Psyvariar 3

För fans av Espgaluda, Radiant Silvergun, Ikaruga och andra svåra ord kommer Psyvariar 3 säkerligen klassas som din GOTY i Guds år 2026. Men kan en benhård bullet hell-shooter landa i en vanlig rödblodad spelares hjärta – säg, undertecknads hjärta? Nördliv har ett fullt reportage.

För varför skulle jag inte falla för Psyvariar 3? Jag gillar mina rymd-shoot ‘em ups. Jag växte upp med R-Type, Gradius, Life Force och alla de där andra klassikerna. Det här är en av de mest klassiska genrer inom spelmediet, lika tidlösa som urhundraser som västgötaspetsen. Det är coolt att flyga skepp i rymden och skjuta utomjordingar med cirkulära laserstrålar och drönare som följer alla dina rörelser. Det är en genre känd för sin utmaning, sin musik, sina vackra färger och intensiva bossar.
 
Men Psyvariar 3 är inte som de shoot ‘em ups jag växte upp med. Tiden väntar inte på den här genren, och medans jag sökte mig vidare i spelvärlden under sent 90-tal, fortsatte dessa rymdskjutarspel utvecklas. Spelen blev mer intensiva, intryckstunga och svåra. På Sega Saturn släpptes spel som Radiant Silvergun, på Playstation 2 fanns Espgaluda och på japanska datorer kunde vi spela den mycket stilbildande Touhou-serien. Gemensamt för alla dessa spel är att de alla klassificeras enligt under-genren bullet hell shooter. Som namnet antyder innefattar de här spelen 50- till 100-talet projektiler på skärmen samtidigt, och ditt jobb är att smått navigera den intensiva barragen av fiendeskott samtidigt som du själv konstant attackerar. Att med nöd och näppe ta sig igenom detta hav av fiendeprojektiler betraktas av fans som hypnotiskt och meditativt. För en armfåtöljsmittfältare som undertecknad är det bara enerverande.

Psyvariar 3 är ett väldigt svårt spel. Det kan inte betonas hårt nog. Det kommer kosta dig tålamodet. Du kommer dö och du kommer avsky det, som tur är spelet kort. Sju banor som kan spelas igenom på en halvtimme. Och det finns olika svårighetsgrader, som du väljer och låser upp i realtid beroende på hur bra eller dåligt du spelar. Men även på Easy Mode är spelet mycket utmanande. Och allt det här är väldigt rimligt för spelets målgrupp – fans av bullet hells. Det är en smal och liten målgrupp, men jag är genuint glad för er därute som tycker om den här genren.
 
Men hur är spelgången? Vad för gimmicks bjuder spelet på, om några? Jo, du väljer mellan sju spelbara karaktärer, alla med varsitt skepp och olika undersystem och specialiteter. Du rör dig med spaken, skjuter på A-knappen och använder din superattack eller bomb på B. Spelet har en erfarenhetspoängsmätare som fylls alltjämt under spelgången, och när den är full går du upp en nivå. När du går upp en nivå får du (beroende på vald karaktär) ofta en hastighetsskjuts och tillfällig odödlighet. Den mest intressanta gimmicken är buzz-funktionen. Genom att vicka på spaken (eller hålla inne en axelknapp) får du ditt skepp att snurra. Om du samtidigt rör dig precis intill fiendeprojektiler aktiverar du en buzz, som ger dig tillfälliga odödlighets-frames och ökar din EXP. Genom att använda dessa funktioner bygger du erfarenhet ganska snabbt, får tillfällig odödlighet och gör dig själv starkare. Spelet bjuder ej på några power-ups att plocka upp. Det är bara att tuta och köra, och hoppas att du överlever.
 
Spelets berättelse är ingenting att hänga i julgranen. Spelet börjar med en flera minuter lång rullande text av lore (bakgrundshistorik), och det är mastigt, komplext och fullständigt ointressant. Se bilden jag bifogat – det är chockerande oambitiöst. Spelet saknar fullständigt historiesekvenser, och karaktärernas bakgrunder förklaras aldrig. Det är egentligen inte konstigt, med tanke på genren. Men det innebär att det blir svårt för nykomlingar att sätta sig in i världsbygget och bakgrundshistorien när den presenteras på ett så extremt simpelt sätt. Vi kan se det som ett tecken på självförtroende hos utvecklaren, men jag är inte imponerad. Anledningen till att jag inte började den här recensionen med att prata om historien är just denna – utvecklarna verkar inte vara särskilt intresserade av att berätta den.

Vad kan vi säga om grafik, presentation och ljud? Tja, Psyvariar 3 är ett spel i 3D som spelas från ett tvådimensionellt perspektiv (ovanifrån), och grafiken är enkel. Skeppen är inte särskilt detaljerade, designerna är simplistisk och färgpaletten sparsmakad. Det är mycket grått, dassigt grönt och brunt. Bossarna är stora och arga, men aldrig minnesvärda. Jag har ofta svårt att urskilja exakt var mitt skepp befinner sig någonstans på spelplanen, och effekterna gör det svårare att avgöra var min ”träffbox” börjar och slutar. Spelets musik är våldsamt ointressant. Det är en generisk mix av elektronisk rövtrance och flummigt piano. Jag gillar ljudeffekten när ditt skepp går in i buzz, men det här är inte direkt soundtracket till Zero Wing vi snackar om här (how are you gentlemen?). Jag må vara gammal, men jag minns tiden när TV-spel hade musik som du faktiskt kunde nynna på. Gör spelmusik bra igen!
 
Jag vill nämna en sak jag tyckte var ball. Psyvariar 3 spelas (enligt tradition) i ett vertikalt 3:4-perspektiv. Med andra ord, skärmen är långsmal och pekar norrut (som Kaknästornet!). Om du spelar i bärbart läge innebär det att du får en ganska liten effektiv spelyta. Men om du går in i inställningarna kan du välja att rotera spelytan 90 grader, och nästan fylla skärmen på din Switch 2. Om du då fäller ut ditt stativ kan du faktiskt ställa upp din konsol på ett bord på högkant, och spela med en bärbar kontroll. Det fungerar faktiskt ganska bra! Jag vet att det här var ett knep du kunde använda i GameCube-shootern Ikaruga. Kul lösning! Se fotot nedan för illustration.

Psyvariar 3 är årets spel för dig som älskar genren, och jag är så glad att bullet hell shooters får oironisk och oförskämd support i modern tid. Det är inte ett spel skapt för mig. Faktum är att det var länge sen jag var så frustrerad av ett actionspel som när jag spelade Psyvariar 3. Men diamanter är inte för alla. Det här är inte spelet som kommer introducera dig för en ny favorit-genre av spel. Men det kan, kanske, vara spelet för dig som minns millennieskiftets paradigmskifte av vertikalt scrollande svettpressare. Jag önskar dig god jaktlycka. Take off, every zig!