Som Galenskaparna sa en gång i tiden: ”– Har du fått mjölksyra eller?, – Nä varför frågar du det? – Du kör ju i fel fil!”. Ja denna gallimattias till citat stämmer in på spelet, då du kör överallt, hur du vill och i ett rasande tempo. Nåväl, många gånger i alla fall. Så sätt er i förarsätet och utforska Team Sonic Racing med mig!
Jag måste erkänna, jag var orolig. Med det milt sagt ljumna Sonic Forces i backspegeln, så har spel med vår blåe igelkott inte varit de bästa på sistone, även om Sonic Mania tack och lov står ut bland mängden. Men när jag då satte mig med detta spel, så kom jag på mig själv med att ha roligt redan från startskottet faktiskt.
I praktiken är det ett enkelt upplägg. Du spelar i lag om tre där ni tillsammans ska klara av världens alla banor, som hela tiden låses upp allteftersom du får fler segrar. Bilar kan ”pimpas” upp, och faktiskt påverkas i sin statistik, men för varje bra sak som läggs till, så är det något annat som blir sämre. Allt i en konstant strid för balans. Men med det sagt så kan det vara så att du föredrar vissa typer av inställningar, och därför kan just sådana ”uppgraderingar” faktiskt gynna just dig.
Spelets väldigt tydliga banstruktur, spellägen och ärligt talat trallpopvänliga musik, gör att jag hela tiden vill ta en bana till. Sedan att banorna till skillnad från exempelvis Mario Kart 8 Deluxe varierar mer tydligt i hur de ska spelas, och framför allt att du även i kampanjläget inte behöver sitta och nöta massor med banor i en turnering, utan att det ibland är flera, ibland bara en, gör att det känns lättare att bara sätta sig en kort stund – lika mycket som om man skulle vilja sitta en hel natt. Spelets härligt peppiga känsla, glada bandesign och variation bland fordon (trots sitt arkadupplägg) gör att man hela tiden vill ta sig till nästa värld och nästa turnering i kampanjläget ”Team Adventure”. Några roliga aspekter som verkligen höjer spelet är symbiosen som sker mellan spelarna i ditt lag. Du kan hjälpa dem aktivt genom att skicka de power-ups som du hittar jäms med banan, eller låta dem åka i din ”backdraft” för att snabbare ta sig fram. Dessa är två exempel på saker som gör att specifikt lagarbetet känns extra roligt, då man hela tiden gärna hjälper sina lagkamrater till bättre positioner.
”Ett lag i toppen, innebär en seger för alla”
Men självklart så finns det mer än bara kampanjläget; du har även ”Local Play”, där du kan skapa egna tävlingar, oavsett om det är Grand Prix (turnering), Exhibition eller Time Trials, och ”Online Multiplayer” där du kan skapa och möta vänner såväl som okända från hela världen. Allt ganska förväntat, men som fungerar bra och smidigt. Du kan dessutom variera i svårighetsgrad mellan ”Normal”, ”Hard” och ”Expert”, så vill man få än mer utmaning så går det.
Det arkadmässiga upplägget märks av i bilarna – men tack och lov är de ändå tydligt olika varandra. Långsamma med hög hastighet, hög acceleration och snabbstyrda eller bara tunga och kan lättare knuffa motståndare. Bilfysiken är lika lättsam som spelet i sig – och även om den inte gör något nytt i sin genre, så är det färggrant, lättstyrt och lättförståeligt. Gött mos!
Sedan om vi går tillbaka till uppgraderingar så kan du få en special-’credits’ som du använder för att låsa upp nya skins och dylikt i något som kallas ”Mod Pods”. Dessa specialpoäng intjänas egentligen hela tiden, så du kan lätt få sådana om du bara kör vidare. En morot, om än liten, som ändå adderar lite extra glädje.
Men är allt då perfekt i detta Sonic-racingspel?
Jag saknar nog mest glädjen i att byta karaktär – då jag hela tiden kommer tillbaka till Sonic. Visst finns det gott om karaktärer, men de är dessvärre alla förvånansvärt ointressanta, och tillför inget direkt unikt för sina bilar, som jag tycker exempelvis Mario Kart gör bättre. Dessutom så kan Kart-spel som detta (och som alla andra), lätt tappa sin lyster, då antalet banor givetvis är begränsat, och har du kört samma väg fyrtioelva gånger, så kan man lätt lägga spelet åt sidan för spel med kött på benen.
Men med det sagt, så är det ändå en genuint rolig upplevelse, som för mig kändes nästan mer lättillgänglig än Mario Kart 8 Deluxe, dels för variationen i spellägen, men framför allt att allt inte är enorma turneringar, utan ibland ett enstaka race. Helt enkelt bra för både vuxna och barn från start.
