Yakuza 6: The Song of Life

Kazuma Kiryu är en kille man inte ska mucka med, särskilt inte nu när han letar efter sin adoptivdotter Haruka. Med en självsäker långsam gång tar han sig runt i Tokyo, på jakt efter sanningen. Men som med alla äventyr, så är inget lätt här i världen.

När Kazuma möter upp barnen på barnhemmet så blir det ett bitterljuvt möte. Allt står inte rätt till, så som han hade hoppats det skulle vara efter sin tre års vistelse bakom lås och bom. Barnen berättar att Haruka, tog sitt pick och pack redan tre år tidigare och försvann. Hon ville undvika problem, för barnens skull, då hennes persona som rikskändis, kunde förstöra inte bara hennes liv, utan även barnens. Med en nyfunnen beslutsamhet så säger Kazuma adjö till barnen (för nu) för att ta reda på vad som egentligen hänt Haruka. Dessvärre leder det till välbekanta områden i Tokyo, där Yakuzan, och flertalet andra kriminella organisationer finns, och än en gång så drar de in honom, även om han, som den stoiske hjälten han är, minsann inte kommer leka efter deras regler.

YAKUZA 6: The Song of Life_20180424154024

EN FILMISK BERÄTTELSE

Då detta är det sjätte spelet i serien, så skulle man lätt kunna tro att man är vilse i berättelsen av det semi-öppna spelet när man startar upp. Men tack och lov så finns det möjlighet att få korta sammanfattningar av samtliga spel i serien. Det som målas upp i de tidigare såväl som i denna, är en intrikat berättelse om gängledare, förräderi, mord, men även lycka, familj och längtan. Kazuma i sig är en man med djup, han bryr sig verkligen om sina nära, och gör allt på ett jordnära och framförallt målmedvetet sätt. Men framförallt så är han öppen för de människor som du möter. Nåja, du väljer själv egentligen om han ska vara det, men rent generellt så är han det.

YAKUZA 6: The Song of Life_20180424154439

Som berättelse står det klart att detta utspelar sig nära en tv miniserie, där många olika aspekter av Kazumas liv tas upp. Inte nog med att det märks av i de väldigt långa cut-scenes som finns utspridda genom spelet, men framförallt i hur berättelsen och uppdragsstrukturen hela tiden för oss till en mängd olika karaktärer och storylägen, som alla känns varierade i sig.

Värt att nämna är att spelet absolut inte är ett snabbt spel; utan snarare ett spel att ta sin tid med. Undersök brottsplatser, prata med människor för ledtrådar eller bara nya möten, och framförallt lär dig hur du bäst tar ut de gäng som strövar runt på stadens gator. Allt som allt så är det ett mångfacetterat äventyr, i tredjepersonsvy som vi får ta del av.

Aspirationen i att få det att kännas som en film eller tv-serie är både spelets största styrka och största svaghet. Allt filtreras genom dig som spelare, och om du inte grips av storyn, så kommer de enorma mellansekvenserna vara enormt sega. Men är du en person som älskar spel som vill måla upp en värld på ett filmiskt sätt, då lär du definitivt läsa vidare.

READY, SET, ACTION!

Själva slagsmålen i spelet, är mer klassiska i sin natur. Här snackar vi att kombinera kombos eller ta till föremål i omgivningen för att verkligen slå lorten ur de gäng som vågar mopsa sig. Med hjälp av spelets enorma erfarenhetssystem där du kan uppgradera inte bara dina stridsförmågor, utan även en mängd andra aspekter som påverkar hur du t.ex. interagerar med andra för att nämna ett, så är det spelets sidouppdrag som imponerar. Dessa uppdrag varierar sig från dumma (på gott och ont) till rent av lysande. Dock är variationen stor, och kvaliteten likaså. Merparten av dessa adderar även inget till huvudstoryn, vilket gör att de i början av spelet kan kännas underhållande och roliga distraktioner, till att senare i spelet (bara så man kommer vidare) hoppas över helt då de ändå inte ger så mycket.

Det finns även en kontrast som skär sig för mig personligen; i ett spel som förlitar sig så mycket på att du som spelare ska känna med karaktärerna du möter, för att inte tala om Kazuma, så är dessa i sig väldigt livlösa. Efter enorma mellansekvenser som bygger upp dramat och situationen, så tar det ifrån stundens hetta lite ibland, när Kazuma i sig är stel inte bara i sina gester, men framförallt i ansiktsanimationer. I regel så är det mest munnen som rör sig, vilket får honom att kännas märkligt malplacerad, när han med samma anlete både skrattar, ryter och är allvarsam.

YAKUZA 6: The Song of Life_20180424154735

ENA STUNDEN FANTASTISKT, ANDRA STUNDEN OLIDLIGT…

Ser man spelet i sin helhet, så är det dock väldigt mycket för pengarna. Inte bara i berättelsen, utan framförallt i fightingspelsupplägget på Tokyos gator, men även i den enorma variation som finns i de minispel som träder fram under sidouppdragen. Kazuma rör sig långsamt men säkert mot sitt mål; vad har hänt Haruka och vems är barnet som dyker upp (spela själv för att veta mer). Det finns mängder tuffa Yakuzakillar som grymtar åt dig (eller snarare den gamle Kazuma), när du strosar långsamt genom berättelsens alla upp- och nergångar. Det tillsammans med möjligheten att spela på Sega Arkadhallar, fånga fisk, eller varför inte sjunga karaoke, gör att detta är en unik spelupplevelse, även om den inte lär passa alla.