Hell Let Loose: Vietnam

Det finns en nischad genre som kallas för “milsim”, där spelen strävar efter att vara så realistiska som möjligt inom ramen för militär verksamhet. De få spel som finns inom genren är välkända giganter som är svåra att peta från tronen. Men från Expression Games kommer nu Hell Let Loose: Vietnam, som kanske inte kommer peta någon från tronen, men gör sitt bästa för att underhålla. Och resultatet är dessvärre oerhört varierande.

Namnet kanske låter bekant; 2021 släppte de nämligen det första spelet som enbart heter Hell Let Loose, som istället utspelar sig under andra världskriget. Senaste tillskottet utspelar sig, som ni kanske listat ut från namnet, under Vietnamkriget.

Jag har inte spelat ett “milsim” på väldigt många år, så möjligheten att testa det här spelet kändes oerhört lockande. Dessvärre behövde jag göra en ganska rejäl omställning i hur jag spelade. Den aggressiva spelstil som jag anammat genom Battlefield och Call of Duty kunde jag kasta ut genom fönstret. Hell Let Loose: Vietnam kräver en annan strategi; långsamt och genomtänkt.

Att dö är plötsligt och känns som ett straff för att du varit oförsiktig, för det mesta. Min första match började jag med att storma in dit jag antog att fienden var, jag dog strax därefter. “Time-to-kill” eller TTK i spelet är oerhört kort, tre eller fyra välplacerade kroppsskott räcker för att en motståndare ska kollapsa och börja förblöda, ett skott mot huvudet innebär att du dör direkt. Till skillnad från Battlefield eller Call of Duty så finns ingen killcam när du dör, vid en omedelbar död svartnar skärmen direkt, med lite tur hinner du kanske höra vad som tog livet av dig. Till exempel: Jag och gruppchefen springer genom djungeln, helt plötsligt börjar skott flyga kors och tvärs runt om oss, jag slänger mig mot marken och ser hur gruppchefen blir träffad i huvudet. Hjälmen flyger av och jag ligger kvar, allt lugnar ner sig, det blir tyst. Jag hör mullret av ett flygplan följt av mörker och texten “Killed in action”.

Första dagen i bootcamp, nu kör vi

Samtidigt som det är oerhört effektfullt kan det stundtals bli väldigt frustrerande. Varje karta har specifika kontrollpunkter som kan tas över av det ena eller andra laget, beroende på spelläge. Till skillnad från Battlefield så är inte en kontrollpunkt samma sak som en spawnpunkt, utan dessa behöver placeras ut manuellt av gruppchefen eller befälhavaren, och beroende på kompetensnivån hos dessa personer kan det finnas otillräckligt med spawnpunkter, eller i överflöd. Detta innebär att du antingen kan behöva spendera några minuter med att bara springa från punkt A till B eller kunna hoppa rätt in i striden, allt beroende på avståndet mellan spawnpunkterna kontra målet. Det mest frustrerande var de matcherna där antalet spawnpunkter var oerhört få, och det var 1 km från ena punkten till andra, och när jag väl kom fram till målet dog jag till följd av något jag aldrig hann att se.

En bra match står och faller dels på spelarna, men till större del på befälhavaren. Det finns en gräns på hur mycket spelarna kan göra, och befälhavarens primära uppgift är att ge order och understöd vid behov, något som inte alltid sker om det är fel person som har rollen. Låt mig dela med mig av en oerhört filmisk och dramatisk sekvens jag råkade ut för:
Vi spelade som amerikaner och hörde folk imitera vietnamesiska i djungeln runt omkring oss, skott och explosioner hördes överallt. Jag var sjukvårdare och gjorde vad jag kunde för att återuppliva eller ta hand om dem i närheten varpå jag såg en skadad soldat och sprang mot honom, men innan jag hann fram blev han förintad av en granat. Jag låg på marken och blödde ut, en annan spelares huvud rullade förbi mig och jag hörde en kamrat vråla i micken “BEFÄLHAVAREN, VI BEHÖVER NAPALM PÅ VÅR KONTROLLPUNKT, DET ÄR FÖR MÅNGA!” innan han prompt blev avbruten av en kula. I detta fall förlorade vi kontrollpunkten och därefter matchen, ett utfall orsakat av en frånvarande eller passiv befälhavare.

Skalan i striderna är ganska så imponerande; en match kan innehålla upp till 100 spelare vilket är de stunderna som är de mest spännande. Beroende på hur det spelas av båda lagen kan det vara en relativt lugn strid där det är utspritt över flera områden på kartan, eller så är det en koncentrerad punkt där alla slåss samtidigt – vilket är de roligaste matcherna. Än så länge finns det 6 olika kartor att spela på, vissa av dem är lite mer distinkta än andra. Men för det mesta är det ingen som imponerar tillräckligt mycket för att jag skulle hitta en favorit, de är dugliga och känns välbalanserade. Det finns fyra spellägen än så länge, men jag upplever att alla spelas på exakt samma sätt – så återigen föredrog jag aldrig den ena över den andra. Dessvärre så verkar det inte finnas något mellanting i servrarna, antingen är de fullsatta eller nästan helt tomma på spelare, och de gångerna jag sattes i kö kunde det dröja ett bra tag innan jag fick möjligheten att spela. 

Spelets struktur är någorlunda förvirrande också, det ska simulera olika krigsroller och dylikt, men frågan är om det gör spelet underhållande. Till att börja med ska du välja ett lag att ingå i, USA eller Vietnam. Följt av ett team, i varje team får du sedan välja vilken klass du vill spela som. Notera dock att ett team enbart rymmer sex personer, vissa klasser tillåter max en spelare per team. Det jag funderar mycket över är en roll inom “Recon”, ett team som enbart rymmer två personer. En person ska agera ”Spotter”, alltså markera fiender, medan den andra spelar som krypskytt. Jag förstår syftet med att inkludera förstnämnda klassen, men dess funktion är överflödig då vem som helst kan markera fiender.

Jag nämnde tidigare att det kan bli långa sträckor att springa, dessvärre finns det inte särskilt många fordon att använda sig av antalet fordon som får användas är begränsat. USA har stridsvagnar, lastbilar, helikoptrar och båtar så har Vietnam allt utom helikoptrar, vilket är den stora skillnaden mellan fraktionernas fordon. I övrig utrustning har de varandras motsvarigheter, så det känns inte som att ena laget är bättre än det andra. Det skapar en viss asymmetri i striderna, men innebär inte att det är omöjligt för Vietnam att vinna i en match. Oavsett om det är USA eller Vietnam du spelar som så är vapen och fordon rätt så välbalanserade, jag kände aldrig att en strid blev orättvis eller att motpartens vapen var bättre.

På tal om vapen, ljuden i spelet är väldigt välgjorda och har ett riktigt tryck i sig. Vapnen låter dödliga, explosioner har en bas till sig och att lära sig att lyssna efter ljud blir en stor del av spelet. För det mesta spelar jag med högtalare, när jag pratar i mikrofonen använder jag såklart hörlurar, och det är ganska så stor skillnad i upplevelsen. Det är mycket djungel att ta sig igenom, och med det är det också väldigt mycket ljud att lyssna efter – allt från prasslet i buskar till ljudet av att någon springer skapar en helt annan inlevelse.

Rent visuellt ser spelet helt okej ut, antingen är det min dator som börjar bli sliten och gammal eller så är spelet inte särskilt väloptimerat, men jag var tvungen att sänka grafiken till medel för att få en rimlig prestanda i spelet. Även om texturerna inte ser särskilt skarpa ut så ser djungeln fruktansvärt vackert ut, ljussättningen är väldigt välgjord och spelet ser fenomenalt ut… för det mesta. De visuella effekterna når inte riktigt upp till samma nivå som ljudbilden, explosioner saknar något jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Avslutningsvis så är det ett helt okej spel Inget som kommer tillföra något nytt till genren men som möjligtvis är en rimlig uppföljare till första spelet. Spelet går inte fullt ut i “milsim” men är någon underlig hybrid mellan Battlefield och Arma 3. Dess stora kartor samt brist på fordon kan göra strider mer utdragna än vad som behövs, speciellt de matcherna med få spelare. Men de stunderna jag spelade som var fullproppade med folk var väldigt underhållande, och jag lyckades spela in en del spännande händelser.

Testdator: 13th Gen Intel Core i7-13700F 2.10 GHz, 16GB DDR5, NVIDIA GeForce RTX 3070 8GB