet. Det finns inga strider överhuvudtaget, och spelet har en halv jumpscare i början med en varelse som väser lite lätt. Det är ganska magert. Det är dock helt okej, om man ser Necrophosis: Full Consciousness mer som en allvarsam resa genom natten snarare än en uppvisning av spänning och body horror. 

Spelet är som sagt väldigt kort. Efter att du klarat spelets huvudkampanj på tre timmar får du tillgång till en liten extra sektion där du fortsätter göra samma sak. Det är också väldigt svårt att köra fast i spelet. Det är bara att titta runt efter ikoner som indikerar föremål du kan interagera med – sen är saken biff.  

Jag kämpar med att hitta mycket att prata om när det kommer till Necrophosis: Full Consciousness. Det är en vacker, men speltekniskt mager upplevelse bäst lämpad för dig som har en försmak för det morbida och det mörka. Om du tycker om Scorn och önskar dig mer av detsamma (fast utan strider) så kommer du säkert hitta något att gilla. Spelet är en vibe och en upplevelse. Ett vackert konstnärligt uttryck. Men jag har svårt att se hur det lämpar sig bättre för spelmediet snarare än film- eller videomediet. Jag respekterar konstnärernas hårda arbete att få de här visionerna på pränt, men det är svårt för mig att rekommendera det till någon annan än den mest inbitne fanatikern av mörk konst. Detta är – förlåt – i slutändan ganska tråkigt.