Freedom Finger

Jag sitter och svettas vid tangentbordet, livmätaren är låg och jag har dött på samma ställe två gånger förut. Allt känns trångt, speciellt med tanke på hur många skott som flyger runt på skärmen framför mig. Plötsligt stannar allt upp och det blir tyst, musiken har stannat och då tar världen också paus. Plötsligt drar det igång igen och mitt långfingers-skepp sprängs för en tredje gång i den mörka, kalla rymden.

Freedom Finger är ett bullet-hell spel med humor och atmosfär i fokus. Spelet är utvecklat och utgivet av Wide Right Interactive. Du spelar som piloten i ett skepp format som en knytnäve som ger fingret (japp) och ska stoppa kineserna från att ta över USA:s månbas. Detta kanske inte låter som så mycket till story, men handlingen drivs på av helt underbart animerade och röstade mellansekvenser där kändisar så som Nolan North, John DiMaggio och Eric Bauza är ständigt närvarande. Dessa mellansekvenser är fyllda med humor och dryper av politisk satir, ibland kanske lite väl fokuserat på USA, men i nästan allt så görs en fin balansgång mellan det överdrivet komiska/absurda och de politiska kommentarerna. För mig är detta den bästa biten av spelet, den näst bästa saken är musiken.

Det är en låt per bana och varje bana har anpassats efter det som händer i musiken. Är det en paus? Då stannar allt på skärmen. Är det fyra hårda cymbalsmällar efter varandra? Då kommer fyra stenblock falla i takt och försöka krossa dig. Det hela känns väldigt atmosfäriskt och kreativt. Ibland kan jag dock tycka att musiken är lite väl bra. Det låter kanske konstigt, men vissa gånger så satt jag och var så distraherad av att lyssna att jag inte riktigt tänkte på vad som hände på skärmen. Jag är på vippen att kalla det för förgrundsmusik istället för bakgrundsmusik. Något annat som är lite svårt att skilja från bakgrund och förgrund är alla de olika objekt som flyger fram, men vi kommer till det efter att vi snackat lite gameplay.

Du styr ditt skepp med piltangenterna och har tre olika förmågor: Du kan skjuta skott, slå med en knytnäve eller plocka upp ett fiendeskepp. Det är den här sista förmågan som är den mest intressanta och som sätter Freedom Finger på spelkartan. Du kan alltså plocka upp nästan alla fiender som du ser och, förutsatt att de har en skjutförmåga, och skjuta i deras vapen mönster istället. Detta är otroligt kul och skapar en nyfikenhet kring varje ny fiende du möter. Det känns kreativt och gör så att du kan ta dig ann samma bana på lite olika vis. Du kan också kasta iväg det du har plockat upp vilket resulterar i stor förödelse för fiendens del. Mycket mer är det inte, men det behöver det inte heller vara. Det är underhållande, men bitvis frustrerande.

Något som också skiljer Freedom Finger från andra spel i samma genre är att du har en rätt så generös livmätare och det mesta gör inte så mycket skada. Men det finns undantag, och de märks. I vissa delar av de olika nivåerna, ofta mot slutet, så kommer det ofta en ”miniboss” eller bara en ny fiendetyp. Dessa brukar göra betydligt mer skada än föregående fiender och leder till överraskning följt av ond, bråd död. Sen måste du spela om hela banan för att ta dig till samma ställe igen, och igen… och kanske ytterligare en gång till. Det hela kan lätt bli lite frustrerande då det roligaste med spelet är de nya mellansekvenserna, ny musik och nya fiender. Grafiken är skitläcker och väldigt charmig, men tyvärr så rör sig objekten i bakgrunden. Det kan då bli väldigt svårt att urskilja t.ex. om en asteroid kommer krocka in i ditt skepp eller om den bara finns där bakom som dekoration.

Annars så är Freedom Finger ett stabilt och underhållande spel. Det var också (enligt mig) förvånansvärt långt. Något som jag uppskattade också, som helt ny till denna genre, var möjligheten att ställa in svårighetsgrad i inställningar och inte vara låst vid en. Ibland kan spelet vara lite frustrerande, men det är för det mesta en fin indiepärla som ibland fått mig att kikna av skratt.