Dark Scrolls

Det ”ironiska retrospelet” är en genre som stampats som ett jordgolv de senaste 15 åren. Trots detta levererar Dark Scrolls en förvånansvärt beroendeframkallande, fokuserad och klämkäck upplevelse. Jag undersöker närmare – häng med! Tut-tut!

Dark Scrolls är ett auto-scrollande plattformsspel målad i retrodoftande pixelgrafik som lånar fritt från den gamla NES-eran såväl som Segas 1990-tal. I rollen som en av de handfull krigare är ditt uppdrag att erövra landskap, besegra otyg och bygga upp din styrka inför slutstriden. Efter att du nått ditt mål hittar du en titel-enlig Dark Scroll. Kan du navigera din väg genom det förgrenade banträdet för att hitta alla textrullar? Kommer du rädda den söta hunden från fångenskap i skogen? Varför säljer gässen föremål och förmågor, iklädda trenchcoats? Har Länsstyrelsen gått med på detta? Har påven en lustig hatt? Svaret på alla dessa är ett rungande JA!

Dark Scrolls är inte ett komplext spel. Du använder dig av en hopp-knapp, en attack-knapp och en superattacks-knapp. Banorna scrollar sig själva långsamt i riktning högerut, ungefär som specifika banor i Super Mario Bros. 3 (1988), och du behöver bara hänga med i plattformandet och att bekämpa fiender. Varje karaktär har sin egen stridsstil. Krigaren Grizz använder sig av yxor, magikern Emerys producerar blåa magibollar som snabbt fyller skärmen och tjuven Pigeon kan bli osynlig och göra attacker med kritisk skada. När du attackerar fiender byggs det upp en erfarenhetsmätare, representerat av 5 stjärnor. När du har 5 stjärnor kan du släppa loss en superattack, och stjärnmätaren börjar om igen på noll.

Vad för spelarprogression bjuder då spelet på? Jo, du kan köpa på dig förmågor som du väljer att placera på en av de 5 stjärnnivåerna. Förmågorna aktiveras på just den nivån, och det kan vara förmågor som får dina projektiler att brinna, aktiverar en helande fe som släpper hjärtan eller ökar mängden projektiler som du kastar. Spelets ”flow” går ut på att fylla din mätare, aktivera förmågor (som bara fungerar några sekunder), använda superattacken när mätaren är full och sedan börja om igen på noll. Skärmen blir knökfull av yxor, slantar och bös när du fått safterna att flöda, och det är faktiskt roligt. Förvånansvärt roligt för ett så enkelt koncept!

Spelet förgrenas i olika riktningar efter nästan varje avklarad bana, ungefär som i det gamla NES-spelet Castlevania III: Dracula’s Curse (1989). Variationen är inte jättestor, men du kan hamna på en av tre slutbanor, och varje genomspelning är kort. Det kommer inte ta dig mer än 30 minuter att gå igenom ett varv, men eftersom spelet är procedurellt genererat så kommer varje spelresa i teorin se annorlunda ut från föregående sessioner. I verkligheten är det ingen större skillnad mellan dina genomspelningar, men det är en fin ambition, i alla fall. Det är verkligen ett pick up & play-spel som du enkelt kan spendera en kort stund med under bussresan, eller varför inte på lunchrasten? Men det finns ändå en hel del att låsa upp – såväl förmågor att aktivera under spelets gång såväl som nya karaktärer.

Spelets bossar bjuder inte på någon större utmaning, och spelet är generellt ganska lätt och brisigt att ta sig igenom. Men det är heller inte ett spel du kommer lägga ner 100 timmar på. Du spelar dig nöjd, sen går du bara vidare. Den största behållningen fås förslagsvis genom samarbetsläget.

Jag tog min bättre hälft som hjälp för att testa samarbetsläget, och det var kul! Det var i princip samma sak som att spela spelet själv. Skillnaden är att det finns träffkollision mellan dig och din vän, ungefär som i New Super Mario Bros.-serien (ett spel som verkligen kunde pröva relationer). Det här kan du använda till din fördel genom att använda varandra för att studsa upp till högre höjder och plocka på sig gömda kistor. Om du dör är du inte helt ute ur matchen – i formen av ett spöke kan du flyga runt fritt och hosta upp ektoplasma (ekto-astma? Förlåt) i ansiktet på dina fiender. Det här gör minimalt eller ingen skada, men du kan fortfarande dra aggression från bossar, så att den levande partnern kan attackera fienden i ryggen för massiv skada. Användbart!

Vad kan sägas om spelets ljud och bild? Tja, vi har redan nämnt spelets retroosande pixelgrafik, och den är vansinnigt charmig. Karaktärssprites är enkelt ritade i lågvarierade färgpaletter, och det känns verkligen som ett tidigt NES-spel i det avseendet. Samtidigt är karaktärsporträtten målade i en bedårande stil som för tankarna till moderna tecknade serier av modellen Cartoon Network. Det är fånigt och charmigt på ett precis lagom sätt. Min typ av trams. Och även om grafiken är simpel så kan du se fram emot ett absolut HAV av saker på skärmen samtidigt när striderna blir mer intensiva. Som tur är så är det här inte en bullet hell shooter som senast spelade Psyvariar 3, så du behöver inte oroa dig allt för mycket. Allt är bra så länge du undviker fienden och dess attacker.

Musiken överraskade mig. Precis som hur grafiken mixar och matchar olika eror så är spelets musik ganska varierad. Det är mycket 8-bitars-inspirerat, men utvecklarna har uppenbart använt sig av moderna instrument och effekter i alla låtar. Vissa låtar påminner mig om Super Bomberman-serien av spel till 16-bitars-konsolen Super Nintendo, och bosslåten är riktigt jävla svängig och intensiv. Det är lättsamt och tramsigt – jag uppskattar när musik får mig att skratta. Ett bra soundtrack!

Så var nånstans faller spelet kort? Ingenstans, egentligen. Spelets uppdrag är att erbjuda snabb, snärtig underhållning, enkelt plattformande som särskilt uppskattas av sällskap om två personer. Och spelet lyckas med det uppdraget. Du kan kritisera spelets korthet, det fåtal banor och simpla spelgång. Men utvecklarna Cullen och Britt på studion Doinksoft siktade på att göra ett röjigt samarbetsspel, och det har de lyckats galant med. Det finns absolut ingenting att hata här. Och jag rekommenderar det till dig med ett sinne för humor och enkla värderingar i spelunderhållning. Ett bra spel!