Sid Meier’s Civilization VII

Vem kunde tro att Konfucius skulle bli en skicklig militärledare? Eller att Napoleon, för en gångs skull, ville sluta fred? Civilization VII är här – och det är inte bara ledarstereotyperna som kastats om, utan hela spelupplevelsen!

Som ung parvel väntade jag ivrigt på nästa tur i Sid Meier’s Civilization, redo att utplåna barbarer, indier och greker. Aldrig hade jag trott att jag, tre decennier senare, fortfarande skulle vara sitta med spelserien. Här sitter jag nu med den sjunde iterationen och denna gång har saker och ting skruvats upp rejält. Åtminstone för en gammal Civ-räv som mig.

Låt oss ta detta från början…

Civilization VII är ett turbaserat strategispel, där du väljer en ledare som sedan utvecklar sitt land genom eoner av tid. Där äldre Civ-spel förde din ledare och land genom hela världshistorien är det avsevärt mer förändrat här. Förändringarna är så stora att jag ärligt talat inte kan gå in på detalj om allt som har ändrats, utan kommer därför att fokusera på några av de större förändringarna.

Den största nyheten är att spelomgångarna nu delas in i tre epoker – ’Ages’. ”Antiquity”, ”Exploration” och ”Modern” heter dessa tre, och de skiljer sig sett till både taktik och spelsätt. Varje era representerar en specifik period i mänsklighetens historia och introducerar unika civilisationer, teknologier, enheter och spelmekanismer. Du bygger både storstäder och mindre orter. I storstäder kan du själv välja vad som produceras, medan orterna endast kan uppföra byggnader – men enbart om du betalar för dem. Udda, men så är det.

Nåja, vad gäller erorna har vi först Antiquity (Antiken). Spelet inleds här, där du grundar din första bosättning. Fokus ligger på grundläggande teknologier som bevattning och hjulet, samt tidiga militära enheter. Utforskning är begränsad till den egna kontinenten och sjöfart är begränsad till kustnära områden på grund av primitiva fartyg. Här ska du etablera ditt rike, och föra första samtal med närliggande riken eller stadsstater.

Exploration (Utforskning): I denna öppnas möjligheten att utforska och kolonisera avlägsna landområden. Teknologier som astronomi och kartografi möjliggör konstruktion av mer avancerade fartyg som kan korsa djupa hav. Handel blir en central aspekt, med introduktionen av handelsmän och etablering av handelsvägar mellan olika riken. Militära enheter utvecklas med nya vapen och strategier. Religion spelar även en roll, men endast i denna era.

Modern (Modern tid): Denna representerar den senaste perioden i spelet, präglad av snabb teknologisk utveckling och globala konflikter. Spelare kan utveckla järnvägar, flygplan och till och med utforska rymden – även om detta mer eller mindre är en vetenskaplig seger. Militära enheter som stridsvagnar och avancerade krigsfartyg blir tillgängliga, och nya kommunikationsmedel som radio introduceras för att öka befolkningens tillfredsställelse.

En betydande förändring i Civilization VII är därför att spelare byter civilisation vid övergången mellan erorna, medan ledaren förblir densamma genom hela spelet. Spelare måste anpassa sin strategi utifrån varje lands unika fördelar i varje epok. När du sedan når en ny ges du ett visst antal fördelar – beroende på hur väl du spelade i föregående period och hur du uppnådde dess mål. En aspekt som definitivt kommer skapa skiftningar hos spelare där ute…

När en era (Age) tar slut erhåller du poäng (legacies). Med dessa kan du välja ett antal fördelar inom gängse kategorier (Science, Economy, Culture, Military). Välj rätt och du får en flygande start. Om du däremot inte klarat föregående ålder väl nog, får du bara en eller två poäng (legacies). Så lär dig att klara spelets mål.

I utforskarandans era…

Sid Meier’s Civilization VII är ett spel som tar serien in i en ny riktning med djupare stadsbyggande, unika samhällen och ett narrativt driv. En av de största nyheterna är det mer komplexa stadsbyggandet. Istället för att vara begränsad till en byggnad per ruta kan du nu stapla flera byggnader på samma plats, vilket ger en större känsla av planering och strategi. Att dessa samhällsskick dessutom förändras över tid – där exempelvis en nation kan utvecklas till en helt annan – ger en känsla av historisk dynamik, även om det inte är helt historiskt korrekt alla gånger. Detta går samman med det faktum att Civ-spelen alltid – åtminstone på ett eller annat sätt – låtit dig forma världshistorien själv.

Ett annat spännande tillskott är de tre erorna jag nämnt tidigare, där varje era introducerar nya gameplay-mekanismer och utmaningar. Istället för att spela en enda lång omgång måste du anpassa dig efter varje ny ålder, vilket skapar variation och tvingar dig att testa nya strategier. Detta kan både vara en styrka, men även leda till frustration – särskilt eftersom all framsteg nollställs mellan erorna.

Spelet fortsätter även att leverera när det kommer till detaljer och kultur. Varje rike har sina egna, unika enheter och byggnader. Detta gör att varje civilisation du spelar upplevs olika – något som skänker detaljrikedomen till världen du får uppleva. Den visuella designen är dessutom en intressant mix av brädspelsliknande brickor och vackert renderade landskap som gör att världen känns levande. Att se mina ryska tanks gå upp mot amerikanska motsvarigheter i strid, känns verkligen mysigt – och visar att utvecklarna verkligen har ett öga för detaljer.

Levande småstater och berättelser

Småstater, eller City States, är en annan intressant nyhet, åtminstone utifrån hur de förändrats. Dessa fungerar som självständiga fraktioner som du kan interagera med för att få fördelar, och de växer och förändras över tid. Detta ger en extra dimension till spelet, även om de försvinner helt när en ny era börjar. På liknande sätt har Civilization VII infört Crisis events – små narrativa händelser som ger spelet mer liv och variation. I teori är detta ett bra tillskott, men i praktiken blir det mest något du snabbt klickar dig förbi när du insett att det mest handlar om att få en belöning snarare än att göra meningsfulla val. I fallet med specifikt Crisis events, innebär detta att du mer eller mindre spelat för långt in i eran och därför börjar få problem (något som aldrig riktigt förklaras varför bör sägas!). Det kan yttra sig i att exempelvis pesten börjar härja; allt med syfte att tvinga dig att snabbt klara av spelets mål och komma in i nästa ålder. Mer om detta senare…

Designval som ifrågasätts

Trots många intressanta innovationer finns det vissa designbeslut som är svåra att förstå. Exempelvis är gränssnittet onödigt plottrigt och svårförståeligt, trots en inbyggd encyklopedi. Vissa funktioner förklaras väl, medan andra lämnas åt spelaren att lista ut själv.

En annan stor begränsning är att spelet saknar flera viktiga spellägen. Det finns inget endless mode, och varje hel spelomgång måste spelas genom de tre erorna, vilket gör att spelet känns mer styrt än tidigare delar i serien. Tacksamt nog kan du även välja från när du vill starta. En detalj som definitivt gör spelet mer tillgängligt, då spelare kan välja att starta i senare åldrar. Vill du därför starta i ”Modern” går det utmärkt. En kul aspekt som gör att du får fler val i hur du vill spela – eller för den delen hur mycket tid du vill och kan lägga. Men där denna mer roliga aspekt hjälper dig justera din spelupplevelse är andra saker istället nerskurna. Möjligheten att spela helt ensam, utan AI eller motståndare saknas– en miss för de som älskar att utforska och experimentera i lugn och ro. Det är alltså ena stunden ris, andra stunden ros!

Dessutom känns vissa designval märkligt restriktiva. Till exempel kan du välja en egen religion men inte döpa om dina städer. Detta går emot spelets grundläggande frihetstanke – varför ska jag kunna bestämma min nations tro, men inte vad dess städer heter? Religion i sig är dessutom en ganska meningslös mekanik i spelet, eftersom den endast spelar roll under Exploration Age och sedan helt försvinner.

Teknologiträdet är en annan besvikelse. Spelet slutar kring 1950-talet (rent teknologiskt) och saknar helt informationsåldern och framtida teknologier. Med tanke på att tidigare Civilization-spel erbjudit mer djupgående teknologiträd känns detta som en konstig begränsning – eventuellt för att spara innehåll till framtida DLC?

Spräng den jäkeln!

Spelande på bekostnad av kreativitet

Vad är då spelets största synd enligt mig? Ja, det tråkiga svaret är att mycket av allt det jag berättar om har sina styrkor, men att det tappar på en fundamental grund; spelglädjen. Firaxis har vågat ta ut svängarna med sjuan, men den absolut största synden i mina ögon är hur uppdragsstrukturen som finns påverkar ditt spelande – då du måste klara utsatta mål för varje era.

Varje separat ålder kommer nämligen med specifika uppdrag inom kategorierna ”Science”, ”Military”, ”Culture” och ”Economy”. För att komma segrandes ur varje ålder behöver du tjäna poäng i vardera av dessa. Visst, du kan fokusera på exempelvis vetenskap, men AI-motståndarna kommer alltid sikta på alla… samtidigt. Med andra ord kan du inte riktigt välja en gren, utan du tvingas till att utföra dessa mål om du vill klara av spelet. Skulle du kanske klara av en av dessa ”Ages” med låga poäng – kan du i nästa era få färre fördelar från start och i så fall hamna på efterkälken. Det är alltså inte helt omöjligt att du klarar dig, men chansen att vinna hela spelet blir avsevärt mycket mindre.

Detta innebär att du som spelare – på gott och ont – måste lära dig hur du klarar av mål inom varje specifik kategori och fokusera på detta hela tiden. ”Science”-poäng nås genom att lära dig nya teknologier, bygga specifika byggnader eller vara den som först spränger ljudbarriären. Samtidigt har du exempelvis ”Military” där du får mål som avser att du behöver utforska en ny kontinent eller överta minst en motståndares stad. Dessa uppdrag gör att du som spelare hela tiden är på tårna, vilket är bra, men du kommer (i min mening) tappa fokus på spelglädje.

Spelet tappar sin ursprungliga kreativa utforskaranda – där du själv sätter upp vad du vill följa upp på, vare sig det är vetenskap, kultur eller genom militärmakt. Om du istället vill vinna i Civilization VII behöver du följa målen och skippa all form av specialisering. Det blir ett blint jagande efter dessa mål, där åtminstone jag kände att idén om att forma ditt eget rike under dina egna förutsättningar gick förlorade.

Problemet är därför att Civilization VII tvingar in spelaren i en rigid struktur. Målen för varje ”Age” är alltid desamma och måste klaras för att inte hamna efter. Aspekter vilket gör att du aldrig kan forma din egen strategi på samma sätt som i tidigare spel. Istället för att låta dig experimentera, styr spelet dig genom förutbestämda val, vilket gör att varje omgång känns mer likadan än tidigare.

För mig var uppenbarligen tjusningen med Civ-spelen alltid möjligheten att själv styra hela min civilisations öde och välja vilken väg jag skulle gå. Jag älskar i regel att fokusera på enbart utforskning och vetenskap – något som i detta fall inte är möjligt. Du som spelare behöver till och från vara aggressiv mot andra riken, för om inte du gör det först, kommer de onekligen ge sig på dig förr eller senare. De följer ändå exakt samma förutsättningar och mål.

Att varje epok abrupt stannar upp upplevelsen, och att du då dessutom väljer ett nytt land tar även det bort tjusningen med spelet i mina ögon. Att leda en nation genom historien var Civ-seriens signum – här byter du istället samhälle. Det enda konstanta är som sagt den ledare du valt från första början. Att Firaxis kände att detta var rätt väg att gå må vara vågat – och visst kan du ha roligt från och till – men det får mig att känna att detta inte är ett ”riktigt” Civ-spel. Detta är en avart som förvisso kan vara rolig – då dessa mål ändå för in ett helt nytt sätt att tänka i serien – men dess själ verkar ha gått förlorad.

Jag kände alltid en enorm frihet i mitt spelande i tidigare spel, även om jag oftast spelade likadant. Men känslan av att jag kreativt sett kunde välja min väg, och få väldigt till synes olika spelomgångar har här gått förlorat. Du kommer jaga samma uppdrag hela tiden, och dessa ändras aldrig. Den kreativitet som spelserien hade i tidigare utgåvor är utbytt mot en mer ”spelifierad” sådan. Detta är inte något som är helt av ondo och kan för nya spelare inför Civ-serien rentav vara en lättare ingång. Dessvärre kommer dess gränssnitt och avsaknad av tydlighet istället in och förstör. Detta i ett spel som trots det ändå har mängder av tutorials (handledande texter) i början? Men ändå är du förvirrad…

Tanken på att vi kan behöva vänta upp till åtta år på nästa Civ-spel – och att detta är uppföljaren till det svalt mottagna Civilization VI – gör mig än mer besviken. Förvisso har Civ-spelen en tendens att nå sin fulla potential när DLC och expansioner släppts, men i nuläget känns det både skralt och haltande sett till spelupplevelse.

På pappret en kul grej med att röra om i grytan. Crisis event / crisis policies är negativa effekter som i regel går i kraft mot slutet av en era. Detta tvingar dig att göra olika beslut snabbt, eller bara försöka överleva så bra det går innan du går vidare till nästa ”Age”. Något som är lättare sagt än gjort många gånger… Detta kunde ha skippats helt i mitt tycke.

Allt är givetvis inte dåligt – tvärtom det finns många goda idéer. Striderna har befälhavare, vilket kan hålla ett antal enheter under sig. Dessa kan flanka och ge dig riktigt roliga stridsmöjligheter. Städer formas bokstavligen av dig – och kan vara utan arméer men ändå ha möjligheten att försvara sig själva om du fortifierat dem. Mängder av smådetaljer som ändå skapar den märkligt paradoxala känslan i min gamla gubbkropp; det är många gånger kul, men bara inte riktigt Civ. Vem vet, kanske det faktiskt funkar bättre för nybörjare – men samtidigt ger det en tvetydig genomgång av hur saker faktiskt fungerar. Något som lär sätta stopp för många entusiastiska, nyfikna nya spelare.

Så avslutningsvis… Civilization VII är sannerligen ett spel fyllt av ambitiösa idéer, men utvecklarna har riskerat att kväva den frihet som gjort serien så älskad. Stadssystemet och grafiken är en evolution, men den låsta strukturen och de begränsade spellägena gör att spelet ibland känns mer som en styrd berättelse än en sandlåda för strategiskt tänkande. Firaxis har vågat förändra, men frågan är om de förändrat för mycket? I mina ögon har de, och trots att jag spelar en runda till… gör jag det med vetskapen om att när denna era slutar, så kanske jag också får nog. ”Får nog?” två ord jag aldrig trodde jag skulle säga om ett Civ-spel!

Fotnot. Min upplevelse av gränssnittet kan vara besläktat med att spelet släpps simultant för spelkonsoler. Firaxis kan därför – på gott och ont – ämnat anpassa det för att passa för handhållet och handkontroller. Inte direkt en undanflykt, men möjligen ett rimligt skäl.