Let Bions Be Bygones

När speltiteln är en ordvits blir jag genast tveksam, men Let Bions be Bygones charmade mig ändå snabbt. I detta futuristiska noir RPG försöker du lösa ett fall med en försvunnen överklassflicka och samtidigt komma igång igen, som den avdankade och alkoholiserade detektiv du är.

Spelet börjar med att ge en kontext. Du spelar som John Cooper. Han är inte bara en alkoholiserade rökare i en smutsig ungkarslya, han är även skuldsatt sedan en lång tid tillbaka. Medan spelet fortskrider finner vi allt mer information om spelarkaraktärens liv innan saker föll samman – och vad det var som ledde honom till stadiet han var i när vi mötte honom för första gången.

Som i så nånga noir-berättelser är det en ung välklädd kvinna som kommer in i rummet och behöver hjälp. Hon är iskall och snygg och på alla sätt en klassisk femme fatal, porträtterad lika sexistiskt som vanligt. Kanske en smaksak för att hålla sig til genren, men rätt tradigt vid det här laget. Hon ger lite information om var du ska börja med ditt letande. Hon skickar iväg dig för att leta runt i dina kvarter, slummen som överklassflickan aldrig borde ha hamnat i.

Det här är ett spel jag hade kunnat ge ett riktigt högt betyg. Grafiskt sett är det väldigt vackert. Om än jag kan tycka att pixelgrafik är överanvänt, passar det väldigt väl för spelet. John Cooper har personligen envisats med att inte installera några elektroniska moduler i sin kropp så som många andra har, han längtar tillbaka till en fullt biologisk tid. Samma typ av bakåtsträvande kan man både se i spelets stil i stort, men också i användandet av just pixelgrafiken. Spelet är fullt av neonskyltar och teknik blandat med en mörk atmosfär av förfall och slum. Kombinationen fungerar fint tillsammans med retrostilen spelet har även i övrigt. Allt detta går hand i hand med spelets tematik och slutgiltiga mål; att få reda på vad som faktiskt hänt denna överklasstjej, och se vad konsekvenserna av dina val blir när du spelar vidare!

Spelet är ett rollspel med fokus på berättandet och detektivarbetet, på många punkter liknande ett mer berättelsefokuserat ’peka & klicka’-äventyr – slagsmål eller minispel är inget som finns – det som är fokus är berättelsen. Till skillnad från många andra spel ur den senare nämnda genren dock, handlar detta spel betydligt mer om konsekvenstänk, än att undersöka miljöer. Jag hittade inga objekt som var dolda, fokuset ligger på besluten du tar. Du behöver inte utgå ifrån din karaktärs satta personlighet heller – det finns inte riktigt någon. Hans personlighet utvecklas med de valen du gör. Du kan välja mellan att vara en logiskt lagd individ, eller i motsatt mot detta spela empatiskt – det är upp till dig som spelare helt enkelt. Allt som allt känner jag att berättelsen är  intressant och till viss mån rörande och tankeväckande. Däremot lämnar jag detaljerna till dig att upptäcka själv, om du bestämmer dig för att ge spelet en chans!

En fördel är att du inte behöver lita på ditt minne. Du har både tillgång till en anteckningsfunktion och en sida för varje karaktär, plats eller grupp där du kan se information du samlat på dig, pågående uppdrag samt dem du avslutat eller misslyckats med. Detta gör att du aldrig känner att du sitter helt fast. Eller?

Nå. Det är här spelets stora problem kommer in. Det är fortfarande smärtsamt buggigt på ett sätt som inte går att komma förbi. Du kan fastna i ett rum och inte kunna lämna det, eller låsa ett uppdrag för att du gjorde saker i fel ordning utan att få en förklaring för det. Då menar jag inte att tiden för uppdraget kan ha gått ut, men jag kunde exempelvis inte leverera mat till en dörr för att jag hade interagerat med den tidigare. En annan aspekt är att vissa uppdrag förblir “aktiva” i dina anteckningar för en specifik person, trots att du redan har avklarat dem eller misslyckats med dem. Utöver detta var kontrollerna, trots att de var väldigt enkla, ibland knepiga. De enda knappar du behöver genom spelet är egentligen vänster och höger musknapp. Den ena för att röra dig, den andra för att interagera. Tyvärr kunde det ibland vara väldigt precist var du skulle klicka för att interagera med personer eller objekt, vilket gjorde att röra sig igenom spelet väldigt frustrerande. Ibland behövde jag försöka klicka på ”lämna området” fyra-fem gånger innan jag lyckades.

Det finns tre detaljer som jag verkligen gillade med spelet. Den första jag vill nämna är att du saknar en timer på dina svar. Du behöver inte stressa fram vad du vill göra utan kan ta god tid på dig att tänka igenom dina beslut och fortsätta framåt. De övriga aspekterna är också kopplade till detta, på sitt sätt: Om du klickar dig igenom en dialog som du tidigare hört för att välja ett annat alternativ, eller om du, som jag, behöver starta om på grund av en bugg, finns ingen risk att du råkar klicka på ett val när du kommit förbi “fortsätt”-raderna av repliker. Detta gör att du lätt kan ta dig igenom dialog du redan känner till utan nervositeten att klicka fel och behöva börja om åter igen. Det är också möjligt och enkelt att skippa filmsekvenser om du känner för det!

När det kommer till filmsekvenser och dialog i allmänhet, finns röstskådespel genom hela spelet. Spelet utmärker sig vad gäller röstskådespel, ljudbild och musik har de lyckats riktigt bra! Det är inte bara ljudspår som fördjupar känslan av noir och raspigt mörker, de vet också när de ska dra ner volymen och tillåta tystnad. Allt detta görs på ett riktigt elegant och sömlöst sätt som imponerar!

Jag vill inte gå in på allt för mycket av en analys av berättelsen för att du ska få uppleva den själv, men flera intressanta teman uppenbarar sig. Däribland finns bakåtsträvan i relation till nytänkande, sökandet efter sig själv, maktstrukturer och vad det är att vara människa. Det finns flera referenser i spelet, bland annat till grekisk mytologi och engelsk folktro, och till det mer moderna fenomenet “kan du klappa katten”. Svaret på frågan är ja, det kan du! Du får till och med en av flera fyndiga utmärkelser via Steam om du gör det. Bland bilderna i denna recention kan du också hitta en referens till Disco Elysium.

Valen gör en faktisk skillnad, vissa gånger är det tydligt vilket val som ledde vidare till ett visst resultat, andra gånger är det väldigt otydligt.

Jag vill vilja spela spelet igen, men i sitt nuvarande skick är jag helt enkelt inte sugen. Jag hoppas att nyfikenheten inte hunnit släppa helt några patchar till in. Hade saker fungerat som de skulle hade jag gett spelet utmärkelsen “Bra Köp”, och det kanske det är. Bara inte riktigt ännu. Vänta några månader, men ställ en påminnelse några månader framåt!